bjornstrom.se

Jag har varit San Francisco ganska många gånger men ändå aldrig besökt Alcatraz. Maria såg till att vi hoppade på en tur och det är jag glad för - våra 2.5 timmar på “the Rock” var riktigt intressanta!

Alcatraz båtarna går från Pir 33 som ligger en bra bit från turistdistriktet i Fishermans Wharf - jag gissar att rätt många hoppar på fel båtar och åker med någon av turistbåtarna som åker runt ön utan möjlighet att gå i land!

Fängelset på Alcatraz öppnade 1934 och stängde 1963 - tiden som fängelse är faktiskt bara 1/3 av tiden sedan ön etablerades 1853 (då som fyr, senare militärt bruk).
Läs mer om Alcatraz på Wikipedia - läsvärt!

Rundturen gör man helt själv med hjälp av hörlurar och en liten MP3 spelare som har förinspelade berättelser som var förvånansvärt bra. Några av personerna på “ljudboken” var fd fångar och fångvaktare som berättade om olika episoder.

Jag var förvånad över att cellerna var så små och att folk satt packade så tätt intill varandra. Det fanns verkligen ingen möjlighet att vara privat.

Varje cell hade egen toalett och den som inte förtjänat möjligheten att besöka rastområdet utomhus fick tillbringa hela dygnet här förutom vid måltiderna.

Jag kan rekommendera alla att göra ett besök på Alcatraz. Filmen “flykten från Alcatraz” får en helt annan mening när man ser cellerna, hur dom grävde hål i cellväggen med skedar och rymde genom en lucka i fängelsetaket.

Maria testade livet bakom galler - självklart var dom passande rosa :)

Efter några timmar på Alcatraz var vi riktigt hungriga och på Houston’s serverade dom gigantiska BLT’s som vi faktiskt lyckades äta upp. Åtminstonde jag.

Sen var det dags att börja rulla söderut längs Highway 1 - Pacific Coast Highway. AVIS tillät att vi båda körde bilen utan att det kostade något extra - tydligen är det lag i Kalifornien att så länge båda är över 25 och delar hemadress så omfattas båda av försäkringen. Min erfarenhet är annars att man får betala ungefär 12 dollar per dag extra per chaufför…

Maria vill ha något “litet och sportigt” när hon får välja bil. Tydligen är inte 2.3 ton, 5.2 meter Cadillac något för henne. Den är ju så STOR sa hon men klagade inte vid kickdown - Northstar V8:an med 305hk gör faktiskt att bilen rör på sig rätt bra.

När solen började gå ner var vi framme i Monterey cirka 20 mil söder om San Francisco - dags att checka in på vårt hotell.

Vi hittade en jättemysig restaurang vid vattnet där vi delade en flaska rödvin och åt middag direkt från havet. Jag passade på att äta min nya favoriträtt: Crabcakes! På vägen hem passerade vi en P-automat och såg ovanstående skugga på marken. Vilken romantiker du är sa Maria och jag fick en puss eller två!

Vilken morgon! Solen skiner i Monterey och allt kändes toppen. Imorse skrev jag första raderna på min blog som stått stilla i elva månader - “Björnström is back” skrevs alltså här. Nu har Stockholmsstressen börjat lämna kroppen och solen gör att energin kommer tillbaka. Även om vi inte förstått att vi flyttat så känns det som om vi har börjat en härlig resa.

Trots att vi bara är några dagar in i Mars månad var det riktigt idylliskt och sommarlikt här i hamnen. Monterey Plaza Hotel & Spa har riktigt fina rum med havsutsikt och frukost på en av balkongerna.

Stranden var full av dykare (!) som tydligen njöt av 10 gradigt vatten. Sikten var ungefär 3 meter fick vi höra. Cocktaildykare som jag sätter inte foten i vatten kallare än 28 grader och man vill ju helst ha 25 meters sikt :)

Den här fiskmåsen var helt orädd och satt bara någon meter från mig och njöt av solskenet.

Jänkare kan det här med brandbilar - kolla vilka härliga färger och hur mycket krom dom har putsat på!

Både jag och Maria gillar att dyka och är lika fascinerade över livet under ytan. Vi brukar alltid försöka besöka Akvarium och liknande anläggningar när vi reser. Vår favorit för tillfället är Oceanário de Lisboa (i Lissabon, Portugal) som vi besökte i somras.

Monterey Bay Aquarium har en sak med Ocenário - båda erbjuder levande Klumpfiskar eller “Sunfish” som den heter på engelska - en av dom absolut konstigaste föremålen du kan möta under ytan. Ser ut som taget ur “Jurassic Park”. Jag kommer lägga upp en film med Sunfish senare - under tiden kan du väl läsa lite mer på Wikipedia.

En gigantisk tank är full med en replika av lokalt undervattensliv - bland annat svärmande Sardiner som Monterey är känt för. Vårt hotell ligger på “Cannery Row” där Sardinburksfabriken låg tidigare.

Vilka färger på denna manet!

Här fick man känna vågornas kraft under ett skyddande plexiglas.

Monterey är även känt för sina uttrar - en av dom lyckades fånga Maria i en stor kram!

I Monterey börjar 17 mile drive som består av cirka 2.5 mil kustväg runt Pebble Beach golfbanan längs en dramatisk och vacker Stillahavskust. Vädret var inte toppen men vi blev väldigt imponerade av området som förutom natur även rymmer en hel del feta villor. Kan tänka mig att många miljonärer har hus här nära till golfbanan och fina restauranger.

Vi stannade längs kusten och lekte med jordekorrarna som blivit tama efter att alla turister matat dom. Vi ville inte uppmuntra det så jag tog lite tomma jordnötsskal och lade i handen - på 30 sekunder hade vi en massa söta små ekorrar som kom riktigt nära.

