bjornstrom.se

Jag har börjat irritera resebyråer och telefonbokningen på SAS med att kunna det mesta om biljetter, regler, destinationer och flighter. Så blir det oundvikligen när min hobby är deras jobb. Ni som följt min round-the-world blog vet att jag tidigare köpt en CRWSTAR1 som ger totalt 29.000 miles och den “tog slut” i Frankfurt på vägen hem från USA. Därför besökte jag Lufthansa kontoret på FRA och uppgraderade med ytterligare 10.000 miles för cirka 13.000 kronor. Det ger mig tillräckligt med miles för att flyga ner till Dar es Salaam i Tanzania och poäng över till en romantisk helg med flickvännen senare i vår.

Detta är alltså i Business Class och som jämförelse kostar en vanlig tur-retur biljett med LX (Swiss) över 30.000 kronor. Swiss går med i Star Alliance den 1:a April men det går att boka RTW-biljetter redan nu tack vare dess samarbete med Lufthansa.

Incheckningen på Kastrup var ruskigt strulig på grund av datorstopp i SAS system. Trots att jag var fjärde man i incheckningskön tog det 45 minuter och jag gissar att många missade sina plan. 2 timmar senare var jag i Zürich och tog in på Intercontinental. Christian landade fyra timmar senare. Med lite tur och ett Elite Platinum kort i fickan blev vi uppgraderade till en svit eftersom dom trott att vi var ett par (Christina?).

06.30 var det uppstigning och avfärd mot flygplatsen. I loungen drack vi Espresso och laddade inför 10 timmar på LX292 till Dar es Salaam med mellanlandning i Nairobi, Kenya.

Jag hade lågt ställda förväntningar på Swiss men dom lyckades imponera på mig med utmärkt service och god mat. Planet var en Airbus 330 som inte genomgått uppgradering av stolarna i Business Class och hade ganska dålig IFE (inflight entertainment). Men det gjorde ingenting när flygvärdinnan var jättetrevlig och bjöd på Schweizisk choklad och ett leende.

Vid min sida hade jag en före detta purser på Swiss som kände kaptenen ombord. Han satt rätt mycket i cockpit men vi fick en chans att snacka några timmar och det var jätteintressant att höra hans historier. Fick veta att han kände besättningen på Swissair 111 som kraschade utanför New York bland annat.

Christian satt “bakom skynket” men hade fått fyra stolar i bredd på denna flight som var ganska tom i ekonomiklass. Jag försökte uppgradera honom genom ivrigt flirtande men det dröjde ända till Nairobi innan det fanns plats för honom.

Sista timmen åt vi choklad och drack skumpa ihop - tillbakalutade och lite spända på vad som väntade i Dar es Salaam.

Efter hemkomsten från Safarin hade vi 24 timmar i Dar es Salaam innan det var dags att hoppa på Swissplanet hemåt. Även Anders skulle åka med samma plan - han skulle vidare på möte i Guatemala via Dallas, Texas. Då upptäcker jag att Swiss äntligen gått med i Star Alliance från och med den 1:a April och att Eurobonus kör en specialkampanj under hela April månad med 7.500 extra miles om man testar flyga Swiss. Jag dubbelkollar vår biljett och inser att vårt plan lyfter klockan 21:35 den 31:a Mars - mindre än tre timmar för tidigt för att kvalificera sig för erbjudandet. Dessutom finns det en Singapore Airlines flight som ansluter perfekt på tisdag vilket skulle ge mig lite extra PPS poäng, jag är bara 5 poäng från att bli PPS. I valet mellan noll och 14.000 miles gjorde jag vad varje sann Flyertalk medlem skulle ha gjort.

Så jag fixar hotell över helgen och bokar in mig på nästa flight vilket är på måndag kväll. En lugn helg ensam i Dar es Salaam!  Jag och Christian äter en god lunch ihop och sen säger jag farväl till familjen Ingelstam och glider vidare till Swiss biljettkontor. Ni som följt min jorden-runt-resa minns att jag köpt en CRWSTAR3 biljett som ger mig 24 flighter och 39.000 miles att utnyttja. En snabb omräkning visar att jag har några sträckor “över” så jag bestämmer mig för att göra en milage run inom Europa. Jag bokar DAR-ZRH-MAN-ZRH-LCY-ARN på vägen hem vilket ger mig en helt onödig men härlig och kostnadsfri flygning till Manchester fram och tillbaka med Singapore Airlines på övervåningen i en Jumbojet. Sen till London för att hälsa på min polare Linus och sen mot Arlanda.

