bjornstrom.se

Idag flög vi från Melbourne till Sydney med LCC:n JetStar som ägs av flygbolaget Qantas. LCC står för “Low Cost Carrier” och konceptet är identiskt med RyanAir. Billiga biljetter (500kr för 1 timmes flygning - 85 mil) och ingen direkt service ombord. Med en så kort flygning var det inte mycket att fundera över.

Maria fastnade i säkerhetskontrollen och personalen gjorde ett test för att kolla om hon hade fibrer från sprängdeg eller andra explosiva ämnen på kroppen.

Testet var negativt och en stund senare fick vi gå mot planet enligt principen “först ombord får välja säten” eftersom man inte kan boka sittplatser.

I Sydney tog vi en taxi till Coogee där jag hoppades att Linmarie hade fixat hotellrum åt oss. Coogee beach ligger strax söder om kända Bondi beach. Vi kom i solnedgången och det var en del surfare i vattnet fortfarande. Tyvärr hade vår planering strulat och vi fick åka in till stan istället (se nästa bloginlägg).

Efter en god middag och en kvällspromenad runt Darling Harbour somnade Maria tidigt på rummet. Jag satt uppe och kollade på drifting-tävling på TV! Drifting är en motorsport där två bilar tävlar på bana sida-vid-sida. Målet är inte att komma först i mål utan att köra snyggast - ju mer sladd desto bättre. Minst sagt sjuk sport som jag bara trodde fanns i Japan men tydligen är det jättepopulärt även i Australien.

Min plan att bo billigt på Crown Plaza hotel i Coogee där Linmarie jobbar - tjejen jag träffade på Phi Phi Island - misslyckades trots en viss planering. Vi hoppade på en buss in till centrala Sydney och var ganska trötta när vi checkade in på Holiday Inn Darling Harbour. Det blev inte så billigt som jag hoppats på och hela incheckningen var lite strulig trots att jag har Priority Club kort som skall innebära att man i princip bara hämtar nyckeln och går mot rummet.

Imorse loggade jag in på PriorityClub.com och upptäckte att detta hotell är 350kr billigare om jag bokat rummet via hemsidan istället för att göra en “walk-in”! En halvtimme senare upptäcker vi att vi inte är välkomna vid frukostbuffén eftersom vårt rum inte inkluderar frukost, vi har inte ens blivit tillfrågade om vi var intresserade av frukost när vi checkade in!

Irriterad talade jag med personalen på hotellet som förklarade hur man ska göra för bästa service och bästa priserna, så här fungerar det: Dom flesta hotell som tillhör någon av dom stora kedjorna ägs av lokala franchisetagare. Detta hotell ägs av ett Australiskt företag. Priority Club är ett fristående företag som fungerar ungefär som en liten resebyrå. När jag gör en “walk-in” har inte hotellet tillgång till mina medlemsuppgifter och kan inte avgöra vilket pris jag ska betala för rummet, dom har inte heller någon anledning att pruta eftersom jag faktiskt redan står vid disken redo att betala. “Walk-in” är något som alla hotell älskar - trötta hotellgäster som vill ha ett rum utan att pruta!

Efter att lärt mig läxan loggade jag återigen in på PriorityClub.com och sökte på hotell i Sydney. Ett annat Holiday Inn som ligger 2 kilometer bort erbjöd ett liknande rum inkl frukostbuffé för $92 lägre pris. Efter att ha bokat rummet fick jag omedelbart en bekräfelse via epost. En timme senare gick vi in genom dörrarna på hotellet och en stor plasmaskärm till vänster om disken visade “Today we welcome...Martin Björnström” bland ett antal andra namn. Jag visade mitt kort och fick en nyckel - incheckningen tog under trettio sekunder. Som medlem fick vi också morgontidningen levererad till rummet och gratis frukost på rummet men det ville vi inte ha. Med andra ord: billigare, smidigare och bättre genom att skaffa ett kort som är gratis.

Kolla i överkanten på skrivbordet, där hittar du en Ethernetkabel med några megabit bandbredd. Även om det inte låter jättefascinerande är det jäkligt smidigt att ha internet på rummet eftersom jag kan ringa billigt via Skype, uppdatera bloggen och hålla kontakten med folk.

När du tänker på Sydney - vad ser du framför dig? Chansen är stor att operahuset är något av det första du ser framför dig. Jag gissar att minst 99% av alla turister någon gång passerar här. Som svensk kan du vara stolt över att taket faktiskt är byggt av svenska takplattor!

På långt avstånd ser det ut som taket är byggt av jättestora vita block men när man kommer nära ser man dom små vita takstenarna som är indelade i större mönster. Hela formen på operahuset är väldigt vacker och det går lätt att ta hundra bilder i olika spännande vinklar.

Intill operahuset ligger Harbour Bridge som är strax över 500 meter lång och 155 meter hög räknat ifrån toppen av brospannet till vattnet. Om du tittar noga på bilden ser du att folk faktiskt klättrar i vänsterkanten. För cirka 750 kronor får du göra en 3,5 timme lång klättring som troligen kittlar även dom minst höjdrädda. Det finns trappsteg hela vägen men vinkeln är cirka 40 grader som mest, bredden på stålbalkarna är under en meter och räcket som hindrar dig från att falla mot en säker död sträcker sig bara till höften. Alla som klättrar måste därför ha på sig en sele som fästs i räcket för att inte en vindpust ska ta med sig hela besökargruppen ner i vattnet.

