bjornstrom.se

Jag landade i New York och bytte terminal från United till den internationella terminalen. Det var riktigt kallt och jag hade ingen vinterjacka. Singapore Airlines använder sig av Swiss loungen på JFK och jag kom lite försent för att få någon varm mat. Det var väldigt få i loungen eftersom det sista Swiss planet redan lämnat flygplatsen. Hade jag haft ett PPS-kort eller flygit First Class hade jag fått testa Virgin Atlantic loungen som är ökänd för att vara riktigt trevlig.

Kvällens flygning är bara sju timmar på en Boeing 747-400. Jag lyckades boka rad 17 vilket är övervåning med nödutgång men ändrade mig i sista sekund till rad 18 för att slippa sitta brevid någon. Kvällens flygning är ganska tom och det är skönt att ha det lite luftigt runt sig. Detta är ju exakt samma plan som jag flög till Singapore för några veckor sedan!

Stolarna i Raffles Class är standard SpaceBed som går att fälla till sängar. Min söta flygvärdinna frågade om hon fick kalla mig “Mr Martin” för att slippa mitt krångliga efternamn, och det gick fint i utbyte mot ett glas champagne.

Övervåningen på Boeing 747 känns riktigt mysig med fyra stolar i bredd och totalt 22 stolar fördelade på 6,5 rader. Det är tyst och man känns ganska frånkopplad själva flighten här uppe. Min absoluta favoritplats i luften! Dörrarna du ser i änden på korridoren går till planets cockpit.

Menyn är minst sagt omfattande - här ser ni tolv sorters té och tre olika typer av kaffebönor som används i den kaffedryck du vill ha!

Vi serverades fem rätter bestående av Caesar sallad till förrätt, Stir fried Chicken med chili och grönsaker till varmrätt. Därefter ostar följt av Häagen Dasz glass och till sist lite praliner till kaffet.

Någonstans mitt i flygningen upplevde jag riktig lycka. Livet kändes oförskämt bra och flighten var riktigt klockren. Satt i tjugo minuter och bara sög i mig känslan. Kanske får jag aldrig mer testa Singapore Airlines övervåning igen så det var läge att göra det bästa av situationen. Om flighten ändå varit fem timmar längre… När vi landade i Frankfurt låg snön på marken och det kändes uppriktigt trist att behöva kliva av planet - jag antar att det innebär högsta betyg!

Jag har börjat irritera resebyråer och telefonbokningen på SAS med att kunna det mesta om biljetter, regler, destinationer och flighter. Så blir det oundvikligen när min hobby är deras jobb. Ni som följt min round-the-world blog vet att jag tidigare köpt en CRWSTAR1 som ger totalt 29.000 miles och den “tog slut” i Frankfurt på vägen hem från USA. Därför besökte jag Lufthansa kontoret på FRA och uppgraderade med ytterligare 10.000 miles för cirka 13.000 kronor. Det ger mig tillräckligt med miles för att flyga ner till Dar es Salaam i Tanzania och poäng över till en romantisk helg med flickvännen senare i vår.

Detta är alltså i Business Class och som jämförelse kostar en vanlig tur-retur biljett med LX (Swiss) över 30.000 kronor. Swiss går med i Star Alliance den 1:a April men det går att boka RTW-biljetter redan nu tack vare dess samarbete med Lufthansa.

Incheckningen på Kastrup var ruskigt strulig på grund av datorstopp i SAS system. Trots att jag var fjärde man i incheckningskön tog det 45 minuter och jag gissar att många missade sina plan. 2 timmar senare var jag i Zürich och tog in på Intercontinental. Christian landade fyra timmar senare. Med lite tur och ett Elite Platinum kort i fickan blev vi uppgraderade till en svit eftersom dom trott att vi var ett par (Christina?).

06.30 var det uppstigning och avfärd mot flygplatsen. I loungen drack vi Espresso och laddade inför 10 timmar på LX292 till Dar es Salaam med mellanlandning i Nairobi, Kenya.

Jag hade lågt ställda förväntningar på Swiss men dom lyckades imponera på mig med utmärkt service och god mat. Planet var en Airbus 330 som inte genomgått uppgradering av stolarna i Business Class och hade ganska dålig IFE (inflight entertainment). Men det gjorde ingenting när flygvärdinnan var jättetrevlig och bjöd på Schweizisk choklad och ett leende.

Vid min sida hade jag en före detta purser på Swiss som kände kaptenen ombord. Han satt rätt mycket i cockpit men vi fick en chans att snacka några timmar och det var jätteintressant att höra hans historier. Fick veta att han kände besättningen på Swissair 111 som kraschade utanför New York bland annat.

Christian satt “bakom skynket” men hade fått fyra stolar i bredd på denna flight som var ganska tom i ekonomiklass. Jag försökte uppgradera honom genom ivrigt flirtande men det dröjde ända till Nairobi innan det fanns plats för honom.

Sista timmen åt vi choklad och drack skumpa ihop - tillbakalutade och lite spända på vad som väntade i Dar es Salaam.