Jag har endast en timme mellan flighterna på Tisdag men det kan väl inte vara något problem - Schweizare är ju kända för att hålla tiden :)

LX293 mot Zurich lyfter 21.35 så jag gled in på flygplatsen vid 19.00. Jag brukar köra kavaj när jag flyger men idag var det helt fel kläder - det finns inte någon AC inne på flygplatsen. Det dröjer en kvart innan incheckningen börjar och då glider rapartisten Shaggy in i Business Class kön med hela sitt band! Det dröjer inte tio minuter, inte en halvtimme utan lite mer än en timme innan jag kommer fram till disken och då är jag rejält svettig & sur eftersom det är 31 grader varmt.

Hela processen från att jag gick in på flygplatsen till att jag satte mig i loungen tog 1 timme och 45 minuter i denna hetta - det var ungefär 1,5 timme mer än jag väntat mig. Tanzanite Lounge på DAR var inget vidare - påminde mest om en östtysk bordell från 70-talet. Jag dricker lite juice och äter en Samosa. Trettio minuter senare sitter jag i min flygstol längst fram i planet och tänker “Gud vad skönt - lite middag och sen ska jag sova hela vägen till Zurich”.

Vi mellanlandar i Nairobi, Kenya efter 55 minuters flygning för att fylla på med passagerare i cirka 35 minuter och sen serveras middag. Efter fem minuter på marken börjar det plinga i högtalarsystemet “plong-plong-plong” i tät följd och ett tjutande varningsljud längst fram i planet. Det börjar springa lite flygvärdinnor, tekniker och en pilot fram och tillbaka och jag känner en lätt lukt. Någon säger “det är nog en toalett som är full” och vi tänkte inte mer på det.

“This is your captain speaking. We have smoke in the main cabin and we need everybody to leave the plane”. En minut senare står jag i gången mellan planet och gaten med min kavaj, väska och återigen över 30 grader varmt. Tjoho!

Det tar tio minuter innan vi får komma in i gateområdet där det står 150 passagerare och väntar på att få stiga ombord. En flygplatsanställd säger att man måste testa motorerna på planet och att Swiss-tekniker finns på plats. Det bör ta max femton minuter.

Två timmar senare är jag rejält trött på att stå i denna trånga Gate och vi lyckas övertala personalen att släppa oss fria. Klockan är efter midnatt så det finns inte många öppna affärer. Jag och en amerikanare sätter oss i en liten bar och köper varsin Tusker Beer. Shaggy och hans polare kommer också dit så vi sitter tillsammans och suckar över dålig information och en jobbig flygning. Det tar totalt 3.5 timme att fixa planet och 02:00 lyfter vi från Nairobi. Äntligen middag!

Vi har precis fått in förrätten när vi flyger in i så kraftig turbulens att flygvärdinnorna avbryter serveringen och tvingas spänna fast sig i stolarna. Slutligen får jag min middag vid 03:20 och då är jag jättetrött och grinig. Somnar så fort jag kan - morgondagen kommer bli jobbig för jag gissar att Singapore Airlines inte väntar på mig i Zürich…

Mitt plan mot Manchester (och hela min dagsplanering) hade lyft 07.30 från Zürich. När vi landade jätteförsenade strax efter 10.00 blev jag hänvisad till Swiss transferdesk där en käck liten tant glatt förklarade att jag var ombokad på nästa Swissflight till Manchester. Jag var inte speciellt intresserad av att sätta mig på ett liten pytteplan tvärsöver Europa när det var Singapore Airlines och PPS-poäng jag var ute efter. Swiss kunde inte på något sätt hjälpa mig att komma med nästa SIA-flight eller ändra min resrutt. Jag ringde till Maria och Christian och var allmänt trött på situationen men i slutändan var det bara att acceptera deras råd - gör det bästa av situationen. Mot Manchester!

Flygvärdinnorna på vår lilla 72 stolars AVRO blev lite förvånade över att jag skulle åka tillbaka med samma plan till Zürich men efter att ha förklarat min situation och nattens äventyr var dom jättegulliga mot mig och jag fick absolut bästa service. Faktum är att jag sov nästan hela vägen till Manchester.

På MAN väntade en man på mig för att ge VIP-transfer genom flygplatsen på kortast möjliga tid eftersom boarding på planet började 5 minuter efter att vi landat. Det tog inte många minuter innan jag gled upp vid gaten igen och blev framvinkad av personalen som ropade i en liten radio “yes, he’s here now”. Jag var ensam om att flyga i Business Class så planet hade bara en rad framför skynket, dom andra måste undrat vad jag var för snubbe när flygvärdinnorna ropade “hej igen - du sitter på rad 1 som vanligt” :)

