bjornstrom.se

Jag kollade upp olika sätt att lämna Hat Yai och bestämde mig till sist för att åka till Phuket - en bussresa på sju timmar. Efter en hel del strulande pga en resesäljare som inte förstod ett ord engelska lyckades jag köpa en biljett med VIP-buss för 60 kronor. VIP-bussar har endast 24 säten jämfört med normala 48 platser vilket säger en del om utrymmena ombord.

Åkte Tuk tuk till busstationen där chefen för resebyrån körde mig personligen, mitt biljettköp hade tydligen strulat till det rejält för dom och det blev lite bråttom för att hinna med bussen (jag köpte biljetten dagen innan men något hade blivit fel).

Bussen var rätt najs med endast tre säten i bredd och möjlighet att fälla sätena precis som i Business Class när man flyger. Tyvärr var inte sätena av samma kvalitet så man blev trött “där bak” redan efter ett par timmar - dom var nog för mjuka gissar jag. VIP-bussarna bjuder på en gratis smörgås och dryck i resans början och efter fem timmar fick vi äta en enkel middag på en busstation. Mycket för pengarna!

Klockan 22 gled vi in i Phuket och jag gick ett par hundra meter till Pearl Hotel som jag hittat i Lonely Planet. Träffade en norsk snubbe i hissen som jobbade för ID-kommisionen. Det visade sig att övervåningen på detta hotell var samlingsplats för norska och danska ID-teamen som identifierar lik efter tsunami-katastrofen. Det gav en del halvroliga tankar kring hur smart det var att åka ner hit bara tre månader efter katastrofen.

Jag upptäckte att jag kommit till ett turistställe när jag checkade ur hotellet och skulle ta en taxi till stranden. Dom ville ha 400 bhat (50 kronor) för att köra 13 kilometer, dvs nästan lika mycket som sju timmar VIP-buss kostade ifrån Hat Yai. Tackade nej med ett leende och gick till lokalbussen som kostade 4 kronor och tog 15 minuter!

På bussen träffade jag det här coola Kanadensiska paret ifrån Windsor, Ontario. Dom hade backpackat ifrån Peking längst hela kinesiska kusten till Vietnam, genom Laos till Thailand. Hade många sköna historier att berätta, bland annat hade han druckit geting-sprit, en slags hembränt där nedersta 1/3 av flaskan var full av döda bin. Deras gift gav en jäkla kick sa han, en slurk så lyfte man ifrån stolen!

Kom ner till Kata Beach som är en av många stränder på ön Phuket. Den ligger söder om Pattang som är störst och otrevligast. Bussen släppte av mig brevid Kata Beach Resort som även rekommenderades i Lonely Planet. Gick in och dom gav mig 50% rabatt (utan att jag frågade!) vilket troligen beror på tsunamitrenden här nere.

Hotellen har bara 55% beläggning just nu mitt i högsäsong så dom prutar väl ikapp. Jag betalar 550 kronor per natt för ett fetinghotell som verkligen är i toppklass. Fick ett rum på fjärde våningen som är någon slags executiverum, jag trivs jättebra! Här vill man gärna bo högt, dom som bodde på nedersta våningen fick det lite jobbigt när vågorna kom.

Hotellet ligger precis vid stranden och har ett stort poolområde samt fyra restauranger. Frukosten var klockren - en stor fräsch buffé där kockarna gjorde omelett vid bordet. Galet bra egentligen med tanke på att jag är på backpackerresa men vafan, så dyrt är det ju inte ändå med svenska mått.

En sak som är väldigt onödig dock är att jag åker själv och betalar för dubbelrum. Alla nätter hittills förutom dormroom-natten i Singapore hade jag kunnat haft med mig en person till utan att det kostat ett öre extra. Jag har gjort mitt bästa för att bjuda ner folk men alla har haft olika anledningar till att inte haka på.