LX293 mot Zurich lyfter 21.35 så jag gled in på flygplatsen vid 19.00. Jag brukar köra kavaj när jag flyger men idag var det helt fel kläder - det finns inte någon AC inne på flygplatsen. Det dröjer en kvart innan incheckningen börjar och då glider rapartisten Shaggy in i Business Class kön med hela sitt band! Det dröjer inte tio minuter, inte en halvtimme utan lite mer än en timme innan jag kommer fram till disken och då är jag rejält svettig & sur eftersom det är 31 grader varmt.

Hela processen från att jag gick in på flygplatsen till att jag satte mig i loungen tog 1 timme och 45 minuter i denna hetta - det var ungefär 1,5 timme mer än jag väntat mig. Tanzanite Lounge på DAR var inget vidare - påminde mest om en östtysk bordell från 70-talet. Jag dricker lite juice och äter en Samosa. Trettio minuter senare sitter jag i min flygstol längst fram i planet och tänker “Gud vad skönt - lite middag och sen ska jag sova hela vägen till Zurich”.

Vi mellanlandar i Nairobi, Kenya efter 55 minuters flygning för att fylla på med passagerare i cirka 35 minuter och sen serveras middag. Efter fem minuter på marken börjar det plinga i högtalarsystemet “plong-plong-plong” i tät följd och ett tjutande varningsljud längst fram i planet. Det börjar springa lite flygvärdinnor, tekniker och en pilot fram och tillbaka och jag känner en lätt lukt. Någon säger “det är nog en toalett som är full” och vi tänkte inte mer på det.

“This is your captain speaking. We have smoke in the main cabin and we need everybody to leave the plane”. En minut senare står jag i gången mellan planet och gaten med min kavaj, väska och återigen över 30 grader varmt. Tjoho!

Det tar tio minuter innan vi får komma in i gateområdet där det står 150 passagerare och väntar på att få stiga ombord. En flygplatsanställd säger att man måste testa motorerna på planet och att Swiss-tekniker finns på plats. Det bör ta max femton minuter.

Två timmar senare är jag rejält trött på att stå i denna trånga Gate och vi lyckas övertala personalen att släppa oss fria. Klockan är efter midnatt så det finns inte många öppna affärer. Jag och en amerikanare sätter oss i en liten bar och köper varsin Tusker Beer. Shaggy och hans polare kommer också dit så vi sitter tillsammans och suckar över dålig information och en jobbig flygning. Det tar totalt 3.5 timme att fixa planet och 02:00 lyfter vi från Nairobi. Äntligen middag!

Vi har precis fått in förrätten när vi flyger in i så kraftig turbulens att flygvärdinnorna avbryter serveringen och tvingas spänna fast sig i stolarna. Slutligen får jag min middag vid 03:20 och då är jag jättetrött och grinig. Somnar så fort jag kan - morgondagen kommer bli jobbig för jag gissar att Singapore Airlines inte väntar på mig i Zürich…

Mitt plan mot Manchester (och hela min dagsplanering) hade lyft 07.30 från Zürich. När vi landade jätteförsenade strax efter 10.00 blev jag hänvisad till Swiss transferdesk där en käck liten tant glatt förklarade att jag var ombokad på nästa Swissflight till Manchester. Jag var inte speciellt intresserad av att sätta mig på ett liten pytteplan tvärsöver Europa när det var Singapore Airlines och PPS-poäng jag var ute efter. Swiss kunde inte på något sätt hjälpa mig att komma med nästa SIA-flight eller ändra min resrutt. Jag ringde till Maria och Christian och var allmänt trött på situationen men i slutändan var det bara att acceptera deras råd - gör det bästa av situationen. Mot Manchester!

Flygvärdinnorna på vår lilla 72 stolars AVRO blev lite förvånade över att jag skulle åka tillbaka med samma plan till Zürich men efter att ha förklarat min situation och nattens äventyr var dom jättegulliga mot mig och jag fick absolut bästa service. Faktum är att jag sov nästan hela vägen till Manchester.

På MAN väntade en man på mig för att ge VIP-transfer genom flygplatsen på kortast möjliga tid eftersom boarding på planet började 5 minuter efter att vi landat. Det tog inte många minuter innan jag gled upp vid gaten igen och blev framvinkad av personalen som ropade i en liten radio “yes, he’s here now”. Jag var ensam om att flyga i Business Class så planet hade bara en rad framför skynket, dom andra måste undrat vad jag var för snubbe när flygvärdinnorna ropade “hej igen - du sitter på rad 1 som vanligt” :)

Lunchen var utmärkt och jag hade i princip en egen flygvärdinna som jag hängde med. Två timmar senare landar vi i Zürich igen och självklart är vi försenade! Jag går till transfer desk igen och dom känner igen mig. När tanten inser att jag missat min andra flight för dagen blev det lite pinsamt henne. Jag blir hänvisad till Swiss loungen i 1.5 timme i väntan på nästa plan. Lyckas hitta världens längsta Loungebar iallafall :)

Jag var ganska mätt på andra resan mot Storbritannien och dagens tredje flight. Flygvärdinnorna bjöd på god Champagne och Lindt choklad som jag inte kunde säga nej till. Naturligtvis är även detta plan försenat och jag landar på London City 45 minuter efter schemat. Jag och Linus drack ett par öl och jag fick se hans nya lägenhet i London City som var riktigt trevlig med utsikt över “the Gurkhin” i Finansdistriktet.

