bjornstrom.se

Mike tog med oss till hans gamla hemkvarter strax norr om själva citykärnan - där fick vi se en “svensk” restaurang (enda svenska på menyn var lingonsylt) och en massa coola butiker. På Bongo Room var det dags för brunch. Mats bestämde sig för att gå hela vägen: han testade tre sorters pannkakor som inte kan vara bra för kroppen (alldeles för gott!). På bilden ser du Oreo Strawberry pancakes…

Vi passade på att åka 1.5 timme norrut ifrån Chicago för att äta middag i Kenosha, Wisconsin. Efter ett besök på stranden drog vi till Chili:s för att äta middag. Jag åt just Chili mellan Mats testade dom lokala hamburgarna och passade på att kramas med vår servitris.

[I]A special thanks to sweet Lauren that gave us a special evening at Chili’s in Kenosha. Please send us your email to so that we can update you about our trips across America![/I]

Imorse lämnade vi Dayton och fortsatte österut. På motorvägen österut träffade vi ett gäng galna tjejer på motorvägen i en vit Ford Mustang som absolut ville visa oss sina finaste tillgångar - vi har dock besparat er besväret att se dessa begränsade resurser.

Kvällens mål var att nå Pittsburgh i Pennsylvania men på vägen dit passerade vi staten West Virginia och staden Wheeling som hade Italian Fest - något vi var tvungna att se.

Mycket folk - varmt - kall öl - god mat och allmänt trevlig stämning är en snabb sammanfattning av denna lilla stad. Påminner mycket om “Nybro dansar & ler” som infinner sig varje sommar fast med bättre mat :D

Vi har varit på vägarna i fjorton dagar nu och idag passerade vi 500 mil. Vi är så vana att åka bil att det faktiskt inte känns som om vi kört så pass långt (1/8 varv runt jorden) plus att vägarna är så bra att milen rullar på utan problem. Även småvägar är ofta tvåfiliga vilket gör att man oftast kan ligga i 75-80mph (ca 125-130km/h) under långa perioder.

Bilen verkar vara byggd för just denna hastighet för den är faktiskt ganska trevlig på motorvägen (inte annars!) - tyst, mjuk och behaglig.

Vi försöker hela tiden spara pengar på onödiga utgifter - bensinen är så billig att vi knappt reflekterar över det trots att alla jänkare är minst sagt sura på dom höga priserna. Normalpris är cirka $1.80 per gallon vilket ger ett pris på 3.90kr per liter, lite bättre än hemma ju.

Oftast äter vi bara två mål per dag eftersom det är så varmt och vi rör oss ganska lite trots allt. Jag dricker en kopp kaffe på hotellet varje morgon med deras härliga gräddersättning. Sen blir det lunch vid 14-tiden och middag vid 20-tiden ungefär. Lunch består oftast av något vi plockar upp längs vägen - idag blev det Pizza Hut Express på ett ställe i York där killen var jättetrevlig. Han hade varit i Danmark och älskade skandinavien!

I den avlånga lådan är det tre stycken breadsticks och marinarasås - jättegott att dippa. Ni ser också vår Lonely Planet USA-bok ifrån 1998...den behöver uppdateras kan jag lova!

Trots 500 mil har vi rätt långt kvar att köra - nu ska vi ju söderut till Georgia, till Tennessee, Kentucky, tillbaka till Georgia för att plocka upp Maria (söt flickvän) och sedan ner till Florida. Till sist ska bilen tillbaka till platsen där vi hämtade den - Newark i New York. Jag tror vi slår förra RoadTrip-rekordet rejält, 2002 körde vi 960 mil genom sydstaterna.

Vi svängde norrut efter Atlanta och åkte till Chattanooga, Tennessee för att hälsa på Mats kompis Robert. Han bor strax utanför stan tillsammans med katten Folger. Känns namnet bekant? Folger är ett ledande kaffemärke här i USA (katten är ju kaffefärgad).

För första gången fick jag chansen att åka i en Volkswagen Beetle men det var inte så jätteupphetsande trots allt. Vi fick smaka på riktigt god mexikansk mat, vi åt Roberts favoritmat Chicken Fajita Quesadillas - en riktig höjdare.

Robert har bredband i lägenheten och vi ska försöka ta det lugnt här i några dagar nu för att spara på hotellpengar och slappna av efter all bilkörning. Vi passerade 4.500 miles på vägen hit - över 700 mil med andra ord.

Roberts flickvän Takako jobbar på restaurang Sushi Nabe inne i Chattanooga. Hennes chef Yasushi Watanabe var anmäld till en kocktävling och dom frågade oss om vi ville agera fotografer för att föreviga tävlingen.

Fem kockar ställde upp och en jury bestående av fem personer ifrån lokala radio & tv-stationer samt andra lokala kändisar fick provsmaka maten.

Varje kock fick en bit biff, en påse med plommon (nödvändiga ingredienser) samt 27 dollar att handla för på marknaden där tävlingen anordnades. Sen var det fritt fram att experimentera.