Lunchen var utmärkt och jag hade i princip en egen flygvärdinna som jag hängde med. Två timmar senare landar vi i Zürich igen och självklart är vi försenade! Jag går till transfer desk igen och dom känner igen mig. När tanten inser att jag missat min andra flight för dagen blev det lite pinsamt henne. Jag blir hänvisad till Swiss loungen i 1.5 timme i väntan på nästa plan. Lyckas hitta världens längsta Loungebar iallafall :)

Jag var ganska mätt på andra resan mot Storbritannien och dagens tredje flight. Flygvärdinnorna bjöd på god Champagne och Lindt choklad som jag inte kunde säga nej till. Naturligtvis är även detta plan försenat och jag landar på London City 45 minuter efter schemat. Jag och Linus drack ett par öl och jag fick se hans nya lägenhet i London City som var riktigt trevlig med utsikt över “the Gurkhin” i Finansdistriktet.

Morgonen därpå var det dags för AVRO för fjärde gången på kort tid - denna gång med SAS till Arlanda. Deras plan och service är inte i nivå med Swiss men jag fick en ganska schysst lunch - otroligt bra för att vara SAS i dessa tider av “vatten kostar 5kr”.

När jag landade på Arlanda var mitt Afrikaäventyr över och även min CRWSTAR3 som jag använt sedan 19:e December. Jag hoppas att ni som följt mina två bloggar tycker innehållet varit hyggligt intressant och att jag inte babblat för mycket om flygplatskoder och biljett-typer. Tipsa gärna andra om mina reseberättelser - jag tycker det är kul att få frågor och kommentarer här.

Det känns inte helt kul att vara tillbaka kan jag lova. I fortsättningen hänvisar jag er till min Dagbok där ni kan följa vad som är aktuellt just nu. Köpet av min CRWSTAR biljett var nog det bästa köp jag någonsin gjort - vilken investering i själ, sinne och allmänbildning!
Martin har komma-hem-ångest

Om tio dagar är det dags igen - framåt Lördagseftermiddagen lyfter SK983 mot Tokyo/Narita i Japan. Denna resan görs främst i ekonomiklass och biljetten kallas för YRTWSTAR1 vilket innebär total 29.000 miles. Jag har försökt maximera flygsträckorna men min plan sprack på några smådetaljer. Carina på SAS och gänget på Flyertalk har varit snälla och hjälpt mig hitta optimeringar och nu är jag ganska nöjd med resultatet.

Så här ser resrutten ut:

CPH-NRT-TPE-ICN-MNL-SIN-PVG-ICN-YVR-SEA-ORD-ARN

CPH - Köbenhavn (Copenhagen) [Kastrup], DK
NRT - Tokyo (Narita) [New Tokyo Intl], Honshu, JP
TPE - Taipei [Chiang Kai Shek Internatioanl], TW
ICN - Seoul [Incheon Intl], KR
MNL - Manila [Ninoy Aquino Intl], PH
SIN - Singapore [Changi Intl], SG
PVG - Shanghai [Pudong], CN
YVR - Vancouver [Intl], BC, CA
SEA - Seattle [Seattle-Tacoma Intl], WA, US
ORD - Chicago [Chicago O’Hare Intl], IL, US
ARN - Stockholm [Arlanda], SE

Jag kommer starta upp en ny reseblog i god tid inför resan och berätta mer om mina planer. Höjdpunkerna blir shopping i Tokyos elektronikkvarter - Computex 2006 mässan i Taipei - 10 dagars dykning med valhajar i Filippinerna tillsammans med min kompis Anders Rohlen (kolla in hans otroliga bilder här). Därefter hem till Singapore och njuta av god mat. I Shanghai tänkte jag åka Maglev-tåg i 420km/h och sen vill jag stå på gränsen till Nordkorea några mil norr om Seoul. Vancouver ska vara en skön stad att hänga i och i Seattle ska jag besöka Boeingfabriken. I Chicago väntar en god stek på Weber Grill och därefter är det tillbaka mot Stockholms stadion och Depeche Mode konserten den 7:e Juli.

Hänger ni med på äventyret?

Jag har känt till min Japan och Taiwan resa sedan Juni förra året. Få resor jag gör är så välplanerade som denna. Ändå blev det sista-minuten-ändringar och Olof hann bli riktigt nervös när jag berättade att jag ännu inte bokat slutgiltigt fyra dagar innan resan.

Från början hade jag tänkt använda en StarLite biljett som ger mig 5 stopp jorden-runt och 26.000 miles. Dom är billiga och hade bara kostat 2500kr mer än Stockholm-Tokyo-Taipei och tillbaka. Sen fick jag idén att lägga till lite fler stopp och använda en YRWSTAR1 (se tidigare inlägg nedan). Men när det var dags att slutgiltigt bestämma sig och be Carina på SAS skicka mina pappersbiljetter började trappan och den härliga övervåningen locka.

