bjornstrom.se

Ett par mil söder om Harrisburg (ca 1.5 timme norr om Washington) ligger staden York där större delen av alla Harley Davidson motorcyklar tillverkars. Man har en fabrik till i Kansas City där Sportster och V-Rod tillverkas.

Jag är personligen inte en Harley-fan men är fascinerad över hur företaget lyckats överleva tack vare enormt skickligt varumärkesbyggande. Produkterna är sämre än sina japanska konkurrenter om man bara tittar på siffror och kvalitet men det spelar ingen roll - folk betalar gladeligen dubbelt så mycket för en Harley än motsvarande motorcykel av annat märke. Intressant eller hur?

Turen inne i fabriken är kostnadsfri och man släpper in folk var 20:e minut mellan 09-14.00 varje dag. Vi får inte fotografera inuti fabriken utan alla bilder är tagna i entréområdet där det finns en stor shop och möjlighet att provsitta alla modeller.

Under turen får vi veta att företaget varit nära undergång flera gånger. På femtiotalet såldes företaget till AMF (du känner säkert igen AMF ifrån en bowlinghall nära dig) och köptes tillbaka av företagsledningen 1981. Strax därefter var företaget ytterst nära att gå under innan man blev börsnoterade. Därefter har varumärkesbyggandet varit i centrum och dom flesta produkter som säljs idag har spår av riktigt gamla modeller (no shit) förutom helt nya V-Rod. Totalt cirka 800 motorcyklar byggs varje dag i denna fabrik.

Under vår tur får vi se hela produktionskedjan ifrån stora plåtpressar och robotar som spottar ut delar - dom flesta maskiner kommer ifrån Tyskland eller Japan såg jag. Längs det löpande bandet tar det 105 minuter att skapa en ny Harley och det sker i 24 steg eller stationer. Vi ser att många anställda har rejäla tatueringar och kroppsbyggnad - företaget har väldigt låg personalomsättning får vi också veta.

Själva produktionen såg inte så effektiv ut - men jag har å andra sidan inte någon professionell erfarenhet av sånt här. En DynaGlide består av 1.500 delar som monteras på längs löpande bandet. I slutet provkörs alla cyklar av ett kvalitetsteam i hastigheter upp till hela 110km/h på rullande kilometern.

Själva besöket var ganska kul - smart av företaget att släppa in sina trognaste kunder för att se motorcyklarna byggas. Dessutom fick dom kompletta kontaktuppgifter på oss alla - undrar om det kommer broschyrer i posten snart? Smart varumärkesbyggande hursomhelst. För den som älskar eller gillar Harley är detta nog himmelriket - jag vill personligen ha lite fler hästkrafter på mina tvåhjulingar.

Jag hyrde en liten moped för trettio kronor och passade på att kolla upp alla stränderna på Phuket. Detta var första gången jag körde på “fel sida” av vägen (Thailand kör på vänster sida) vilket var intressant men inte så svårt som jag trodde.

Pattani är den största och populäraste stranden här på Phuket (som är en stor ö) men den var inget för mig. Alldeles för mycket turism och inte så charmigt - en hel del möjligheter att få sängsällskap också för den delen. Karon beach är bättre men Kata Beach där jag bor visade sig vara absolut bäst. Det tråkiga (eller trevliga för den som gillar det) är att det dyker upp alltfler svenska ställen här nere och det är mer vanligt än ovanligt att folk använder svenska hälsningar när man kliver in på krogen.

Jag bestämde mig för att resa vidare mot Phi Phi island som ligger cirka 3 mil österut i bukten mellan Phuket och Krabi / Ko Lanta. Tog några sista bilder ifrån hotellet som var fräscht och som måste vara populärt för barnfamiljer.

Sommaren är snart över och det är dags att sälja min tvåhjuling. Tänk om alla dagar var så fina och man kunde glida runt i solskenet på en båge!

Nyservad och nypolerad - dags att kliva upp på min Yamaha Dragstar 1100 och påbörja resan mot Stockholm. Vi hämtade cykeln hos Marias föräldrar och ikväll körde vi sju mil ner till Östersund i solnedgången med fjällen i bakgrunden. Grymt härlig känsla!

Tidig morgon i Östersund. Packväskorna är proppfulla. På med mitt Dainese GoreTex ställ, stövlar, hjälm och handskar. Rullar ut ur stan samtidigt som morgonsolens strålar börjar värma luften. Frihetskänslorna bubblar i kroppen på ett sätt som bilkörning aldrig kan göra. Efter någon timme stannar jag nere i Ytterhogdal och gör lunch.

Solen strålade för fullt och jag åt en hemlagad dagens på bygdegården. Var så inne i hela upplevelsen att jag glömde ta bilder!
56 mil senare rullade jag in på brorsans parkering på Lidingö. Ont i stjärten? Ja!

I övrigt kändes det fin-fint trots maratonsträckan tack vare fikastopp och sträck-på-benen stopp var 10:e mil ungefär. Härligt!

Det är fortfarande jättevarmt i Stockholm och jag passar på att åka så mycket båge som möjligt. Känslan när man glider över Lidingöbron nästan helt ensam vid 22.30 och ser hela stan lysa framför sig är riktigt härlig. Två hjul är fantastiskt. Men också fantastiskt opraktiskt när man reser mycket som jag.

Jag försökte verkligen fundera igenom hur jag skulle få med mig allt jag behövde ner till jobbet i Malmö. Regn? Stationär dator? Ryggsäck? Ju mer jag funderade desto mer insåg jag att båge inte fungerar. Några dagar senare var motorcykeln såld och en silverpil med fyra hjul stod på parkeringen tack vare grabbarna på AVIS.

Sommaren 2000 började en kompis övertala mig att ta motorcykelkort. Började söka lite på nätet och hittade en motorcykel kallad Suzuki Hayabusa. Snabbast, fetast och grymmast. För snabb för EU som tvingade Suzuki att sänka toppfarten till endast 300km/h. Skickade runt en reklamfilm för Hayabusa till alla jag kände. Några månader senare hade jag köpt en splitter ny 2001 blå/silver Hayabusa och drömmen hade gått i uppfyllelse.

Nu lanseras nästa generation Hayabusa men suget är inte “som förr”. Tror det kallas för “vuxen”.