bjornstrom.se

Alla vet vad som hände morgonen den 11:e September i nordöstra USA när planen slog in i World Trade Center i New York och Pentagon i Washington. Inte lika många känner till historien bakom det fjärde planet - Flight United 93 som lyfte ifrån Newark på väg mot San Francisco.

Planet lyfte 42 minuter försenat ifrån Newark med 32 passagerare och 8 personer i besättningen. En halvtimme efter takeoff blir planet kapat - piloterna dödas och kaparna tar över i cockpit. Passagerare börjar ringa anhöriga ifrån flygplanets telefoner och får veta att båda tornen i WTC har träffats och inser hur deras kapning kommer sluta. Planet vänder mot Washington och passagerarna bestämmer sig för att göra allt dom kan för att ta tillbaka kontrollen eller åtminstonde hindra planet för att nå Washington.

Flera passagerare passar på att ringa sina anhöriga för att säga farväl under den följande halvtimmen. Någon minut innan 10.00 sätter passagerarna sin plan i verket med ropet “Let’s Roll” som blivit ett kännetecken för hela händelseförloppet. Några minuter senare slår planet i marken i Shanksville efter att kaparna insett att dom inte kommer hinna nå sin slutdestination.  Då var planet bara 15-20 minuter ifrån Vita Huset eller Capitolium - två troliga mål för planet.

Här i USA anses passagerarna vara hjältar och ett tillfälligt monument finns på fältet i Shanksville bara 500 meter ifrån platsen där planet slog ner. Vi tog lite bilder men blev nästan mer tagna än vårt tidigare besök vid WTC. Här har hundratals människor lämnat personliga brev och kommentarer blandat med familjernas farväl till sina älskade.

Om du vill läsa mer om händelseförloppet klicka här

Tio minuter söder om Harrisburg i Pennsylvania ligger Three Mile Island och dess världsberömda kärnreaktorer. Ett perfekt besöksmål för alla semesterresor, eller hur?

Klockan 04.00 den 28:e Mars 1979 slutade pumpar för kylvattnet att fungera vilket gjorde att trycket i kärnreaktordelen att öka. För att hindra övertryck öppnades en ventil som genast sänkte trycket. På grund av en kombination av felkonstruktion och mänskliga fel upptäckte inte personalen att ventilen förblev öppen och kylvatten forsade ur systemet. Efter en stund fanns inte tillräckligt med vatten kvar i kärnreaktorn för att kyla reaktorhärden men det insåg inte personalen eftersom inga system visade mängden kylvatten, endast trycket.

Det slutade med härdsmälta i kärnreaktorn - det värsta som kan ske i dessa sammanhang - men anläggningens yttre delar höll radioaktiviteten inuti själva anläggningen. Man utrymde en radie på 8km ifrån anläggningen under en period.

Läs mer om själva olyckan här

Enligt vår guidebok skulle det förekomma visningar av anläggningen men boken är några år gammal och nuförtiden anses kärnreaktorer tydligen vara potentiella terroristmål.

När två glada turister som vi kör fram till porten för att tala lite med vakterna kom Nuclear Security Response team fram med sina kpistar, hjälmar och uniformer och ville tala lite med oss. Fram med passen, skriva rapport, bild på mats och mig samt bilen. Vi blev lite snopna.

Till vänster ser du två torn som idag står tomma, där fanns kärnreaktorn som fick härdsmälta. Observera Mats vita tröja som lyste i mörkret samma kväll på hotellet!

Två kilometer söderut längs vägen låg denna restaurang, sugen på lunch? Inte vi :)

Ett par mil söder om Harrisburg (ca 1.5 timme norr om Washington) ligger staden York där större delen av alla Harley Davidson motorcyklar tillverkars. Man har en fabrik till i Kansas City där Sportster och V-Rod tillverkas.

Jag är personligen inte en Harley-fan men är fascinerad över hur företaget lyckats överleva tack vare enormt skickligt varumärkesbyggande. Produkterna är sämre än sina japanska konkurrenter om man bara tittar på siffror och kvalitet men det spelar ingen roll - folk betalar gladeligen dubbelt så mycket för en Harley än motsvarande motorcykel av annat märke. Intressant eller hur?

Turen inne i fabriken är kostnadsfri och man släpper in folk var 20:e minut mellan 09-14.00 varje dag. Vi får inte fotografera inuti fabriken utan alla bilder är tagna i entréområdet där det finns en stor shop och möjlighet att provsitta alla modeller.

Under turen får vi veta att företaget varit nära undergång flera gånger. På femtiotalet såldes företaget till AMF (du känner säkert igen AMF ifrån en bowlinghall nära dig) och köptes tillbaka av företagsledningen 1981. Strax därefter var företaget ytterst nära att gå under innan man blev börsnoterade. Därefter har varumärkesbyggandet varit i centrum och dom flesta produkter som säljs idag har spår av riktigt gamla modeller (no shit) förutom helt nya V-Rod. Totalt cirka 800 motorcyklar byggs varje dag i denna fabrik.

