bjornstrom.se

Det intryck av kaos som jag fick när jag landade igår kväll var som bortblåst morgonen därpå. Mitt första mål var KLCC och Petronas Twin Towers där jag visste att det fanns en stor bokhandel - tänkte köpa in ett nytt exemplar av Lonely Planet Malaysia eftersom den gamla boken ligger kvar på Tioman.

Testade åka Monorail vilket var riktigt coolt - se seprata bloginlägg om det. En kvart senare var jag framme vid tornen som är väldigt imponerande med en höjd av 452 meter. Dom blev världens högsta byggnader under 1900-talet men nu är Taipei 101 i Taiwan ännu högre med över 500 meter. En glasgång förbinder dom två tornen på ca 170 meters höjd men det var svårt att få en biljett - endast 800 biljetter om dagen erbjuds och nu är hela stan i F1-stämning med massor av turister (100.000 besökare på F1 förra året!).

Ena tornen används av Petronas vilket är Malaysias oljeföretag, landet är faktiskt självförsörjande med egen oljeproduktion vilket bidragit rejält till utvecklingen här. Bensinen kostar 1,40kr per liter enligt taxichaffisen, då har man ju råd att åka SUV till och med :)

Under tornen ligger ett jättestort köpcenter på fem våningar fylld med märkesbutiker och restauranger. Jag har faktiskt blivit rejält förvånad över hur feta shoppingcenter som finns här och hur många västerländska kedjor som finns etablerade - på många sätt är ju Kuala Lumpur långt före Stockholm i utvecklingen, något som jag inte förväntade mig. Gallerian, Sturegallerian och Biblioteksgatan är ju pinsamt att jämföra med dom shoppingcenter jag sett här och på Orchard Road, Singapore.

Jag hittade min bok för 200 spänn och efter en snabb titt på kartorna insåg jag att gårdagens taxifärd ifrån busshållplatsen till hotellet inte var längre än typ 600 meter! Iofs var det sjukt mycket trafik och närmare 40 grader varmt så det var ändå värt den tjugolapp det kostade.

Mitt hotell är 28 våningar högt och det är nog högre än något hotell i Sverige gissar jag (rätt mig om jag har fel). Ändå känns det som ingenting när Baiyoke Sky Hotel är 306 meter högt och dominerar vyn över Bangkok. Det är dubbelt så högt som Kaknästornet i Stockholm och lite högre än Eiffeltornet i Paris.

Som jag skrivit tidigare i min blog är jag ganska höjdrädd men fast angelägen om bota min rädsla snarast precis som jag fixade min flygrädsla. Därför bestämde jag mig för att åka längst upp och ta en öl. För dig som inte är höjdrädd låter detta säkert supernajs, för en spindelrädd är det lika kul som att klappa en hårig fågelspindel. Men vafan, hur illa kan det gå? (famous last words!)

Jag glider in på hotellet och åker upp till lobbyn som ligger på 18:e våningen (!). För 30 kronor får jag en biljett som ger mig en gratis drink däruppe. Hoppar in i hissen och trycker på knapp nummer 83.

Hissen var supermjuk och förutom att det tog nästan 1,5 minut att komma upp och den där skylten som hela tiden visade högre siffror var det inga problem.

Problemet med höjdrädsla att man blir snurrig och balanssinnet rubbas - många säger att man “dras mot kanten” och att golvet gungar även om det naturligtvis inte är så. Så fort som hissdörrarna öppnades och jag insåg att jag var så högt upp kände jag hur det blev lite snurrigt men jag tog några raska steg mot några stolar och satte mig ett tag. Mitt mål var att ta det lite lugnt och bryta ner det långsamt genom att den logiska sidan av mig övervinner mina konstiga höjdrädsletankar. Efter en kvart kändes det betydligt bättre och jag tog en fåtölj vid fönstren (som sträcker sig ner till golvet).

Min värdinna såg att jag inte riktigt uppskattade utsikten så hon satte sig brevid mig och snackade. Då tappade jag koncentrationen på höjden - klockrent! Det var inte så mycket folk i baren denna kväll så antalet värdinnor var ungefär lika många som gästerna. Efter ett par Singha och en timme på 83:an kände jag att jag övervunnit min rädsla och bestämde mig för att återkomma varje kväll i ett par dagar, det borde ju ge permanenta resultat.

