bjornstrom.se

Idag vaknade jag lite tidigare än vanligt eftersom dykbåten skulle lämna stranden vid 09.30 och man behöver en rejäl frukost innan för att orka en heldag i vattnet. Som vanligt åt jag en rejäl omelett som kocken kokat ihop för mig, snacka om att man börjar bli bortskämd.

I dykshoppen berättar Johnny att ytterligare en hotellgäst kommer följa med oss och att det fördröjer oss en halvtimme vilket gav mig lite extratid att montera ihop utrustningen två gånger som extraträning. Det är inte speciellt svårt och jag kan redan göra det kvickt utan några problem. Vi åkte iväg med vår lilla Longtailboat mot ett par fina vikar här på Phi Phi Don. Perfekt väder med 32 grader i luften, cirka 27 i vattnet och inga vågor överhuvudtaget. Efter 45 minuter var vi framme vid dykplatsen och det var dags för dykpremiär för herr Björnström.

Första intrycket var mer eller mindre kaotiskt. Sikten under vattnet var god men mycket sämre än vid pooldyk, det var ganska strömt så jag var tvungen att hålla i mig rejält i ankarlinan när vi gick ner och jag var ganska koncentrerad på att hålla andningen och utrustningen igång. På den plats vi dök var det cirka 15 meter djupt och jag såg inte botten vilket gjorde att man snabbt tappade all känsla för riktning (även upp/ner - enkelt att kolla vart bubblorna går dock). Vi fortsatte dyka neråt och vid 10 meters djup såg jag botten och fick en lite bättre känsla av position och riktning.

Jag hade ingen känsla för djupet och blev förvånad över att vi plötsligt var nere på 15 meter och en halvtimme senare lika förvånad över att vi var tillbaka på fem meter igen. Enda sättet att avgöra djupet var djupmätaren och knäppandet i öronen vid tryckutjämning och stigning.

Luften räckte cirka 35 minuter för mig (som andats ganska friskt pga hela upplevelsen och strömmarna som gjorde att man fick jobba för att hålla sin position). Vi kom upp till båten och jag snackade med Johnny om olika knep och upplevelser jag haft. En timme senare hade vi förflyttat oss några kilometer och det var dags igen.

Skillnaden mellan första dyket och andra dyket var minst sagt enorm. Nu var jag lugnare, mer uppmärksam på själva dyket och här var det inte lika strömt vilket gjorde att man kunde softa mer och spara luft. Redan efter ett par minuter kände jag att jag hade god kontroll och kunde simma mer självständigt med dykinstruktören tätt bakom mig. Vi var återigen nere på 15 meter som mest och gjorde en del övningar på botten. Lite skön känsla att sitta på sandbotten 12 meter under båten och göra balansövningar (man justerar luftmängden i dykvästen för att man ska få neutral flytkraft).

Denna gång klarade jag mig 47 minuter på samma luftmängd vilket visar att jag varit betydligt mer avslappnad och andats långsammare trots att vi förflyttat oss mer. Jag var jäkligt nöjd när jag kom upp igen eftersom detta dyk visade hur bra det kommer bli när jag är klar med utbildningen.

När vi kom tillbaka avslutade jag bassängövningarna med ett tvåtimmarspass i poolen där jag bland annat fick dyka utan mask, lära mig ta av och på hela utrustningen under vatten, lära mig andas genom en friflödande regulator och ett trettiosekunders balansprov där man ska justera dykvästen så att man svävar utan att nudda botten eller vattenytan. Jag var klar vid 17.30 och då hade jag hållit på i nästan åtta timmar så jag var rejält trött kan jag lova, somnade en timme på sängen när jag kom hem. Men sedan var det dags för pluggande, imorgon väntar två dyk till och sedan teoriprovet imorgon kväll. Sedan är jag faktiskt klar med mitt PADI Open Water certifikat.

Det har gått förvånansvärt fort men det beror mycket på en ypperlig lärare som lägger hela sin tid till mig istället för att dela uppmärksamheten med 2-4 andra elever samtidigt, något jag kan rekommendera för alla som ska ta dykcertifikat. Jag har redan bestämt mig för att utnyttja situationen (bra lärare, ensam elev, bra priser, bra boende, gott om tid) för att vidareutbilda mig inom dykningen med en PADI Advanced Diver utbildning som börjar på onsdag förutsatt att jag fixar teoriprovet.

