bjornstrom.se

Redan på vägen mot LAX - Los Angeles International - anade jag att kvällens flight skulle bli ganska jobbig. 10 timmars flighter är normalt inget problem för mig men i fullpackad ekonomiklass på en nästan 20 år gammal Boeing 767 finns det potential för problem.

Det började betydligt bättre än väntat! När vi lämnade vår Cadillac på AVIS erbjöd sig personalen att köra oss till terminalen - i vår egen bil! Det har jag aldrig varit med om tidigare och ingen annan verkade få samma service men vi tackade naturligtvis ja. Fem minuter senare stod vi med bagaget vid terminalen utan att vi hade behövt bära väskorna till en AVIS buss osv.

Överraskning nummer två var Air New Zealand Koru Club loungen på LAX som var väldigt bra med mycket mat och drycker. Vi frossade i ädelostar, färskt bröd med hummus och goda rödviner. Personalen i loungen eskorterade oss till flighten när det var dags att flyga.

Väl ombord bekräftades mina föraningar. Jag testade en NZ 767 för ett år sedan mellan Sydney och Auckland - då i Business Class - och insåg hur mycket bättre planen blivit senaste kvartsseklet. Underhållningen på denna flight bestod av takmonterade videoprojektorer och maten var faktiskt riktigt dålig, bland det sämsta jag ätit någonsin på en flight. Jag smakade lite av maten men bestämde mig för att stå över - jag hade ju ätit så mycket i loungen att det faktiskt inte spelade så stor roll.

Jag somnade innan flygvärdinnorna tagit min bricka och vaknade inte förrän det var dags att fälla upp stolarna inför landning - perfekt timing!

Tullen på Samoa var riktigt sköna. Jag kryssade i “JA” på två rutor i tulldeklarationen och fick gå på rött för att tala med tjänstemännen. Dom var enormt avslappnade och ville mest vara ifred (vi landade 05.20 på morgonen) så det gick väldigt kvickt att lämna terminalen. Utanför väntade vår transferbuss och en timme senare var vi på hotellet.

Vår kompis Gabriel hade tipsat oss om Aggie Grey’s Hotel i Apia, huvudstaden på Samoa. Hotellet byggdes redan 1933 och användes av amerikanska soldater under andra världskriget och nämns i James Micheners böcker.

Vi blev väldigt förvånade när vi insåg att det inte finns någon strand vid hotellet - vi hade en bild av oändliga vita stränder och turkost hav men i Apia finns det bara en stor hamn!

Vi checkade in vid hotellets huvudbyggnad och gick sedan genom den härliga trädgården till vår “Deluxe Garden Bungalow” som hade namnet “NIxon’s Bungalow”. Vi bokade rummet för $140 USD per natt - hade vi valt ett mycket fulare traditionellt hotellrum hade det kostat $50 mer!

Vi hade en dubbelsäng och en enkelsänt, fint badrum och AC. Taket var byggt i klassisk stil och allt kändes plötsligt toppen i vår 70 år gamla bungalow!

När vi ställt ner väskorna och slagit på AC:n var det dags för frukost. Riktigt fräsch buffé med söderhavsfrukter.

Det var tur att vi fått lite värme i Kalifornien för våra kroppar var inte riktigt redo för värmen och fukten på Samoa.

Med full effekt på AC fick vi ner inomhustemperaturen strax under 30 grader och i solen utomhus var det rejält svettigt.
Vi hittade två olika metoder för att kyla våra vita vinterkroppar:

Metod 1: Tillbringa hela dagen i poolen.

Metod 2: Vailima - den lokala och mycket goda ölen!
Kan tillägga att en kombination av ovanstående två metoder fungerar jättebra!

På eftermiddagen tog vi en promenad runt Apia som har cirka 40.000 innevånare.
Staden har inte direkt några sevärdheter och efter ett par timmar har man sett det lilla som finns att se.

Berlin låg nästan 1950 mil bort (!) vilket borde innebära att vi är väldigt nära Sveriges motsatta punkt på jordgloben (jorden är väl 4000 mil?).

Jag packade upp mina nya leksaker köpta i Kalifornien. Det nya batteriet för min MacBook Pro gav plötsligt dubbelt så lång batteritid - runt 3.5 timmar i praktiken mot cirka 1.5 timmar tidigare. Vår Time Capsule använde jag för att göra backup på våra båda bärbara - efter min hårddiskkrasch i December 2007 har jag varit lite orolig för att tappa viktiga data. Jag kommer skriva ett test av Time Capsule för 99.se längre fram - den fungerade nämligen inte perfekt…

Idag bestämde vi oss för att testa Sydney Side Café som ligger ungefär en kilometer från hotellet eftersom vi hade lite ärenden på stan och vi ville undvika värsta värmeböljan som kom framåt lunchtid. Caféet drivs av ett Australiskt par och rekommenderades i Lonely Planet.

Jag fick deras “Big Bloke Breakfast” med allt en stor karl behöver på frukostbordet inkl en Latte gjord på Espresso istället för det Nescafé pulver som ofta erbjuds här på Samoa. Kändes riktigt fint.

För att få hyra bil på Samoa måste man ha ett lokalt körkort. Efter vår frukost gick vi till Samoa Transport Control Board för att ansöka om ett körkort.
På sant Samoanskt sätt var proceduren skönt avslappnad och enkel - släng upp 12 Samoanska Tala och visa ditt vanliga körkort så var det fixat. En tala är cirka 2.5 kronor så 30 svenska kronor kostade äventyret.