Morgonen därpå var det dags för AVRO för fjärde gången på kort tid - denna gång med SAS till Arlanda. Deras plan och service är inte i nivå med Swiss men jag fick en ganska schysst lunch - otroligt bra för att vara SAS i dessa tider av “vatten kostar 5kr”.

När jag landade på Arlanda var mitt Afrikaäventyr över och även min CRWSTAR3 som jag använt sedan 19:e December. Jag hoppas att ni som följt mina två bloggar tycker innehållet varit hyggligt intressant och att jag inte babblat för mycket om flygplatskoder och biljett-typer. Tipsa gärna andra om mina reseberättelser - jag tycker det är kul att få frågor och kommentarer här.

Det känns inte helt kul att vara tillbaka kan jag lova. I fortsättningen hänvisar jag er till min Dagbok där ni kan följa vad som är aktuellt just nu. Köpet av min CRWSTAR biljett var nog det bästa köp jag någonsin gjort - vilken investering i själ, sinne och allmänbildning!
Martin har komma-hem-ångest

SAS har slutat flyga sträckan SIN-BKK och använder sig av Swiss Airbus 340 som flyger samma sträcka. Jag fick tillgång till SATS loungen på Changi men inte dom imponerande SilverKris Loungerna eftersom jag inte flög Singapore Airlines. Blev lite Sushi och mineralvatten för att få en bra start på resan.

Swiss ekonomiklass var inte superkul med fullpackat plan och det var trångt för benen. Började se en film som dock var 15 minuter för lång för tvåtimmarsflygningen till Bangkok så jag hann aldrig se slutet. I Bangkok gick jag till SAS loungen och knaprade knäckebröd och drack Pripps Blå mest för att det kändes så exotiskt. Kul att läsa Dagens Nyheter och Teknikens värld också. Strax efter midnatt var det dags för boarding.

Detta plan har SAS nya Business Class med nästan-en-säng stolar som jag gärna hade testat. Tyvärr var det totalt fullsatt och varken kavaj, slips, EBG eller poäng hjälpte mig. Hamnade i Economy Extra som är skall vara “halvvägs till skynket” men kändes verkligen inte exklusivt när jag hamnade i mittsätet inkilad brevid två rejäla svenskar. Maten serverades i sin trista plåtlåda med brickan inlindad i plast. Ingen smaksensation men lite bukfyllnad så man kunde somna. För mig som inte betalat extra för Economy Extra uppskattades möjligheten att luta stolen lite mer än vanligt och några centimeter extra benutrymme - skulle jag ha betalat fullt flexpris för denna stol hade jag blivit besviken. Planet hade Boeing Connexion med trådlös internetaccess så jag hann skriva några rader och imponera på polare 10.000 meter ovanför Bengaliska viken.

Trist nog är servicenivån på SAS skrämmande låg - åtminstonde när man tillbringar några timmar i Business Class på asiatiska bolag som Singapore Airlines. Gamla trötta flygvärdinnor som inte verkar trivas med sitt jobb. Jag blev kallad “Du - där i mitten” när det var dags att välja dryck till maten istället för det mer civiliserade “Sir, What would you like to drink?”. Trots EBG var det ingen som kallade mig Mr Bjornstrom på planet. Tvärtom - man kände sig snarast ovälkommen. “Jobbigt med så mycket folk” var det undermedvetna budskapet som besättningens ansikten utstrålade.

Efter att mina grannar somnade ville jag ha lite mer att dricka. Plingade på serviceknappen men ingen kommer. Väntar 2 minuter - 3 minuter - 5 minuter! En flygvärdinna passerar men går rakt förbi trots att lampan lyser. Plingar igen. En flygvärdinna går förbi och säger “Jaha, där lyser en lampa. Vad vill du då?”.

Beställer en whiskey för att ge lite bättre nattsömn. Den irriterade flygvärdinnan återkommer med ett helt dricksglas med Whiskey - långt mer än man kan förvänta sig. Hon tänker säkert att jag ska vara jättenöjd med att ha fått så mycket “gratissprit” men det är alldeles för mycket mig. Eftersom jag inte kan förvänta mig att dom hämtar glaset om jag plingar tvingas jag balansera det halvfulla glaset i tidningsfickan framför mig när det är dags att sova.

Hade jag åkt en LCC eller på charter kan jag leva med att folk behandlar mig som tågvärdarna på SJ. Det är något fel när man undviker SAS trots att man är Guldmedlem i deras bonusprogram och verkligen vill att det ska gå bra för vår eget flygbolag.

På sträckan CPH-SIN blir det garanterat SQ - Singapore Airlines - nästa gång. Min vän som jobbar på SAS blev inte ens förvånad över min historia. Galet.