Jag upptäckte ett hyrbilsföretag med ett intressant koncept. Bayswater Car Rental erbjuder 2000st vita Toyota Corolla till låga priser. Du har i princip bara två val när du väljer bil - sedanmodellen med lite större baklucka och ett val mellan ny bil eller en bil som är 1 år gammal. Alla bilar är dock vita, påminner lite om den ursprungliga T-Forden som bara fanns i svart.

$15 per dag för en smidig och nästan ny bil av god kvalitet med AC och automatlåda med obegränsat antal kilometer är ju ett bra pris - det blir strax över femhundra spänn i veckan inkl GST, australiensisk moms. Perfekt för ett gäng som ska åka runt och upptäcka Australien! Enda nackdelen är att du måste återlämna bilen på samma plats, du kan inte göra en “one-way” och lämna bilen i exempelvis Melbourne.

Kolla in deras hemsida här: http://www.bayswatercarrental.com.au

Idag är det tretton dagar sedan jag dök senast. Trots att jag gjort rent såren dagligen och bytt plåster har inte såren läkt. Ett av fyra sår ser faktiskt värre ut nu än det gjorde på Bali. Jag har inte brytt mig om att gå till en läkare eftersom det bara rör sig om skavsår och hur svårt ska det vara att göra rent såren själv?

Klicka här för att se hur mina sår ser ut (inget för känsliga)

Efter viss övertalning ifrån Maria stapplade jag iväg till närliggande Darlinghurst Medical Center som tittade närmare på mina fötter och förklarade att jag hade en infektion i två av tårna. Man gör INTE rent såren med alkohol (vilket jag gjort i 13 dagar) eftersom det torkar ut huden och gör att huden inte växer för att täcka såren. Dessutom hade jag satt plåstren för hårt vilket förklarade mina blå tår. Daglig rengöring med receptbelagd antibakteriell salva, ett litet finmaskigt nät runt tårna, plåster, flexibel tejp och små tå-strumpor gjorde susen. Dessutom ska jag äta antibiotika fyra gånger om dagen i tio dagar!

En timme senare satt jag på hotellrummet igen med ett berg av artiklar - 900 kronor kostade kalaset! Tur att jag har företagsförsäkring som täcker detta.

Mitt tips: om du inte vet vad du håller på med ska du nog be en läkare kolla på dina sår för att undvika infektioner och andra problem!

Sydney är inte huvudstaden i Australien vilket man lätt kan tro (det är Canberra). Staden har cirka 4 miljoner innevånare (20% av hela landets befolkning) vilket är en halv miljon mer än Melbourne men staden känns betydligt mer som en storstad.

Jag hittade ett gatuhörn med mitt namn till och med - snacka om PTH :)

AMP-tower är högst i stan - 305 meter högt. Observera stålvajrarna som är spända längs sidorna för att minska svajningarna på toppen.

Sydney har en monorail-linje precis som i Kuala Lumpur men tågen är betydligt mindre och sträckningen är koncentrerad till turistområdena. Ett varv runt innerstan tar cirka 12 minuter och tågen går i en stor cirkel - du kan bara åka åt ena hållet.

Maria fick feber igår och har legat nerbäddad hela dagen. Jag har ont i fötterna efter mitt besök på sjukhuset - vilket perfekt par! Vi bestämde oss för ett ryck och tog en taxi till Bondi beach (ca 8 kilometer) för att se solnedgången. När vi kom ner fanns det inte så mycket folk kvar på stranden men ett femtiotal surfare fanns fortfarande ute i vågorna som var ungefär 1 meter höga. Längs strandpromenaden tog vi denna bild:

Vattnet var ganska kallt, det är ju bara kring 19 grader här nu och badsäsongen är definitivt över om ni frågar mig men jag är ju lite av en badkruka när det är kallt i vattnet. Minimum 22 grader gäller för dykning utan tjock 7 mm heltäckande våtdräkt och jag känner likadant när man ska bada!

Fick några fina bilder ifrån stranden, en av dom ser ni längst upp på min blog just nu.

Efter Bondi Beach åkte vi in till stan igen och käkade en jättegod middag. Jag övertalade Maria att åka ett varv med monorail men det var ganska tråkigt visade det sig.

Måndag morgon och det är dags för Maria att åka tillbaka till Melbourne. Hon flyger tillbaka med JetStar och jag ska roadtrippa tillbaka - det är cirka 108 mil att köra. Att boka hyrbil är ungefär lika struligt som att hitta bra flygpriser eller hotellrum. Jag gjorde bort mig ett antal gånger i USA genom att göra en “walk-in” utan bokning vilket resulterade i relativt skyhöga kostnader.