Träffade ett trevligt engelskt gäng som jag tog lite drinkar med vid vattnet, dom har även bar vid poolen så att man kan simma fram och beställa drinkar.

Jag gav mig ut på en långpromenad ifrån Kata Beach där mitt hotell ligger - jag började vandra norrut längs strandvägen norrut mot Karon Beach. Efter en halvtimme hade jag gått några kilometer och mest sett en massa kostymaffärer, restauranger och andra småaffärer. Inte mycket att hänga i granen. I slutet på huvudgatan vid Karon Beach hittade jag ett litet stånd som sålde kylda drycker, jag valde en Chang (Chang betyder Elefant och bryggeriet är till hälften ägt av Carlsberg, i princip talar vi om Carlsberg Elefantöl - 6.5%).

Där träffade jag Alexander från Stavanger, Norge. Vi satt och snackade medan hans flickvän shoppade. Dom var riktigt trevliga och berättade att deras restaurang tillhör dom bästa i Stavanger, deras åttarättersmeny verkar riktigt spännande.

Fick även veta att dom faktiskt varit på denna strand den 26:e December när Tsunamivågen slog in över stranden. 10 minuter innan vågen kom försvann allt vatten och dom flesta gick utåt för att kolla på alla fiskar och dom båtar som plöstligt låg på sandbotten.Alexander hamnade uppe i en palm och klarade sig bra, hans flickvän drogs ut av vågorna och för en stund var han övertygad om att han aldrig skulle se henne igen. Någon timme senare träffades dom igen - hon hade lyckats ta sig iland efter att ha hittat något att hålla sig flytande med längre ut. När vågen slog in över Karon Beach var den väldigt hög men inte så kraftig pga en sandbank som ligger en bit ut som slog sönder vågen innan den nådde land. Trots det dog ett tiotal människor här.

Dom kom tillbaka för att bearbeta en del av känslorna som oundvikligen finns kvar efter något så chockerande.

Vi bestämde oss för att gå på en lokal svensk restaurang. Jag hade nämligen ställt lite frågor om boendekostnader och möjligheterna till bredband (typiskt mig, eller hur?) i området och Elne Andersson var rätt person att tala med. Efter en kort promenad hamnade vi på Elne:s restaurang och fick en riktigt trevlig kväll. Elnes restaurang blev lätt vattenskadad och hans bil fastnade i vattenmassorna när första vågen dragit förbi. Han har varit med i en intervju med Aftonbladet som jag faktiskt kommer ihåg att jag läst.

Elne har även varit i Kao Lak som ligger cirka 3 timmar norr om Phuket. Där är det tydligen totaltförstört på en sån nivå att han inte tror att någon kommer återuppbygga badorten igen. “Vem vill sova en natt i Kao Lak nu?” är nog helt sant. I lokalpressen fanns en artikel nyligen om två svenskar som åkt dit på semester nyligen, dom var ENSAMMA turister. Däremot är det fullt ös på Thailands östkust.

Alexander berättade att japaner och amerikaner har hittat nya sprickor utanför Indonesiens kust vilket kommer leda till en ny jordbävning inom ett år, kanske på samma lika kraftig som den tidigare. Känns bra att man sover på fjärde våningen iallafall.

Jag fick en hel del tips (2.500kr i månaden för 65m2 lägenhet med bredband nära stranden) och lite visitkort av Elne plus att vi åt en rejäl middag såklart. Det blev grillad färsk hummer för mig och ett antal Chang plus en Cuba Libre för att avsluta kvällen - notan slutade på ca 170 kr vilket inte är superbilligt här nere men med svenska mått ska man inte klaga.

Jag lovade Alexander att åka över en helg till Stavanger i Maj-Juni för “den bästa middagen du någonsin ätit” vilket lät lockande, vem vill följa med?