Jag blir generad över hur artiga och trevliga värdinnorna är här - när det var dags att gå tillbaka mot hotellet passade jag på att dricksa lite eftersom jag fått så mycket stöd under min utmanande kvart. Tjejerna går ner på knä framför stolen och bugar med händerna ihop pekandes mot hakan precis som när man ber (jag förstår att några av er får konstiga tankar nu - sååå bra service var det inte!).

Taiwan bestämde sig för att bygga världens högsta hus och resultatet är Taipei 101 som är 508 meter högt. Dom flesta experter är överens om att huset kommer vara nummer ett i ungefär fem år innan Shanghai eller Dubai har gått om, eventuellt kommer New York hinna före.

Taipei 101 har 106 våningar (!) men fem av dom är under jord så dom räknas inte. Taket finns på 448 meters höjd och högsta våningen med kontor är på 438 meter.

När det var dags att åka upp kändes plötsligt huset ganska högt. Eiffel är ju bara 300 meter och lilla kaknäs bara 155 meter!

37 sekunder hissfärd var allt som krävdes för att färdas hela vägen upp till toppen. Huset är toppmodernt (färdigbyggt oktober 2003) och man kände knappt att hissen rörde sig trots 600 meter per minut vertikalhastighet.

Konstigt nog kände jag mig inte höjdrädd där uppe så nu måste jag väl ändå stryka det från listan över svagheter. Har man varit högst upp i världens högsta hus kan man inte vara höjdrädd, punkt slut.

Det här stora klotet väger 660 ton (!) och finns på 400 meters höjd för att stabilisera tornet vid eventuella jordbävningar. Tack vare fjädringen kommer klotet minska vibrationerna med nästa 50%.

Under byggnaden av tornet slog en jordbävning av 7.6 styrka på richterskalan i Taiwan men tornet klarade sig utan problem, kranen rasade dock av vibrationerna. När jag läste det insåg jag att Taiwan faktiskt ligger i ett jordbävningsområde. Blev lite angelägen att ta hissen 400 meter neråt eftersom en jordbävning på denna höjd troligen skulle vara tidernas resa. Men en jordbävning kan väl knappast slå till just när vi är här? (hade vi åkt upp i tornet fem timmar senare....läs mer i nästa inlägg!)

Film: Häng med i hissen upp - 37 sekunder! (6MB .AVI)

Bättre bild från Skyscrapers.com

Läs mer om Taipei 101

Mäktiga Petronas Twin Towers i Kuala Lumpur var världens högsta byggnader mellan 1997 och 2003 innan Taipei 101 tog över titeln. Jag var här för bara åtta månader sedan och var väldigt imponerad.

Vi fick en chans att åka upp i tornen denna gång till 170 meters höjd till “balken” som förbinder dom två tornen. Även om vi var långt från toppen så var ju sikten rätt ok ändå!

Bilder: Jag besöker Taipei 101 för första gången (2005)

Bilder: Jag går upp på Taipei 101 takvåning (2006)

Länk: Info om Petronas Twin Towers

Vi besökte Taipei 101 förra året också men då var inte takvåningen öppen. Nu kan höjdrädda verkligen få känna vindarna dra i kroppen uppe på toppen - huset är 508 meter högt. Förra året skakades Taipei av en jordbävning bara fem timmar efter vi varit uppe i huset - det fanns med i bakhuvudet när vi åkte upp denna gång. Skulle inte vilja testa en 7.0 på Richterskalan längst uppe i detta hus även om det ska klara alla möjliga jordbävningar utan problem.

Otroligt nog kände jag inte av svindelkänslorna denna gång. Var ganska nöjd där uppe på toppen!