Under vår tur får vi se hela produktionskedjan ifrån stora plåtpressar och robotar som spottar ut delar - dom flesta maskiner kommer ifrån Tyskland eller Japan såg jag. Längs det löpande bandet tar det 105 minuter att skapa en ny Harley och det sker i 24 steg eller stationer. Vi ser att många anställda har rejäla tatueringar och kroppsbyggnad - företaget har väldigt låg personalomsättning får vi också veta.

Själva produktionen såg inte så effektiv ut - men jag har å andra sidan inte någon professionell erfarenhet av sånt här. En DynaGlide består av 1.500 delar som monteras på längs löpande bandet. I slutet provkörs alla cyklar av ett kvalitetsteam i hastigheter upp till hela 110km/h på rullande kilometern.

Själva besöket var ganska kul - smart av företaget att släppa in sina trognaste kunder för att se motorcyklarna byggas. Dessutom fick dom kompletta kontaktuppgifter på oss alla - undrar om det kommer broschyrer i posten snart? Smart varumärkesbyggande hursomhelst. För den som älskar eller gillar Harley är detta nog himmelriket - jag vill personligen ha lite fler hästkrafter på mina tvåhjulingar.

Vi har varit på vägarna i fjorton dagar nu och idag passerade vi 500 mil. Vi är så vana att åka bil att det faktiskt inte känns som om vi kört så pass långt (1/8 varv runt jorden) plus att vägarna är så bra att milen rullar på utan problem. Även småvägar är ofta tvåfiliga vilket gör att man oftast kan ligga i 75-80mph (ca 125-130km/h) under långa perioder.

Bilen verkar vara byggd för just denna hastighet för den är faktiskt ganska trevlig på motorvägen (inte annars!) - tyst, mjuk och behaglig.

Vi försöker hela tiden spara pengar på onödiga utgifter - bensinen är så billig att vi knappt reflekterar över det trots att alla jänkare är minst sagt sura på dom höga priserna. Normalpris är cirka $1.80 per gallon vilket ger ett pris på 3.90kr per liter, lite bättre än hemma ju.

Oftast äter vi bara två mål per dag eftersom det är så varmt och vi rör oss ganska lite trots allt. Jag dricker en kopp kaffe på hotellet varje morgon med deras härliga gräddersättning. Sen blir det lunch vid 14-tiden och middag vid 20-tiden ungefär. Lunch består oftast av något vi plockar upp längs vägen - idag blev det Pizza Hut Express på ett ställe i York där killen var jättetrevlig. Han hade varit i Danmark och älskade skandinavien!

I den avlånga lådan är det tre stycken breadsticks och marinarasås - jättegott att dippa. Ni ser också vår Lonely Planet USA-bok ifrån 1998...den behöver uppdateras kan jag lova!

Trots 500 mil har vi rätt långt kvar att köra - nu ska vi ju söderut till Georgia, till Tennessee, Kentucky, tillbaka till Georgia för att plocka upp Maria (söt flickvän) och sedan ner till Florida. Till sist ska bilen tillbaka till platsen där vi hämtade den - Newark i New York. Jag tror vi slår förra RoadTrip-rekordet rejält, 2002 körde vi 960 mil genom sydstaterna.

När man åker stora motorvägen norrifrån mot Washington finns det ett par avfarter för anställda vid stora organisationer som NSA vid Fort Meade och NASA. Vis av erfarenheterna vid Three Mile Island valde vi inte att besöka NSA med vår hyrbil.

Däremot passade vi på att se det viktigaste i Washington på ett par timmar mitt i ösregn (som verkligen pajar allt). Vi såg Vita Huset, Lincoln Memorial och Capitolium längs en liten bilfärd genom centrala stan. Det är förvånansvärt litet område som tas upp av dom stora gatorna, departementen och museumen - villakvarteren är inte långt ifrån Vita Huset faktiskt.

På bilden ovan ser ni vår nya hyrbil. Efter 500 mil tyckte vi det var dags att byta ut den fula guldfärgade Impalan mot något nytt och roligare. Vi tog en Pontiac Vibe som är en slags blandning av SUV och minibuss - den kändes kvick och modern när vi provkörde i AVIS hyrbilsgarage på flygplatsen. Tyvärr glömde vi kolla hur stort bagageutrymmet var och nästan halva bagaget hamnade i baksätet...inte så kul.

CIA huvudkontor Langley

Här ser ni den minst sagt ogästvänliga bilentrén till CIA vid Langley strax norr om Washington. Vi knackade inte på dörren!

Pentagon

Här har ni Pentagon och insidan på vår Pontiac. Man får inte ta bilder på Pentagon ifrån parkeringsplatsen intill - en vakt var väldigt tydlig med det - men man kan ta bilder ifrån motorvägen vilket är exakt lika långt bort. Hmm. Så här ser det ut iallafall, inte så stort som jag hade väntat mig faktiskt. Dom höll fortfarande på att renovera efter 9/11 såg det ut som.

Efter gårdagens byte av bil fick vi rejäla problem med väskorna eftersom hela baksätet blev proppfullt. Det går inte att parkera bilen med synliga väskor av inbrottsskäl så vi var tvungna att åka 45 minuter norrut tillbaka till Baltimore för att byta bil på Avis.