Dags att plugga nu istället för att blogga!

Klockan är kring midnatt när telefonen ringer i min lilla bungalow:

[I]Mr Bjornstrom, this is the hotel manager. We have a situation right now with a possible tsunami approaching Phi Phi Island. There has been a earthquake measuring 8.5 out of Indonesia and we might have to evacute the hotel. Please come to the lobby and bring your passport as soon as possible[/I]

Snacka om man vaknade snabbt! Tog mig 2 minuter att packa min lilla ryggsäck och springa till lobbyn.

Där mötte personalen som hänvisade oss till TV-rummet. Samtidigt tog personalen fram dricka, kaffe och lite fika för oss. En utsiktspunkt på öns högre del gjordes iordning med belysning och fika som förberedelse för en eventuell evakuering till högre mark men det har inte behövts ännu. Hotellet är väldigt förberedda och professionella i hanteringen vilket lugnar ner folk.

Jag ringde till Pappa och berättade vad som hade hänt och han vidarebefordrade mina kontaktuppgifter till TT - Tidningarnas Telegrambyrå. Ofta söker dom kontakt med svenskar utomlands i samband med den här typen av händelser och mycket riktigt ringde dom upp mig 10 minuter senare för att intervjua mig kort.

Strax därefter började mitt namn dyka upp på SvD, Expressen och Aftonbladets hemsidor (jag kollade inte fler) som “drabbad” även om det egentligen inte hänt något. En halvtimma senare ringer Aftonbladet upp mig och intervjuar mig återigen och jag mailar dom några bilder som senare hamnade i tidningen och på deras hemsida, lite kul såklart.

Kvällen slutade odramatiskt för oss, det blev inte några vågor eller något dramatiskt överhuvudtaget även om jag somnade först vid 04.00. Man var ju uppe i varv så det var svårt att somna.

Aftonbladet: Folk flydde upp i bergen

Det blev bara fyra timmars sömn inatt efter gårdagens jordbävning och tsunamivarning som höll mig uppe till nästan 04.00. Jag fick i mig ett par snabba frukostomeletter och sedan var det dags för mina två avslutande dyk. Vid 10 hade vi lämnat hotellet och gav oss iväg på äventyr.

Dyk 3 och 4 gav mig bara mer självförtroende eftersom jag nu kan balansera neutralt i vattnet, navigera med kompass och göra alla nödövningar som vi gjort i bassängen även till havs. Vid det sista dyket såg vi sjöhästar vilket var lite coolt och vi gick ner till 20 meters djup mest för att testa. Det är fascinerande att man kan lära sig något så pass annorlunda så snabbt, efter det fjärde dyket kände jag mig lugn och säker på att jag skulle klara av en eventuell nödsituation om den skulle uppstå.

Under dagens båtfärd stannade vi även på Tonsai bay här på Phi Phi för att hämta upp Johnnys flickvän men också för att jag skulle få se hur illa det såg ut - det var värre än jag trodde faktiskt (se separat dagboksinlägg).

Vi var tillbaka vid hotellet redan vid 14-tiden så jag gick till min bungalov för att duscha och sova en timme. Sedan väntade en timmes pluggande innan mitt certifieringsprov. Jag träffade Johnny vid 17 och vi gick igenom alla snabbfrågor jag redan svarat på med några fel som vi diskuterade. Därefter gjorde jag mitt examensprov med 3 fel av 50 möjliga, för att klara provet krävdes minst 38 rätt så jag hade god marginal. Nu är jag PADI certified Open Water Diver, känns ju lite coolt!

Ingen mening att softa dock, imorgon börjar min PADI Advanced Diver kurs och det är en hel del att läsa på. Ska gå översiktskurser inom fem specialområden: Boat Diving, Deep diving (upp till 30 meter), Night Diving (blir jäkligt spännande), Underwater Navigation och Underwater Photography. Kommer klara av alla dessa områden inkl sex dyk fram till fredag om allt går som det skall.