“Vill du hänga med till Turning Torso och kolla på utsikten” frågade Bollman och då kunde jag inte svara nej. Detta är utan tvekan en av Skandinaviens tuffaste byggnader och hade den legat vid Wennergren Center vid norrtull i Stockholm istället för Öresund hade vi fått läsa om “lyxchock” och “skandalfester” nästan varje dag. Nu hamnade den lite halvt ödsligt vid hamnen i Malmö men det gör inte byggnaden mindre imponerande.

Vi sade hej i receptionen på nedervåningen och tog hissen upp till 51:a våningen. Stilrent på gränsen till kalt. Snygga lägenheter med otrolig utsikt från cirka 180 meters höjd. Det är väldigt svårt att inte bli imponerad och genast springa fram till fönstren för att titta på myrorna där nere. Jag har svårt att se en lägenhet som genererar mer intresse från gäster och besökare.

Efter en halvtimme har man nästan glömt höjden och plötsligt är trerummaren extremt dyr för att ligga där den gör. Undrar om man tycker det är lika tufft efter en månad?

Bildreportage - Turning Torso i Malmö

Länk: Stor bild från Torso

Wikipedia: Turning Torso

Jag har besökt några av världens högsta byggnader tidigare - bland annat Taipei 101 som är 508 meter hög. CN Tower är dock världens högsta fristående byggnad och har den allra högsta obervationsplatsen på 447 meters höjd (konstigt nog verkar allting i Kanada vara “världens största/bästa/längsta” etc, har dom mindervärdeskomplex mot storebror USA kanske?). På bilden nedan markerad med “space deck”:

Det är helt absurt högt - sätt Kaknästornet ovanpå Eifeltornet och det räcker ändå inte riktigt. Mina bilder gör inte tornet rättvisa utan du måste faktiskt åka hit och testa Skypod själv. Läs mer om SkyPod och CN Tower här.

Ta en titt på byggnaderna nedanför. Husen längst till vänster på bilden har mellan 30 till 40 våningar - mer än några hus jag känner till i Stockholmstrakten. Ändå ser dom ut som byggda för myror långt, långt där nere.

Skypod är en rund utsiktspunkt ca 100 meter längre upp i tornet än den vanliga utsiktsplatsen där restaurangen finns. Utsikten är enorm och på en solig molnfri dag ser man ända till Niagarafallen. På bilden ovan ser du att glaset lutar inåt så man verkligen ska kunna uppleva höjden rakt nedåt.

För dig som gillar höjder och gärna åker upp i höga torn kan jag rekommendera glasgolvet i CN Tower som dock är placerat på endast 340 meters höjd.

Känslan är helt galen - för mig kändes det som att kliva rätt ut mot en säker död även om glaset är armerat och antaligen lika starkt som cementgolvet under mig. Ser ni hur tveksam jag ser ut?

Tio minuter senare har jag tagit modet att gå ut på metallramarna och titta rakt ner, svindlande känsla!

Sen var steget inte lika stort att gå ut på själva glasgolvet. Gissa om jag var nöjd!

Så här ser det ut när du tittar nedåt. Återigen - bilden visar inte hur det känns i magen när du tar steget ut mot glaset…

Cecilia var rumskamrat med Maria under studieåret i Melbourne 2005 då hon träffade pojkvännen Tom från Nya Zealand. När Maria åkte hem till Uppsala flyttade Cilla till Auckland och hon bor fortfarande här. Vi passade på att köra en parmiddag på the Orbit längst upp i Sky Tower.

Restaurangen roterar ett varv per timme så det var enkelt att hålla koll på hur länge vi suttit vid bordet. “Nu passerar hamnen igen” sa jag ett par gånger. Dagens överraskning är nog att den yttersta delen av restaurangen närmast fönstren inte roterar så damer som lägger sina handväskor där kommer nog bli förvånade en kvart senare när den förflyttat sig 15 bord bort!

Strax utanför fönstret finns SkyWalk360 - en plattform som går runt tornet på cirka 200 meters höjd utan räcken. För 115 dollar får du uppleva hur det är att gå ett varv runt tornet med endast en vajer fäst runt midjan och monterad i en räls ovanför dig. Det såg coolt ut på bilderna men när jag såg plattformen från restaurangen insåg jag att det måste vara sjukt läskigt.

Läs mer om Sky Tower här