Kolla in deras fina hemsida:
http://www.cartellet.no/

Jag hyrde en liten moped för trettio kronor och passade på att kolla upp alla stränderna på Phuket. Detta var första gången jag körde på “fel sida” av vägen (Thailand kör på vänster sida) vilket var intressant men inte så svårt som jag trodde.

Pattani är den största och populäraste stranden här på Phuket (som är en stor ö) men den var inget för mig. Alldeles för mycket turism och inte så charmigt - en hel del möjligheter att få sängsällskap också för den delen. Karon beach är bättre men Kata Beach där jag bor visade sig vara absolut bäst. Det tråkiga (eller trevliga för den som gillar det) är att det dyker upp alltfler svenska ställen här nere och det är mer vanligt än ovanligt att folk använder svenska hälsningar när man kliver in på krogen.

Jag bestämde mig för att resa vidare mot Phi Phi island som ligger cirka 3 mil österut i bukten mellan Phuket och Krabi / Ko Lanta. Tog några sista bilder ifrån hotellet som var fräscht och som måste vara populärt för barnfamiljer.

Det kändes lite tråkigt att lämna Holiday Inn Resort efter en så trevlig och givande vecka där det hänt så mycket på kort tid. Klockan 08.00 var det dags ändå att hoppa in i min Longtail-taxi mot färjeläget. Innan jag gick och lade mig gjorde jag klart taxifärden med receptionen, då dök det upp tre trevliga kineser ifrån Singapore som också ville följa med. Eftersom jag har mitt “Priority Club” kort behöver jag inte betala något för båten (normalt 60kr per färd á 40 minuter) och gänget ifrån Singapore fick följa med.

Dom jobbade för en stor reklambyrå och var här i en vecka för att softa och även kolla på tsunamins effekter i Khao Lak - och tillbringade måndagkvällen där när larmet gick. En av tjejerna hade varit så rädd att hon skakat benen så kraftigt att hon inte kunde springa :)

Hursomhelst var det väldigt svårt att bedöma åldern på trion, jag trodde dom var åtminstonde fem år yngre än deras riktiga ålder. Tjejerna ser ju ut som 14-åringar när dom är 25, skumt. Jag blev inbjuden på helkväll i Singapore om två veckor - då ska jag få smaka “äkta Singaporekäk” har jag blivit lovad, lät ju spännande.

På båten till Phuket mötte jag Nick och Sonja ifrån Newport Beach, California. Dom har varit ute i två månader här i Asien och har lika mycket kvar innan dom åker hem igen. Nick (kallas för “Nick Slick") hade likadana Oakley-solglasögon som jag - ovanligt att se någon med exakt samma modell, färg och glas.

Sedan fick jag veta att han jobbar med e-handelslösningar hemma i Los Angeles, jobbade tidigare som Appleåterförsäljare, extrem prylbög, gillar dykning, fotografering, gillar inte att ligga på stranden mer än någon dag, bloggar regelbundet under resan, packade ihop hela lägenheten i ett förråd innan dom åkte, har en Suzuki Hayabusa motorcykel, hänger på L.A. Busas (motorcykelsajt) och har spelat in fortkörningsfilmer med trimmade Toyota Supra som finnas att ladda ner på nätet.

Vi hade rätt mycket gemensamt om vi säger så, Sonja tyckte det var lite skrämmande! Nick sålde sin andel i företaget han grundat för ett år sedan, blev dotcom-miljonär, skiljde sig ifrån frun och skaffade en snäll bystig blondin som sköter ALLT hemma. Och han har NOS på sin Hayabusa också. Så långt har jag inte kommit ännu dock :)

Kolla in deras blog:
http://nickslick.blogspot.com/

Jag hittade ett billigt hotell bara 100 meter ifrån Kota Beach Resort där jag bodde förra gången jag var i Phuket. Denna gång fick jag ner priset till 100kr per natt och rummet var helt ok! Observera baren som ligger 5 meter ifrån min dörr - glasfönstren har spegeleffekt men det märks inte från insidan. Det kändes mycket konstigt att sitta på rummet med folk som ibland tittar rätt på dig fast dom inte ser dig.