Efter att mina certifieringsdyk var klara åkte vi in till Tonsai Bay och kollade in den del av Phi Phi Don som blev värst drabbad under Tsunamin. Där väntade Johnnys flickvän Cecile och jag passade på att gå runt i tio minuter.

En smal landtunga förbinder två delar av ön och här slog vågorna sönder det mesta på några sekunder. Landtungan är bara 1-2 meter över havsnivån och var fullpackad med små barer, restauranger, dykshoppar och småaffärer mellan dom stora hotellanläggningarna. Vågorna slog in från båda hållen, först en mindre våg ifrån Tonsai Bay och strax därefter en mycket högre ifrån andra hållet (cirka 6-7 meter eller “två våningar") vilket totalt förintade allt som inte var byggt i betong. Officiella siffror nämner 500 döda berättade Pang (vår Thailändska DiveMaster) men dom hade skickat 500 till Krabi och 800 till Phuket under dom två första dagarna så den riktiga siffran är nog närmare 2000.

Idag återstår i stort sett ingenting på själva landtungan och upprensningen pågår fortfarande med bulldozers, lastbilar och en stor pråm där allt skräp hamnar. Det var väldigt mycket glas i sanden så man fick gå försiktigt.

Just nu pågår en stor tvist om rättigheterna till ön. Fem familjer äger marken som värderas väldigt högt och Thailändska myndigheter vill återta ön i nationell ägo. Pga tvisten är det inte mycket räddningspengar som hamnar här utan allt sker långsamt, långsamt. Ett hundratal frivilliga har arbetat med att rensa upp stränderna, havsbottnen och enklare hantverksarbeten. Det finns en liten ironi i det hela dock - när arbetet är klart och turisterna återvänder kommer priserna bli så höga att dom som jobbat här frivilligt knappast kommer ha råd att stanna.

Längst strandkanten finns nu en provisorisk vall av sand som ska hindra mindre vågor ifrån att skölja över ön igen i händelse av något oväntat. Det var tydligen väldigt upphetsad stämning här igår när tsunamilarmet gick men idag var allt lugnt och fint som vanligt.

Det blev en lång natt för hotellets gäster efter gårdagens larm. Hotellchefen Michael Zitek tog vara på detta och bjöd personligen in till öppen bar vid utsiktspunkten uppe på berget. Han tackade oss alla för att vi varit så lugna och förstående i en situation som låg utanför hans kontroll. Det blev en trevlig kväll där man lärde känna många nya ansikten - kvällen hade skapat en helt ny sammanhållning bland gästerna.

Första dagen av min PADI Advanced Diver utbildning började med en omelett precis som vanligt. Idag var vi fler än vanligt så vi hade en betydligt större speedboat med plats för 15 personer när vi lämnade stranden. Därför gick det också mycket snabbare till dykplatsen och det fanns mer utrymme för att sätta på sig utrustningen.

Efter den grundläggande Open Water certifieringen är nästa steg att utföra fem äventyrsdyk med olika inriktningar, när alla fem är avklarade är man Advanced Diver. Äventyrsdyken utgör även det första dyket på dom olika specialiseringar som finns på utbildningskartan. Om man exempelvis gillar “Deep diving” där man lär sig gå ner till 30 meter mot normala maxgränsen 18 meter kan senare gå specialiseringskursen med samma namn som är 2-3 dagar.

Varje certifiering och specialisering ger ett liten plastkort med din bild på som du kan visa upp vid framtida utbildningar och dyk. Det kan bli en hel del kort om man väljer många specialiseringar!

Dagens första dyk var “Deep diving” där vi gick ner till 28 meter, det motsvarar ett tiovåningshus ungefär men det tyckte jag inte märktes. Sikten var cirka 15 meter så när man var halvvägs ner hade man bara vatten åt alla håll och det är lätt att man tappar orienteringen (man får kolla vilket håll bubblorna går).