Efter lite beslutsångest tog jag det rätta beslutet - jag bokade en CRWSTAR1 precis som förra varvet i julas. Jag flyger lördag lunch från Stockholm till Frankfurt med Lufthansa och sen byter jag till Super ANA class på Boeing 747 övervåning till Tokyo. Jag borde skämmas men gud vad kul det ska bli!

Japans två stora flygbolag ANA och Japan Airlines tillhör allianserna Star Alliance respektive Oneworld och har följdaktligen jobbat för att samla sina partners i egna terminaler. Jag är på väg till Taiwan med United Airlines och fick chansen att se nya Narita terminal 1 som öppnade för bara några dagar sedan. Olof flög med China Airways och hamnade på en helt annan terminal - där försvann våra chanser att lounga ihop!

Incheckningen gick supersmidigt eftersom dom delat upp diskarna efter olika klasser: Ekonomi, Business Class och First hade egna köer - och Star Alliance Gold medlemmar hade en helt egen incheckning. Där var jag helt ensam så incheckningen gick blixtsnabbt och sen var det raka vägen till den nyöppnade ANA loungen. Den var ovanligt stor och fräsch med trådlöst nät, Sakébar, Noodlebar, små kontorsbås om man behövde jobba och stora Plasmaskärmar med internationella tv-program.

På vägen mot planet gled jag förbi United Red Carpet Club loungen mest för att ta en bild på nedanstående ölmaskin som diskuterats hejvilt på Flyertalk. Man stoppar in glaset på en liten hylla och trycker på ölknappen så fylls glaset med perfekt mängd öl & skum. Smidigt med självservering!

Jag har flygit United i Business tidigare (United Premium Service inrikes mellan LAX-JFK i julas på Boeing 757) och var inte imponerad efter att ha blivit bortskämd med Singapore Airlines. Idag ska jag flyga en internationell sträcka med deras Boeing 777. Redan när jag kom till gaten såg jag att planet var gammalt och inte följer deras nya färgschema.

Vid gaten finns två gångar till planet - en för First/Business och en separat för Ekonomi. När jag kommer till planet står ingen och möter mig så jag går till min plats som är längst fram i Business kabinen och lägger upp väskan. Får övertala en flygvärdinna att ta min kavaj och sätter mig. Efter en liten stund kommer en annan flygvärdinna fram och undrar vem jag är och vill se mitt Boarding pass. Förklarar att hennes kollega redan hängt bort min kavaj och hon nöjer sig med det. Inget direkt välkomnande eller något bubblande att dricka.

Stolarna är sköna och går att luta rejält för att få sovställning. Tyvärr är dom inte elektriska utan pneumatiska vilket tog en liten stund att förstå. Stolarna är utrustade med dom minsta skärmar jag sett (se nedan). Jag satt i främre Business kabinen med endast två rader - längre bak finns cirka 10 rader till. Trots det kändes inte omgivningen speciellt exklusiv och vi hade skrikande barn i raden bakom.

Enda höjdpunkten på denna resa var maten som faktiskt var riktigt hygglig. Inte lika exklusiv känsla som på Singapore och Swiss men rejäla portioner och oftast en stek som huvudrätt. Avslutade med chokladtårta. United erbjuder även “channel 9” i hörlurarna där man kan följa trafikledning & piloter i deras radiotrafik - kul för en flygsnubbe som jag.

När vi landat får jag tillbaka min kavaj och mitt boarding pass. Tydligen har flygvärdinnorna sökt igenom min kavaj utan att fråga mig om det var ok - kändes ju lite oförskämt. Med stressade amerikanska flygvärdinnor kanske man inte ska bli förvånad.

Det vore ok att flyga United om biljetterna kostade betydligt mindre än deras Asiatiska konkurrenter men så är det ju inte - speciellt inte på en RTW biljett. Ska göra mitt bästa för att undvika UA i fortsättningen.

Flygningen tog 3.5 timme och i Taipei fick jag gå igenom denna FLIR (infraröd) kamera som avslöjer eventuell feber och SARS risk. Olof väntade på mig i terminalen och vi satte oss i en bil på väg mot hotellet.

Jag checkade in på Singapore Airlines och gick mot Raffles loungen. Där pågick ombyggnad så alla fick använda First Class loungen som var riktigt trevlig. Tyvärr hade dom tagit bort all Dom Perignon och andra läckerheter för oss simpla Business-resenärer men jag klagade inte ändå. En som definitivt inte klagade var Olof som skulle vänta sex timmar på sin flight. Här fanns god mat, alla drycker du kan tänka dig och små rum med sängar (!) där man kunde slappna av. Naturligtvis fanns dusch, tv-apparater och trådlöst nät. Olof led inte.