bjornstrom.se

Tåget kom fram vid åttatiden och efter en kort stunds förhandling med en taxisnubbe satt jag i en nästan två timmars bilfärd mot kusten och Kuala Besut. Efter att ha köpt en Speedboat-biljett till Perhentian upptäckte jag att taxi-chauffören fick en liten kickback för varje person han släppte av. Dom antecknar även passnumret så att hotellet på Perhentian ska ge en liten kickback för varje person som respektive båtfirma levererar till ön, intressant system.

Det blåste ganska mycket men jag är en oerfaren båtmänniska så jag tänkte inte på att vind innebär vågor. En halvtimma senare satt jag i en 430 hästars öppen speedboat på väg ut mot öppet hav och upptäckte att vågorna utanför piren var 1-1.5 meter och att det blåste över 15m/s där ute. Första vågen gav oss en rejäl luftfärd och redan efter ett par hundra meters färd insåg jag att det här skulle bli en ganska påfrestande färd, båten slog så hårt mot vattnet när vi landade att jag började undra om det inte var lite väl tufft väder för en så liten båt, det är ju 22km ut till Perhentian Islands. Inga flytvästar och inga njurbälten heller :)

Efter 30 sekunder vände båten tillbaka in i hamnen igen och jag pustade ut lite. Jag frågade om det fanns en större båt att åka över med men det fanns naturligtvis inte. Anledningen till att båten vände hade inget att göra med vädret, vi skulle plocka upp ett par danskar!

Tillsammans höll vi i oss och båtfärden tog över en timme istället för under en halvtimme vilket är normalt. Filmade lite när det lugnat ner sig men den fångar inte upplevelsen. Strax innan vi kom fram ökade “kaptenen” farten till över 30 knop och vi fick en ganska bra rytm över vågorna tills vi nådde en jättevåg - vi var i luften i en sekund men det kändes som betydligt längre innan vi landade med en stor smäll.

Martin åker Speedboat - film(25MB)

Vår båt var den sista som gick mellan Perhentian och fastlandet den dagen, senare båtar blev inställda.

Perhentian Islands har blivit alltmer populära under dom senaste åren och det är tydligen att utvecklingen mot en alltmer turistvänlig ö pågår för fullt. Min guidebok Lonely Planet hade inte med ett par hotell som dykt upp under det senaste året, exempelvis Bobo’s place där jag checkade in.

Mitt första intryck är att Perhentian Kecil påminner mycket om Tioman men med en 2km lång strand där allt är samlat - kallad Long Beach. Restauranger och bungalows ligger samlade längs trädlinjen, totalt cirka 15 olika ställen inkl ett par dykcenter. Jag träffade ett par glada tyskar som jag käkade BBQ med vid stranden och fick höra ett par sjuka historier om hur det är att backpacka i Indien.

Tillbringade kvällen i baren tillsammans med danskarna som jag åkte båt med samt ett trevligt Estniskt par, Robert och Kyli. Robert hade en Sony F-828 och blev väldigt intresserad av min Canon Powershot Pro1 så vi lekte med våra kameror och jämförde finesser och bilder. Det märktes att han behövde någon kille att snacka teknik med :)

Kvällen avslutades med en eldshow som var rätt tuff men dom där grabbarna hade inte så bra koll på säkerheten, en av dom tappade en brinnande eldpinne bland publiken och det var bara tur att ingen hade en tunn klänning som kunde fattat eld.

Redan första kvällen upptäckte jag att priserna på Perhentian nästan alltid var dubbelt så höga som på Tioman, även om dom är låga med svenska mått. En öl kostade 8kr på Tioman, 16kr här. Frukost kostade 12kr på Tioman, 26kr på Perhentian. Jag betalade också dubbelt så mycket för mitt rum även om standarden var högre - 300kr per natt.

Under min andra dag följde jag med det estniska paret till Coral Bay, en vik på andra sidan ön. Längs vägen mötte vi ett gäng rejäla varanödlor som käkade sopor och helst ville vara ifred. Promenaden genom djungeln tog bara tio minuter och väl på andra sidan hittade vi en vik att snorkla i.

Robert och hans flickvän - trevligt par som jag gärna skulle träffa igen i Tallinn

Tempot på dessa öar är ju fantastiskt långsamt, vill man inte göra någonting är det ett perfekt ställe att åka till för att stressa ner. Här finns dykmöjligheter för den som vill och det går utmärkt att snorkla i en del vikar. Enligt Lonely Planet skall det inte vara enkelt att få tag på alkohol men det har definitivt förändrats - öl och drinkar serveras på dom ställen jag besökte och det finns ett “disco” längst bort på stranden där dryckerna flödade.

Vid sjutiden är det dags för barbeque där dagens fångster presenteras och man väljer vilken bit man vill ha på grillen. Grillad tonfisk, barracuda, kingfish, king prawn, stingray, kyckling, kött och bläckfisk är några exempel på utbudet - jag testade tonfisken som var riktigt god.

Sent på kvällen tändes en stor “bonfire” där många backpackers satt och snackade och drack fram till tidigt på morgonen.

Det stillasittande livet är inte något för mig - det är ju skönt att ligga på stranden, sova mycket, läsa mina guideböcker och käka middagar. Men det är nog roligare att upptäcka nya platser så jag bestämde mig för att åka vidare. Jag har ingen brist på tid (37 dagar kvar i Asien) men jag fick ändå en känsla av att det var dags.

Jag kan rekommendera Bubu’s place som verkar vara stället där det händer saker på Long Beach. Alltid fullt på restaurangen kvällstid när grillen är igång och hyggliga priser även om en Bungalow är billigare såklart.

Vis av min båterfarenhet på vägen till Perhentian packade jag ner stora ryggsäcken i resefodralet och lilla ryggsäcken i en svart plastsäck. Jag hade ju både digitalkamera och bärbar dator i bagaget så vatten var inte välkommet.

Första sträckan från stranden genom dom största vågorna sker med en liten taxibåt som kostar 4 kronor. Man vadar ut till taxibåten och sedan lastar man över väskorna till den lite större Speedboat som ligger några hundra meter ut. En svensk tjej jag träffade på Perhentian hade haft lite otur - Malaysierna tappade hennes ryggsäck i vattnet vilket dom tyckte var ganska kul men hon tyckte inte det var lika ball med saltvatten genom hela packningen.

Båtfärden tillbaka var betydligt lugnare och efter 30 minuter var jag tillbaka på fastlandet igen.