Vi satte oss på botten och gjorde lite övningar för att testa vår logik på detta djup, man kan nämligen bli “berusad” av djupet med en mängd intressanta sidoeffekter som aggressivt beteende, klumpighet, långsamma rörelser och reaktionsförmågor etc. Jag märkte faktiskt inte någon skillnad men min 62 åriga dykarkompis hade lite problem vilket var väldigt intressant.

På 28 meters djup gör man av med fyra gånger så mycket luft som vid ytan så dyket blev inte speciellt långvarigt, cirka 20 minuter på botten och sedan uppstigning.

Andra dyket var “Drift diving” där vi följde undervattensströmmarna och mest gled fram över botten utan att använda fenorna så mycket. En ganska skön metod för att förflytta sig långt utan mycket ansträngning. Det kräver dock att båten på ytan är beredd på att hämta dig en bra bit bort ifrån den plats du gick ner, strömmarna kan föra dig flera hundra meter bort och det är inte så lätt eller kul att simma tillbaka.

Båda dagens dyk var intressanta och jag kommer nog välja dessa två specialiseringar till min kommande Master-utbildning.

Jag träffade en trevlig australiensiska vid poolen och jag käkade middag med henne och hennes mamma senare (trist att äta själv). Linmarie jobbar som assisterande hotellchef på ett Holiday Inn hotell nära Bondi Beach i Sydney och erbjöd att fixa en schysst deal när jag tittar förbi om en månad ungefär.

Man träffar verkligen mycket folk på en sådan här resa ifrån jordens alla hörn, träffar jag bara någon ifrån Sydamerika har jag täckt alla kontinenter :)

Om ni sett filmen “the Beach” med Leonardo di Caprio känner ni till den vackra stranden vid Maya bay, Phi Phi Leh. Vi ägnade hela dagen där åt mina resterande certifieringsdyk - undervattensfotografering, undervattensnavigation och ett nattdyk.

Phi Phi Leh är obebodd och ett populärt utflyktsmål för dykbåtar och turister i speedboats som gärna ankrar vid “the Beach” i några timmar. Vi mötte ett tiotal dykare under mina dyk vilket var något nytt för mig - man får se upp så man inte krockar.

Nu när man håller på med dykning börjar det kännas angeläget att börja träna upp min egen “internal buoyancy device” som påverkar flytkraften i vattnet. Har börjat köra tre set med 20 situps på morgonen men det är en bit kvar till ett sexpack :)

Nattdyket var utan tvekan det coolaste dyket jag gjort. Tänk dig att du sitter i en lång gungande eka mitt i mörkret och enda ljuset kommer ifrån ett par ficklampor. Du ska sätta på dig viktbälte, mask, snorkel och fenor - sedan hoppa i vattnet. Där ska du hitta och glida in i dykvästen som du knäpper på dig. Dubbelkollar luften en sista gång innan det är dags att gå ner under ytan.

Så fort jag kom under ytan och började dyka var det ännu mer att tänka på än vanligt. Jag blev desorienterad direkt eftersom sikten var cirka 5 meter och man får ett extremt tunnelseende tack vare ficklampans riktade ljus. Där inte ficklampan lyser kan det vara ungefär vad som helst så man sveper fram och tillbaka hela tiden. Min dykkompis Peter dök för fort och landade på botten 18 meter ner eftersom han var så koncentrerad på att följa dyklinan, hantera ficklampan, tryckutjämna, inte krocka med oss andra (man ser inte dykarna, bara ficklampans ljus) och hantera luften i västen.

Efter någon minut svepte vi fram över bottnen och jag återfick känslan av kontroll återigen även om sikten gav mig många överraskningar under dyket som varade i 41 minuter. Plötsligt dyker det upp grejer man inte förväntat sig och skuggor kan skapa en massa effekter. Vi dök ju inte i öppet hav utan längs en lång klippvägg så det fanns en hel del att krocka med om man inte svepte fram långsamt.

Vi såg en enorm eremitkräfta som kutade fram längst revet och ett antal ovanliga fiskar som mest tittar fram på natten. Under en övning stannade vi upp och satte oss på bottnen där vi stängde av ficklamporna. Mycket konstig känsla att sitta på havsbottnen 18 meter under ytan mitt i natten! När man flaxar med armarna finns det plankton som lyser upp så att det bildas små stjärneffekter i vattnet - väldigt coolt. Vi satt där och flaxade i någon minut och bildade en slags stjärnhimmel av luminerande plankton.

