För dig som gillar höjder och gärna åker upp i höga torn kan jag rekommendera glasgolvet i CN Tower som dock är placerat på endast 340 meters höjd.
Känslan är helt galen - för mig kändes det som att kliva rätt ut mot en säker död även om glaset är armerat och antaligen lika starkt som cementgolvet under mig. Ser ni hur tveksam jag ser ut?
Tio minuter senare har jag tagit modet att gå ut på metallramarna och titta rakt ner, svindlande känsla!
Sen var steget inte lika stort att gå ut på själva glasgolvet. Gissa om jag var nöjd!
Så här ser det ut när du tittar nedåt. Återigen - bilden visar inte hur det känns i magen när du tar steget ut mot glaset…
Snön hade börjat falla sent på eftermiddagen och när det var dags för oss att lämna hotellet var det så snöigt att vi tog en taxi till Air Canada Center eller “ACC” som dom säger i Toronto.
Vi var verkligen laddade när vi kom ner till arenan och stämningen var oväntat glad och trevlig. Till skillnad från svenska matcher är inte läktarna avdelade mellan lagen utan New Jersey fans satt blandade med Toronto fans.
På flera ställen runt arenan fanns det möjlighet att köpa Toronto tröjor, kepsar och gud-vet-allt. Jag blev faktiskt sugen på en Sundin jersey men när skulle man använda den?
När vi tog våra platser insåg vi hur bra vi hamnat och varför biljetterna var dyra. Nära plan och precis vid mittlinjen - vi hade hur bra sikt som helst. Lagen värmde upp när vi kom in och vi såg Sundin glida runt med sin lagkapten jersey med ett stort C på bröstet.
I taket hängde bilder på veteraner som spelat i Maple Leafs och där hittade vi minsann Börje Salming!
Självklart kan man inte sitta still i fem minuter utan att äta något. Här fanns en hel del att välja mellan - från kall öl, vin, drinkar, popcorn, godis till smörgåsar, pizza och diptallrikar. Allt levereras till din stol....
Till ljudet av Metallicas “Enter Sandman” gled Maple Leafs in på plan och matchen rullade igång. Vilken känsla och vilka jubel när populära spelare fick sina namn upplästa av speakern!
Sundin är verkligen superkändis här i Toronto och grymt viktig för Maple Leafs spel. Tyvärr gjorde han inga mål i denna match och blev utvisad fyra gånger - tror han stod för nästan 50% av alla utvisningar helt själv :)
Vi hejade på för fullt och hade det jättebra. Vilket drag och vilken match! Toronto tappade ett mål i första perioden och gick in i periodvila med 0-1 trots att dom kändes betydligt starkare och hade dubbelt så många skott på mål.
I andra halvlek gjorde Jersey ytterligare ett mål och Toronto tappade lite fart. Sen kom 2-1 och då blev det fullt ös igen - riktigt kul att se. När hemmalaget gör mål är det världens drag på ACC med fyrverkerier och bra tryck i både högtalare och hemmapubliken. Wow!
Sista perioden mörknade allt för Toronto och matchen slutade 4-1. Trist - för vi hade fastnat för Maple Leafs - vårt nya favoritlag i NHL!
Gissa om det snöade på vägen hem? Trots att det bara var 1.5 kilometer att gå var man en levande snögubbe när man kom till hotellet. Skönt att värmen väntar - imorgon bitti flyger vi till San Francisco!
Notis: Här kommer två filmklipp finnas senare när vi får tillgång till bredband igen!
Morgonflighten med Air Canada var planerad till 08.30 som planerat trots snökaos i hela Toronto och hundratals inställda flighter. Vår hotellportier uppmanade oss att lämna hotellet redan 05.30 för att vara säkra på att komma ut i tid - risken för stopp på motorvägarna var alldeles för stor.
Vi hade dock inga problem alls och kunde checka in i god tid och fick 1.5 timme i Air Canada Maple Leaf lounge på flygplatsen.
Vår Airbus A319 var helt full och vi hamnade långt bak i planet. Flighten var planerad till 5.5 timme men på grund av av-isning blev allt försenat och vi stod på marken i mer än en timme innan vi lyfte. Trots det landade vi bara 40 minuter sent i San Francisco.
Vi blev ganska förvånade när den amerikanska immigrationskontrollen och tullen låg i...Toronto! Allt det där struliga var redan klart när vi gick ombord på planet och när vi landade i San Francisco räknades vår flight som en inrikesflight.
Flighten var inget vidare. Ganska trångt (jag är 190cm) och ingen service ombord utöver möjligheten att köpa snackboxar - dock endast med Kanadensiska kontanter...som vi hade i princip slut på! Jag somnade tio minuter efter vi gått ombord och vaknade när servicevagnen kom. Sen åt jag en halv macka (allt vi hade råd med) och somnade om när vi skulle landa - något mör i i kroppen.
Otroligt nog fungerade Star Alliance Priority-taggarna (som man får när man flyger Business Class eller är Guldmedlem) helt perfekt och våra väskor kom allra först på bandet och vi hann långt innan någon annan ens fått en väska.
30 minuter senare rullade vi väg med vår Cadillac från AVIS!