Upptäckte senare på kvällen att lampan på mitt nattduksbord lyste upp rummet tillräckligt för att folk skulle se genom glaset, tur att man inte hittade på några dumheter där inne - vilken show dom skulle haft :D

Jag hyrde en liten 125cc moped för 30 kronor och körde runt nästan hela Phuket - uppemot tio mil faktiskt. Tur att bensinen bara kostar 1.50kr litern här! Bilden nedan är tagen vid stora busstorget inne i Phuket Town. Stannade där och köpte dricka och lite snacks - vad sägs om Pringles med smak av grillad hummer (!)

Trafiken här nere är väldigt intressant eftersom man kryddat med “typ”. Jag menar slangordet som betyder “ungefär”. Här finns säkert en massa trafikregler men i praktiken innebär heldragen linje bara “typ heldraget”, rött trafikljus betyder typ stanna, stoppskylt är bara typ stopp - ni förstår systemet.

En mycket god regel är att aldrig utgå ifrån någonting - jag mötte till och med trafik som körde på fel sida av vägen! En annan god regel är att alltid bära hjälm och köra med stängd mun - den som kört motorcykel och fått en humla i munnen vet varför. Det är väldigt farligt att köra motorcykel på Phuket - i snitt dör 400 personer om året vilket är mer än en om dagen! Jag såg två olyckor varav en riktigt otäck under min rundtur och Eine som driver den svenska krog jag äter middag hos berättade att han såg fyra olyckor på en timme dagen innan.

Drog till ett internetcafé och uppdaterade bloggen, ligger faktiskt ikapp hyggligt nu igen. Smidigt när dom har Ethernet vid fikaborden, bara att plugga in och köra.

På kvällen träffade jag ett finskt par som såg min nyinköpta Suunto Cobra dykdator - den är ju finsktillverkad och skapde en del glada tillrop. Strax därefter försökte dom supa mig under bordet och alla som festat med finnar vet att man inte har en chans. Finskan drack gladeligen ett helt dricksglas med Mekongwhiskey precis som om det var bordsvatten. Någon timme senare var hon jätteglad och dansade hejvilt bland barstolarna med relativt obscena dansrörelser. Ytterligare en timme senare var hon både ledsen och skitförbannad - svor på den grövsta finska jag hört. Ingen rolig historia. Slutade med att jag somnade vid 04.30 vilket gav mig hela två timmars sömn innan morgondagens resa till Phukets flygplats. Jag ska nämligen åka till Bangkok och jobba i tre dagar (via internet).

Varken jag eller Maria har firat nyårsafton utan våra familjer tidigare så vi gjorde några samtal hemåt för att hälsa vänner och bekanta innan vi gav oss ut på stan.

Thailändsk tradition är att skicka iväg sina sorger och bekymmer i dessa ljuslyktor gjorda i rispapper. Vi tände varsin och skickade iväg dom och snart var horisonten full av tusentals lyktor. Tyvärr svårt att fotografera men väldigt vackert!

Vi tog in på ett hyggligt hotell nära stranden och vandrade längs stranden i solnedgången. Känns verkligen inte som vinter eller nyår när man är här nere. För ett par dagar sedan var årsdagen av Tsunamikatastrofen och stora högtidligheter hölls på just denna strand. Känns väldigt främmande att något så hemskt kan hända på en plats som denna.

Gott nytt 2006! Vi beställde in hummer och en flaska Opera bubbelvatten för att fira in det nya året. Dånet från stranden var enormt då tusentals Thailändare tände alla smällare dom kunde komma över på en gång. Vi vandrade genom folkmyllret hemåt alldeles tagna av denna annorlunda nyårsupplevelse. 2005 präglades av att vi bott 1700 mil från varandra men det ska vi ändra på i år!