Bilden nedan är tagen på väg tillbaka mot hotellet igen, Peter till vänster och Johnny till höger. Nu är jag klar “PADI Advanced Diver” också!

Det kändes lite tråkigt att lämna Holiday Inn Resort efter en så trevlig och givande vecka där det hänt så mycket på kort tid. Klockan 08.00 var det dags ändå att hoppa in i min Longtail-taxi mot färjeläget. Innan jag gick och lade mig gjorde jag klart taxifärden med receptionen, då dök det upp tre trevliga kineser ifrån Singapore som också ville följa med. Eftersom jag har mitt “Priority Club” kort behöver jag inte betala något för båten (normalt 60kr per färd á 40 minuter) och gänget ifrån Singapore fick följa med.

Dom jobbade för en stor reklambyrå och var här i en vecka för att softa och även kolla på tsunamins effekter i Khao Lak - och tillbringade måndagkvällen där när larmet gick. En av tjejerna hade varit så rädd att hon skakat benen så kraftigt att hon inte kunde springa :)

Hursomhelst var det väldigt svårt att bedöma åldern på trion, jag trodde dom var åtminstonde fem år yngre än deras riktiga ålder. Tjejerna ser ju ut som 14-åringar när dom är 25, skumt. Jag blev inbjuden på helkväll i Singapore om två veckor - då ska jag få smaka “äkta Singaporekäk” har jag blivit lovad, lät ju spännande.

På båten till Phuket mötte jag Nick och Sonja ifrån Newport Beach, California. Dom har varit ute i två månader här i Asien och har lika mycket kvar innan dom åker hem igen. Nick (kallas för “Nick Slick") hade likadana Oakley-solglasögon som jag - ovanligt att se någon med exakt samma modell, färg och glas.

Sedan fick jag veta att han jobbar med e-handelslösningar hemma i Los Angeles, jobbade tidigare som Appleåterförsäljare, extrem prylbög, gillar dykning, fotografering, gillar inte att ligga på stranden mer än någon dag, bloggar regelbundet under resan, packade ihop hela lägenheten i ett förråd innan dom åkte, har en Suzuki Hayabusa motorcykel, hänger på L.A. Busas (motorcykelsajt) och har spelat in fortkörningsfilmer med trimmade Toyota Supra som finnas att ladda ner på nätet.

Vi hade rätt mycket gemensamt om vi säger så, Sonja tyckte det var lite skrämmande! Nick sålde sin andel i företaget han grundat för ett år sedan, blev dotcom-miljonär, skiljde sig ifrån frun och skaffade en snäll bystig blondin som sköter ALLT hemma. Och han har NOS på sin Hayabusa också. Så långt har jag inte kommit ännu dock :)

Kolla in deras blog:
http://nickslick.blogspot.com/

Jag hittade ett billigt hotell bara 100 meter ifrån Kota Beach Resort där jag bodde förra gången jag var i Phuket. Denna gång fick jag ner priset till 100kr per natt och rummet var helt ok! Observera baren som ligger 5 meter ifrån min dörr - glasfönstren har spegeleffekt men det märks inte från insidan. Det kändes mycket konstigt att sitta på rummet med folk som ibland tittar rätt på dig fast dom inte ser dig.

Upptäckte senare på kvällen att lampan på mitt nattduksbord lyste upp rummet tillräckligt för att folk skulle se genom glaset, tur att man inte hittade på några dumheter där inne - vilken show dom skulle haft :D

Jag hyrde en liten 125cc moped för 30 kronor och körde runt nästan hela Phuket - uppemot tio mil faktiskt. Tur att bensinen bara kostar 1.50kr litern här! Bilden nedan är tagen vid stora busstorget inne i Phuket Town. Stannade där och köpte dricka och lite snacks - vad sägs om Pringles med smak av grillad hummer (!)

