SAS har slutat flyga sträckan SIN-BKK och använder sig av Swiss Airbus 340 som flyger samma sträcka. Jag fick tillgång till SATS loungen på Changi men inte dom imponerande SilverKris Loungerna eftersom jag inte flög Singapore Airlines. Blev lite Sushi och mineralvatten för att få en bra start på resan.
Swiss ekonomiklass var inte superkul med fullpackat plan och det var trångt för benen. Började se en film som dock var 15 minuter för lång för tvåtimmarsflygningen till Bangkok så jag hann aldrig se slutet. I Bangkok gick jag till SAS loungen och knaprade knäckebröd och drack Pripps Blå mest för att det kändes så exotiskt. Kul att läsa Dagens Nyheter och Teknikens värld också. Strax efter midnatt var det dags för boarding.
Detta plan har SAS nya Business Class med nästan-en-säng stolar som jag gärna hade testat. Tyvärr var det totalt fullsatt och varken kavaj, slips, EBG eller poäng hjälpte mig. Hamnade i Economy Extra som är skall vara “halvvägs till skynket” men kändes verkligen inte exklusivt när jag hamnade i mittsätet inkilad brevid två rejäla svenskar. Maten serverades i sin trista plåtlåda med brickan inlindad i plast. Ingen smaksensation men lite bukfyllnad så man kunde somna. För mig som inte betalat extra för Economy Extra uppskattades möjligheten att luta stolen lite mer än vanligt och några centimeter extra benutrymme - skulle jag ha betalat fullt flexpris för denna stol hade jag blivit besviken. Planet hade Boeing Connexion med trådlös internetaccess så jag hann skriva några rader och imponera på polare 10.000 meter ovanför Bengaliska viken.
Trist nog är servicenivån på SAS skrämmande låg - åtminstonde när man tillbringar några timmar i Business Class på asiatiska bolag som Singapore Airlines. Gamla trötta flygvärdinnor som inte verkar trivas med sitt jobb. Jag blev kallad “Du - där i mitten” när det var dags att välja dryck till maten istället för det mer civiliserade “Sir, What would you like to drink?”. Trots EBG var det ingen som kallade mig Mr Bjornstrom på planet. Tvärtom - man kände sig snarast ovälkommen. “Jobbigt med så mycket folk” var det undermedvetna budskapet som besättningens ansikten utstrålade.
Efter att mina grannar somnade ville jag ha lite mer att dricka. Plingade på serviceknappen men ingen kommer. Väntar 2 minuter - 3 minuter - 5 minuter! En flygvärdinna passerar men går rakt förbi trots att lampan lyser. Plingar igen. En flygvärdinna går förbi och säger “Jaha, där lyser en lampa. Vad vill du då?”.
Beställer en whiskey för att ge lite bättre nattsömn. Den irriterade flygvärdinnan återkommer med ett helt dricksglas med Whiskey - långt mer än man kan förvänta sig. Hon tänker säkert att jag ska vara jättenöjd med att ha fått så mycket “gratissprit” men det är alldeles för mycket mig. Eftersom jag inte kan förvänta mig att dom hämtar glaset om jag plingar tvingas jag balansera det halvfulla glaset i tidningsfickan framför mig när det är dags att sova.
Hade jag åkt en LCC eller på charter kan jag leva med att folk behandlar mig som tågvärdarna på SJ. Det är något fel när man undviker SAS trots att man är Guldmedlem i deras bonusprogram och verkligen vill att det ska gå bra för vår eget flygbolag.
På sträckan CPH-SIN blir det garanterat SQ - Singapore Airlines - nästa gång. Min vän som jobbar på SAS blev inte ens förvånad över min historia. Galet.