Bästa sättet att få ett bra pris är nämligen att förboka bilen genom svenska kundtjänsten där du kan pruta lite och får alla försäkringar etc inkluderade i priset. Jag bokar via svenska AVIS som du även kan ringa ifrån utlandet, ett smidigt sätt att sköta bokningen på svenska och till bästa pris. På AVIS hemsida kostade en hyrbil i klass W cirka 673 dollar för en vecka med avlämning i Sydney. Genom att boka via Sverige kostade bilen istället 537 dollar och då inkluderas alla nödvändiga försäkringar. Enkelt och smidigt sätt att spara pengar med andra ord.

Jag åkte tunnelbana mellan inrikes och utrikesterminalerna - och upptäckte att tunnelbanan har två våningar här vilket jag aldrig sett tidigare.

Det var lite nervöst att hyra bil i ett land där alla kör på fel sida av vägen. Jag insåg ju att stadskörning i en fyramiljonersstad på fel sida skulle kunna skapa lite problem. Hade ingen lust att köra på motorvägen åt fel håll! Därför såg jag till att välja en bil som skulle hålla mig säker och samtidigt synas väl i trafken. AVIS har bilar ifrån klass A (pyttebil) till W (störst). Jag valde W.

En Nissan Patrol är 505 cm lång, 194 cm bred och 185 cm hög. Den väger 3 ton och min bil var vit. Perfekt citybil! Jag resonerade enligt konceptet “störst går först” eftersom jag anade att folk skulle ge mig lite mer avstånd i trafken när bilen är så stor. Vem vill krocka med en vinglande 3 tons jätte-SUV? Jag hoppade in i bilen och satte mig på fel sida. Kändes ju jättekonstigt att plötsligt växla med vänster hand, tur att det var automatlåda i denna bil. Efter en minuts pep-talk satte jag fart ut ifrån parkeringen mot motorvägen. Fem minuter senare var jag inne i centrala Sydney.

Tre saker slog mig omedelbart. För det första är det jätteknepigt att placera bilen rätt på vägen, det är väldigt lätt att åka för långt till vänster i körfältet så att man glider in i nästa fil. För det andra måste man ställa om hela “backspegel-reflexen” eftersom döda vinkeln plötsligt är till höger och mitt-backspegeln är till vänster. Tog mig 2-3 dagar att lära om denna reflex hyggligt. För det tredje sitter blinkersspaken på fel sida! Jag måste ha slagit på vindrutetorkarna hundra gånger i korsningar och när jag skulle byta fil på motorvägen, lite pinsamt.

Mitt val av bil fungerade ypperligt. Jag fick aldrig några problem att trängas i trafiken och folk lämnade gott om utrymme för att jag skulle kunna byta filer och göra lite småmisstag. Med en så hög bil får man gott om sikt framåt och bakåt dessutom. 

När man har möjlighet att förflytta sig med bil får man oftast ett annat perspektiv av en stad och kan lättare knyta ihop dom olika platser man tidigare besökt. Jag glassade runt i Sydney en hel dag för att se så mycket som möjligt. På bilden nedan syns det karaktäristiska blå/gröna havet på Bondi Beach som inspirerade Apple att färglägga den första iMac-datorn.

Jag åkte över Harbour Bridge och insåg hur högt det måste vara att göra en bridge-walk (se tidigare inlägg) upp till 150 meter över havet. Dessutom såg det rejält brant ut!

Manly beach skall vara väldigt trevligt men när det bara är 18 grader kändes det inte lika spännande. Jag gick runt i kvarteren som var mysiga men alla dessa strand-orienterade ställen kräver ju sol och värme för att göra sig bra.

Imorgon bitti ska jag påbörja min RoadTrip genom Australien!

Sista kvällen på Magnus resa och dags för en rejäl grabbkväll med lite onödig lyx. Jag bokade en natt på utmärkta Intercontinental Hotel Sydney som jag hört bra saker om.

Jag bokade ett Club room vilket egentligen är ett helt vanligt rum fast med tillgång till Club Floor längst upp i hotellet. På många hotell är detta inte så jättespännande men i Sydney finns Club Intercontinental med fria drinkar, fria förätter, snacks, trådlöst nät och framförallt fönster från golv till tak med otroligt fin utsikt samt takterass med teakmöbler.

Rummet hade också rätt schysst utsikt med Harbour Bridge till vänster och till höger ser man delar av taket till Operahuset.

Toaletten hade en ovanlig finess - en liten lucka i frostat glas som gick att öppna från båda hållen. Perfekt om man vill tjuvkika på tjejen i duschen eller när polaren sitter på toa.

På rummet låg inte mindre än tre olika personliga välkomstbrev - bland annat detta med min “welcome gift” i form av handgjord australisk choklad. Jag sparade chokladen i min lilla ryggsäck för att ge den till Maria när vi ses. Sen tog jag med ryggsäcken till stranden. Där är det 45 grader i solen. Nu smakar mitt pass och mina flygbiljetter choklad!

Jag och Magnus tillbringade mycket tid på Club Intercontinental. Tyvärr var vädret inte lämpat för drinkar på terassen (regn, regn och blåst) men vi surfade, käkade och hade det fint.

Jag tog en panoramabild över utsikten (stor!)

Magnus gjorde en liten film över utsikten från terassen