Efter att ha lärt oss en hel del om Avis fick vi reda på att vi hade kunnat byta bil var tusan som helst, dom bryr sig inte om var bilen kommer ifrån. Vi fick även veta att amerikanska Avis ägs av GM men i Europa ägs Avis av ett Sydafrikanskt företag. Det är också därför vi tvingas åka dåliga GM-bilar.

Vi har fått en jättebra deal på hyrbil ifrån Avis i Sverige (jag känner grabbarna på Avis på Sveavägen eftersom deras kontor låg under vår lägenhet) i storleken “full size”. Tyvärr är alla bilar i denna klass typ likadana och inte så jätteroliga. Efter att ha provsuttit lite bilar blev det en Buick (bilen till vänster) som vi faktiskt är ganska nöjda med. Den är utmärkt på motorvägen och man känner inte milen rulla förbi.

Vi passade på att besöka ett av hela tretton museum som tillhör Smithsonian Institute. Dom har hela 39 miljoner objekt i sina samlingar varav 1% visas på museerna, minst sagt imponerande. Jag valde Smithsonian Air & Space Museum som skall vara världens mest besökta museum enligt informationsmaterialet iallafall. Gratis var det också.

Här finns en del unika objekt som Apollokapseln som varit på månen, Chales Lindberghs “Spirit of St Louis”, planet som först spräckte ljudvallen och X-15 som gjorde 7.300km/h - världsrekordet än idag för ett flygplan.

Vi har ju redan varit på USAF Museum i Dayton tidigare på resan och även besök exempelvis Cape Canaveral i Florida så det var få grejer man inte sett förut. Coolt museum dock fast ganska anpassat för kids och familjer.

Du hittar bildreportaget här

Efter att ha varit på flygplatsen och bytt bil fortsatte vi österut mot kusten. Vi passerade kort genom pyttelilla staten Delaware på väg mot Ocean City som är en pärla. Bilden i mitten nedan är tagen på stranden i OC som staden kallas - påminner mycket om Florida faktiskt. Tyvärr är det turistsäsong och hotellen var riktigt dyra, vi kände inte att vi ville kosta på oss över $100 för ett hotellrum när det var så skakigt väder dessutom så vi fortsatte.

Tyvärr var det ganska långt till Norfolk i Virigina och det spöregnade så det tog halva natten innan vi kom fram (somnade vid 03.30). Nedersta bilden är tagen vid Chesapeake Bay och du ser bron försvinna in i natten. Bron är över 3 mil lång och vissa delar består av tunnlar för att fartyg ska kunna passera förbi. (dagen därpå fick vi veta att när Hangarfartygen passerar förbi är det bara 5 meters frigång till tunneln vid högvatten)

Vi avslutade vårt Washingtonbesök med att vandra ifrån Capitolium längs “the Mall” som den heter där flaggor ifrån alla stater vajar till Lincoln Memorial. Längs spegeldammen nedanför finns monument för andra världskriget, koreakriget och vietnamkriget (alla tre är imponerande).

Inatt sov vi på Studio 6 som vanligt i Camp Springs söder om stan, precis brevid Andrews Airforce base. Det vare inte ett bra område och vi kände oss ganska utsatta när vi åkte för att köpa några Jack Daniels Black Cola och en Dominos Pizza. Ibland kan det vara bra att kolla upp i vilket område hotellet ligger i innan man åker dit.

Bildreportage från Washington DC

Norfolk har världens största flottbas och en stor del av US Navy är hemmaplacerade i hamnen. Vi tog en liten rundtur på basen och vår guide med mycket välstrukna vita kläder berättade att han minsann använder klorin när han tvättar uniformen.

Under vår tur fick vi först inte ta bilder förrän vi passerat alla fartyg och befann oss på cirka 500 meters avstånd av säkerhetsskäl. Det fanns rätt mycket i hamn just nu - bland annat tre hela Hangarfartygsgrupper med USS Enterprise, USS Roosevelt och USS Harry S Truman i hamn med deras medföljande kryssare, jagare och fregatter. Ubåtshamnen är topphemlig och dit fick vi inte åka.

I hamn låg även USS Cole som blev utsatt för terroristattack i Yemen för några år sedan. På flottområdet fanns två minnesplatser för dom som dog ombord på USS Cole och även för dom 42 flottister som förolyckades på USS Iowa 1986 när en granat fastnade i loppet på en 42cm kanon på slagskeppet.

Vi fick veta att ett hangarfartyg kostar fem miljarder dollar, flygplanen ombord kostar ännu mer och att 6.500 man finns ombord. Totalt har USA:s flotta 12 hangarfartygsgrupper varav det senaste fartyget USS Ronald Reagan sattes i drift idag faktiskt i hemmabasen San Diego.

På nedersta bilden går vi ombord på USS Wisconsin [satellitbild] som är ett av fyra återstående slagskepp ifrån andra världskriget. Fartyget är faktiskt fortfarande i tjänst även om det för tillfället ligger i hamn som museum. Systerfartygen Missouri, New Jersey och Iowa ligger också i hamn i Pearl Harbour, Philadelphia respektive San Francisco.