Under tävlingen talade jag med lite lokala personligheter som tyckte det var intressant att diskutera vår roadtrip och våra upplevelser. Jag träffade en dam som heter Caroline i 50års åldern som tyckte det var spännande att träffa svenskar i lilla Chattanooga (stan är ungefär som Uppsala). Vi satt och diskuterade politik och det var kul att höra hennes åsikter som skiljer sig mycket ifrån vad många tycker därhemma.

När tävlingen avgjordes stod Yasushi som vinnare! Efter alla gratulationer blev vi bjudna på en rejäl japansk middag på restaurangen senare på kvällen. Vi gick på bio efter tävlingen för att kyla ner oss (35 grader i skuggan - jag bar kameror och lite utemöbler i 7 kvarter) och såg “The Manchurian Candidate” som inte var värt pengarna. Kommer nog till Sverige i höst.

Middagen blev jättelyckad - vi satt vid en lång disk med två Sushikockar framför oss som tyckte det var kul med Svenskt besök. Alla hade ju sett oss på tävlingen och hälsade på oss. Kockarna undrade hur surströmming smakade (!) för dom hade sett en tävling på tv om våra svenska traditioner.

Kvällens överraskning var att en servitris kommer fram med en hel kanna Sake av bästa sort - Kurosawa heter den. Det visade sig att Caroline som jag talat med tidigare blev så glad över vårt samtal att hon ringt restaurangen (hon är stamgäst) och ordnat så att vi skulle få en extra trevlig kväll! Lyckat!

När man är i Tennessee måste man testa dom lokala specialiteterna - Famous Dave’s BBQ var ett trevligt alternativ. 

Vi testade “the Big American Feast” som består av en jättetallrik med grillade läckerheter ifrån deras egen “charcoal pit”. Vi fick in biff, kyckling, ribs, rökt skinka kombinerat med majs, biscuits (typ som sockerkaka), coleslaw, bönor m.m. Deras utmärkta steksås gjorde inte saken sämre!

Maten kombinerades med Miller - jänkarnas svar på Pripps blå fast oändligt mycket bättre när det är varmt och maten hettar. Observera texten på bild 2: “We like vegetarians - they make us laugh”.

Kolla in deras hemsida: famousdaves.com

I staden Lynchburg med 361 innevånare har inte mycket förändrats dom senaste 100 åren känns det som. Det är varmt och landskapet är bergigt med lummiga dalar.

Här tillverkas Jack Daniels Tennessee Whiskey - vi fick lära oss allt om Whiskey och Bourbon under 1.5 timme.

Det här är ett genialiskt sätt att skapa en relation med kunderna, trots den spritiga smaken blev man lite extra frälst efter detta besök.

Notis: Två månader efter att vi kommit hem till Sverige fick vi ett handskrivet brev från fabriken där dom tackade för att vi tittat förbi trots det långa avståndet till Sverige. Inte nog med det - vi fick även ett julkort(!)

Se hela bildreportaget här

I Nashville är det countrymusik som gäller - vi promenerade längs broadway och hittade Hard Rock Café i ena änden (vid Cumberland River) och en mängd roliga BBQ-ställen och klubbar spridda längs gatan. På många ställen spelade liveband för fullt och det kändes helrätt att köpa en öl och sätta sig i baren.

Vi hittade ökända Jacks Bar-b-que och bestämde oss för att testa lite lokala specialiteter. Jag åt Ribs, Kyckling och Texas Sausage men Mats nöjde sig med det sistnämnda. Ruskigt bra mat - så här ska det smaka. Underbara såser (åtta stycken att välja mellan) som satte fart på smakerna.

Efteråt gick vi längs gatan och hittade en butik som sålde Boots & Hats och jag testade en Stetson hatt men det kändes lite konstigt. Kanske någon gång i framtiden…

Att köra bil genom Kentucky är inte svårt men det är desto svårare att hålla tiderna. Rakt igenom staten går nämligen tidsgränsen mellan EST och CST - eastern och central timezone. Gränsen är inte spikrak utan det verkar som om varje county (kommun) har valt vilken tidszon dom vill tillhöra - vi hade iallafall stora problem att räkna ut vad klockan var på varje plats.

Det gjorde att vi kom lite sent till Jim Beam - bara tio minuter innan dom stängde. Som tur var erbjöd dom inte någon fabrikstur som Jack Daniels gjorde så vi hann sprinta igenom deras utställningar. I huset där Jacob Beam bodde kan man idag se hur ett fint 1800-tals hus såg ut och även testa produkterna man erbjuder. Jag erkänner att ett glas Bookers Bourbon brände till i strupen men var riktigt trevlig trots 126 proof - 63% alkoholhalt.

Här har man skapat lokal whiskey sedan 1795 men det var när sonsonen Jim Beam tog över cirka 1880 som produktionen tog fart. Idag serveras Jim Beam världen över. Vi köpte ett provsmakarpaket och senare på kvällen köpte vi en liten flaska Jack Daniels och genomförde ett eget smaktest på det riktiga sättet (man spottar ut Whiskeyn tyvärr). Även om Jack Daniels filtrerar genom tre meter tjärkol måste vi säga att Jim Beam är betydligt lenare och snällare med mindre spritsmak. Du måste naturligtvis testa själv för att avgöra vad som passar dig bäst.