Trafiken här nere är väldigt intressant eftersom man kryddat med “typ”. Jag menar slangordet som betyder “ungefär”. Här finns säkert en massa trafikregler men i praktiken innebär heldragen linje bara “typ heldraget”, rött trafikljus betyder typ stanna, stoppskylt är bara typ stopp - ni förstår systemet.

En mycket god regel är att aldrig utgå ifrån någonting - jag mötte till och med trafik som körde på fel sida av vägen! En annan god regel är att alltid bära hjälm och köra med stängd mun - den som kört motorcykel och fått en humla i munnen vet varför. Det är väldigt farligt att köra motorcykel på Phuket - i snitt dör 400 personer om året vilket är mer än en om dagen! Jag såg två olyckor varav en riktigt otäck under min rundtur och Eine som driver den svenska krog jag äter middag hos berättade att han såg fyra olyckor på en timme dagen innan.

Drog till ett internetcafé och uppdaterade bloggen, ligger faktiskt ikapp hyggligt nu igen. Smidigt när dom har Ethernet vid fikaborden, bara att plugga in och köra.

På kvällen träffade jag ett finskt par som såg min nyinköpta Suunto Cobra dykdator - den är ju finsktillverkad och skapde en del glada tillrop. Strax därefter försökte dom supa mig under bordet och alla som festat med finnar vet att man inte har en chans. Finskan drack gladeligen ett helt dricksglas med Mekongwhiskey precis som om det var bordsvatten. Någon timme senare var hon jätteglad och dansade hejvilt bland barstolarna med relativt obscena dansrörelser. Ytterligare en timme senare var hon både ledsen och skitförbannad - svor på den grövsta finska jag hört. Ingen rolig historia. Slutade med att jag somnade vid 04.30 vilket gav mig hela två timmars sömn innan morgondagens resa till Phukets flygplats. Jag ska nämligen åka till Bangkok och jobba i tre dagar (via internet).

Klockan är halv åtta när jag vaknar av att någon bankar på fönstret. Tar mig trettio sekunder innan jag inser att det är min taxi som undrar var tusan jag tagit vägen. Redan en timme försenad! Packar ihop blixtsnabbt, är fortfarande inte helt nykter inser jag. Är ute i taxin på fem minuter och vi sätter fart mot flygplatsen. Inser senare att jag glömt laddaren till kameran inklusive ett batteri, för sent att vända.

Kvällen innan hade jag gått till en trevlig tant som agerade “fixare”. Hon bokade normalt lite sightseeingturer, dykbåtar osv men när jag frågade om hon kunde fixa en flygbiljett till Bangkok svarade hon att det var inga problem. Hon hade inga möjligheter att själv skriva ut biljetter men hon kunde fixa fram en biljett med mopedtaxi inom en timme - vilken entreprenör! Jag tyckte hon hade skön stil så jag slog till på en enkel flygbiljett med Thai. Economy class kostade 400kr och Business Class 550kr, jag valde det senare alternativet för det är fan inte ofta man flyger bizniz.

På flygplatsen väntade en trevlig lounge där jag satt ensam med en gubbe i andra hörnet. En liten buffé fanns serverad så jag drog i mig lite kaffe och ananasjuice för att vakna till. Kollade i dagstidningen och såg att muslimska terrorister hade sprängt en bomb på flygplatsen och ett köpcenter i Hat Yai där jag var förra veckan! Det är ett jäkla liv om dom muslimska extremisterna i södra Thailand på TV och i dagstidningarna, verkar vara allvarligare än jag förstått tidigare.

Vi flög en Airbus 330 som var minst sagt tom i Business Class - eller Royal Executive Class som dom kallar det för. Jag hade ett par stolsrader själv men det räckte med min elstol som gick att konvertera till säng. Synd att flighten bara var en timme!

När vi landade hade jag fortfarande inte riktigt piggnat till - snarare tvärtom. Regnet forsade ner och en trevlig ung man med paraply täckte den oss ifrån trappan till bussen som väntade. Jag längtade efter en skön säng och såg fram emot en lugn taxifärd in till centrala Bangkok, en dusch och en nybäddad säng.  Det blev inte riktigt så lungt som jag hoppats på!