Martin Björnström från “Korkort” har numera rätt att köra bil :)

M/S Naomi tar dig till Pago Pago på Amerikanska Samoa som ligger cirka 20 mil österut. Med jämna mellanrum går även rutter till Tokelau norr om Samoa - en ögrupp som tillhör världens mest isolerade rent turistmässigt.

Samoa är härligt förskonat från västerländska hotellkedjor och varumärken med ett stort undantag: Mc Donalds som öppnade ganska nyligen. Tydligen finns det gott om kedjor på Amerikanska Samoa (och betydligt rundare öbor) och nu har dom även hittat hit.

Hur hottar man upp sin Toyota om man saknar budget? Lite extra kromdetaljer, kromfälgar och motorhuvs-scoop gör susen. Men pricken över i måste vara en kromad svan med röda vingar - eller hur?

Vad sägs om denna reklamskylt som vi hittade i en matbutik - mannen på bilden är en lokal kändis som innehar någon form av medalj inom proffsboxning.

Så här ser stränderna ut runt Apia - några meter vulkaniskt grus och sen behöver du promenera 50 meter ut för att bli blöt upp till höften. Inte riktigt vad vi hoppades på! Längre ut finns ett rejält rev som säkert går att surfa vid och man kunde hyra snorkel för att kolla in undervattenslivet.

Samoa består av två öar: Upolu och Savaii varav den första är huvudön med huvudstaden Apia och den sistnämnda är något större. Upolu är inte en jättestor ö räknat i kilometer men det tar ungefär en dag att köra runt hela ön. Vi anmälde oss till en av hotellets Upolu rundturer för att få se lite mer!

Det var ett avslappnat gäng som rullade iväg mot öns södra del med en trevlig guide.

Vattenfallet Papapapaitai mitt på ön var jättevackert. Testa säg “Papapapaitai” snabbt tre gånger om du kan!

Vi stannade vid en gård och fick testa öppna kokosnötter - det var betydligt knepigare än jag väntat mig. Färskt “kokosvatten” var fräscht och svalkande i värmen.

Vår guide skrapade kokosnötens insidor och samlade ihop alla kokosflingor. Flingorna blandade man med någon slags lokal luddig växt och kramade ur riktigt krämig kokosmjölk, långt bättre än något man köper på burk hemma på ICA.

Lokalt odlad chili såg spännande ut men dom vågade inte låta mig smaka - tydligen är den sjukt starkt och inte ens en liten provsmakning var något för turister. Synd!

Rundturen fortsatte mot Lalomanu på öns sydöstra del där vi tog några timmars avbrott med sol, bad och lunch - precis vad vi behövde!

Byhövdingar från mäktiga familjer kan förvänta sig en ståtlig begravning - vissa får till och med en egen begravningsö!

Blek med t-shirtsolbränna vågade jag mig upp i kokospalmen bara för att få posera för er!

Äntligen en söderhavsstrand! Maria vecklade ut handduken och njöt för fullt.

Du behöver inte oroa dig för trängsel på stränderna och här finns inte några irriterande säljare - på Samoa är det svårt att vara stressad överhuvudtaget.
Efter ett par timmar åt vi en jättegod grillad lunch och jag tog en kort tupplur i en Fale på stranden.

Om du ska uppleva Samoa “på riktigt” ska du inte på hotell som vi gör utan satsa på en Fale. Traditionellt har alla Samoaner bott i Fales men dom har svårt att stå emot orkaner och andra oväder så antalet hus byggda i cement har ökat men är fortfarande relativt ovanliga.

Som taget från en turistbroschyr - eller hur? En fale är inte mer komplicerad än detta - dom står oftast på pålar ungefär en halvmeter ovanför marken. Väggarna består av flätade palmblad som rullas upp på dagarna.

Jag tog en tupplur i en Fale på stranden och njöt av vågorna som slog mot stranden.

Vi hade till och med elektricitet indraget med takbelysning!

på FaoFao beach kostade en Fale inklusive tre måltider cirka 70 Tala eller 170 kronor per dag.

I huvudbyggnaden fanns toaletter och dusch - anläggningen är väldigt enkel med svenska mått men för backpackers blir det nog perfekt.

Jag har svårt att tänka mig en mer avslappnad tillvaro än livet i en Fale på södra Samoa!

Det finns så mycket att fotografera på en resa som detta! Jag har redan tagit 1500 bilder på denna resa och vi har bara varit ute i ett par veckor. Tyvärr gör sig inte bilderna på internet för färgerna tappar styrka och bilderna är så små - jag jobbar på en ombyggnad för 700 pixlars bilder.

Målad vägg med kraftiga härliga färger.

Känner du lugnet? Till och med hundarna glider runt lite långsamt i värmen. När skolorna är slut för dagen passerade ungdomarna förbi i sina skoluniformer.

Här inne är det partaj - bilden tagen utanför en liten bar på stranden.

Utsikten över Fagaloa Bay på östra Upolu. Visst skulle bilden kunna vara tagen från TV-serien Lost?

Falefa Falls var också väldigt fint. Vi lämnade hotellet vid 09.30 på morgonen och var tillbaka igen lagom till att det börjat skymma vid 17.30.