Lone Cypress Tree har stått ensam på en klippa i ett par hundra år och målet är att trädet ska stå där i ytterligare ett århundrade trots dess utsatta läge. Det finns en viss symbolik i det ensamma trädet som kämpar mot naturens krafter. Nuförtiden har det fått lite stöd genom en inhängnad och lite stadigare grund.

Det är nog många som håller sina bröllop på straden här. Tyvärr var vädret inte toppen men det såg ändå vackert ut.

Jag önskar att min blog kunde innehålla lite större bilder för att ni ska se dramatiken och djupet i bilderna. Funderar faktiskt på att gå upp från 450 pixlars bredd till 700 pixlar på bilderna inom kort - vad tror ni om det?

California State Route 1 sträcker sig nästan hela statens kust men sträckorna söder om Monterey runt Big Sur tycker jag är allra mest spektakulära. Jag vet inte hur många “oj”, “kolla!” och “här måste vi stanna” vi utropade på ett par timmar. Det är helt enkelt fruktansvärt vackert och man åker runt i ett levande vykort.

Vi stannade och tog bilder ett tiotal gånger och jag fick med denna reklambild för Cadillac DTS i solnedgången!

Jag vill tillägga att detta är en ökänd väg som har många namn. Det riktiga namnet är California State Route 1 men många kallar den för “Highway 1”. Vissa sträckor har även fått namn som “Cabrillo Highway” och “Pacific Coast Highway” - hela historiken hittar du bäst på Wikipedia.

När solen gått ner nådde vi San Luis Obisbo som ligger ungefär halvvägs mellan San Francisco och Los Angeles. Vi tog in på ett hotell och fick tipset att äta mexikanskt tvärsöver gatan.

Restaurangen var full av folk och stämningen var verkligen på topp. Det var ganska högljutt och vi tyckte det var lite knepigt att hålla igång en konversation. Det blev Steak Fajitas för oss båda som var väldigt gott även om jag gärna haft det lite mer kryddigt.

I valet mellan 12oz och 60oz Margaritas var valet enkelt - 12 lät ju så lite jämfört med 60 även om vi inte riktigt hur stor en “oz” var. Gissa om vi hoppade till när vi fick in en 1.7 LITER margharita! Tur att vi bara tog en :)

En timme senare hade vi ännu inte riktigt avslutat drinken och nu var vi lika laddade som alla andra! Tur att hotellet var 200 meter bort - annars hade det varit lite jobbigt :) OBS: Maria vill påpeka att hon inte är onykter på bilden utan att hon tillfälligt fick problem med ögonmusklerna.

Strax söder om San Luis Obispo ligger Pismo Beach som hade en jättefin strand - tänk att detta är i Mars månad!

När vi gled genom staden i vårt slagskepp till bil råkade jag se en BBQ restaurang och jag blev plötsligt jättehungrig och Maria suckade.

Jag beställde in tre olika sorters Ribs på Mo’s Smokehouse BBQ som var bra men bästa BBQ åt jag nog ändå i Nashville 2004.

Mo’s hade en skön berättelse om två män som reste runt i sydstaterna för att testa olika former av BBQ och “Soul food” - dom tog med sig det allra bästa och skapade detta Smokehouse. Troligen inte sant men ger ändå en skön känsla runt stället.

Rakt på sak: “Save a fish - eat a pig!”. Registreringsskylten “Jus Q IT” är rätt skön också (Q = BBQ).

Lilla Solvang strax norr om Santa Barbara har bara 5300 innevånare och skulle nog inte ha en bråkdel av dagens turistsiffror om man inte designat hela staden som en liten kopia av - Danmark (!). Så här beskriver dom själva sin stad:

“ The gentle rolling hills, windmills, quiet streets, horse drawn carriages, family bicycles, golf courses, horse ranches, wineries, Danish bakeries, authentic Danish costumes worn by some shop keepers, Danish smorgaasbord restaurants, museums of racing and Solvang history, in the Danish atmosphere and architecture are waiting for you.  We welcome you!  Come visit us in Solvang, CA. ”

Ni som följt med här i bloggen vet att jag var i Solvang för två år sedan men nu fick jag med mig Maria och strålande sol!

Danska flaggor och namn som “H C Andersen Café & Bookstore” finns överallt. Mer idylliskt än riktiga Danmark någonsin kommer bli!

Här hittaru du den lilla sjöjungfrun som är placerat precis utanför Denmarket Square - låter väl riktigt danskt?

Vi hade rätt höga förväntningar när vi gick in på Mortensen’s Bakery som såg rätt geniunt ut med möjlighet att sitta utomhus i solen…

...men självklart handlar Solvang bara om yta. Jag fick en taskig kopia av ett Wienerbröd och en papperskopp med blaskigt amerikanskt kaffe. Nåja - det var kul att komma hit och se hur galet det kan bli men man stannar inte så jättelänge.

Vi avslutade kvällen i Santa Barbara med italiensk middag utomhus - första gången vi ätit utomhusmiddag under 2008!

Jag hörde ett raspigt VRRRRRRM från en kompressormatad V8 och tittade i bakspegeln och fick se nästa års Mercedes SL63 AMG komma upp brevid mig och sedan ställa sig framför oss vid rödljuset. Bilen är alltså inte lanserad ännu!

Som ni ser är den markerad med “test vehicle” och genomgår antagligen slutfasen i värmetestning i Kalifornien. Jag tipsade Auto Motor & Sport, Robert Collin på Aftonbladet och Roger Åberg på Bilfeber som också hade bilderna publicerade.