Solen sken och temperaturen låg runt 20 grader när vi landade i Kalifornien. Kändes helt underbart efter snöstormen i Toronto. Många hotell var fullbokade i stan och vi var ganska sena med att välja hotell så det slutade med Crowne Plaza hotell (ingår i Intercontinental gruppen där jag är medlem) nära flygplatsen. Bra hotell men en bit bort från stan.
När vi kom till hotellet såg jag dom största kvinnobröst jag någonsin har sett. En typisk Rock’n’Roll kille med läderbyxor och långt hår checkade in samtidigt som vi - hans flickvän måste jobba i porrfilmsbranschen för hon hade fyllt på så makalöst mycket silikon att två basketbollar var små i jämförelse. Groteskt så man knappt trodde ögonen!
Från flygplatsen är det bara att hoppa upp på Highway 101 - även kallad “Screamin’ Eagles Highway” efter 101st Airborne Division - och rulla in mot stan i ungefär 20 minuter. Jag tror många blir förvånade när dom ser San Francisco skylten och texten ”population 744.041” - stan känns mycket större än så!
Upp och ner - ingen amerikansk stad har så många fantastiska backar. Tänk dig en enda dag av blixthalka här när vissa backar lutar 20% och är ett par kilometer långa. Det skulle bli en massaker av sällan skådat slag.
Cadillac DTS har blivit en liten favoritbil - det är tredje gången jag hyr en DTS senaste halvåret och jag börjar trivas med enormt bagage, V8, massor av utrustning och skönt glid. Jo jag vet - det är en bil för män med hatt men den är faktiskt rätt bra när man ska åka långt och har två gigantiska Samsonite väskor, två Haglöfs 60L ryggsäckar, en Tumi carry-on bag och en liten ryggsäck.
Jag undrar om det finns någon bro i hela världen som är så känd som Golden Gate bridge i San Francisco? Bron öppnades 1937 och var då världens längsta hängbro. Alla fartyg från Stilla Havet på väg in i San Francisco Bay måste passera under bron. Lägg fem minuter och äs mer om Golden Gate på Wikipedia!
Vi åkte upp till kullarna strax norr om bron vid Sausalito och tog dessa bilder. Det är vackert som i ett vykort här uppe men lite blåsigt.
San Francisco i bakgrunden. Av någon anledning går jag runt med en liten, liten tanke i bakhuvudet: “Tänk om den där 8.5 jordbävningen kom precis nu när jag står här...”. Jag tänkte så lite då och då faktiskt. Tror det går över om man är här länge för folk är så vana med att det skakar lite nästan dagligen.
1906 skakade en 7.8 jordbävning staden som på många sätt raderades från ytan - fler än 500 kvarter brann ner i efterföljande bränder. Läs mer på Wikipedia här.
Fisherman’s Wharf är väl ungefär så turistigt som det kan bli i San Francisco men det är ändå lite trevligt med alla restauranger som serverar färska krabbor, räkor och fisk. Vi tittade in på Joe’s Crab Shack som hade en snygg neonskylt - eller hur?
Inredningen var inget speciellt men ser du att det hänger en Jetski i taket?
Maria åt deras fried coconut shrimp, jag testade deras Crab Cakes vilket var början på en ny kärlek!
Morgonen började med att vi parkerade bilen i ett garage nere vid Market street och hoppade på en spårvagn ner mot Fishermans Wharf.
Spårvagnarna (cable cars) drivs av en kabel i marken (som ligger i spåret på bilden) och för att driva vagnen framåt har chauffören två spakar. Ena spaken kniper åt kabeln så att vagnen börjar åka - eller släpper kabeln så att vagnen kan stå till. Den andra spaken är en handbroms. Det innebär att chaffören hela tiden drar och släpper i dessa två spakar för att åka upp och ner för backarna och för att stanna i gatukorsningarna. Ingen automatik här inte!
Även om det nog främst är turister som åker spårvagnarna så är det faktiskt riktigt trevligt - det tyckte Maria också. Och det är en upplevelse att sitta längst fram eller hänga längs handtagen på sidorna när vagnen börjar rulla nerför en riktigt brant backe.
Lombard Street är världens kurvigaste backe och ett riktigt populärt ställe att besöka.
Det är knepigt att få fram lutningen och hur kurvig backen är på en bild. Varje år anordnas en tävling kallad BYOBW (Bring Your Own Big Wheels) eller “Ta med din egen trehjuling” där hundratals deltagare kör race ner för backen - helt galet. Jag filmade faktiskt förra årets race:
Nere i Fishermans Wharf gick vi till klassiska Boudin’s och åt färsk Clam Chowder (musselsoppa i nybakat bröd) och Crab Cakes. Det var riktigt bra, blir hungrig när jag skriver det här :)
Den här bankomaten förtjänar att nämnas. Jänkarna är ju lite efterblivna med sitt banksystem och använder fortfarande checkar i stor omfattning, särskilt för att betala räkningar och hyra etc. Tydligen är det så att man inte kan överföra pengar mellan olika banker utan man skickar en check istället.
Många får dessutom sin lön som en check istället för insatt på kontot - och då kommer den här bankomaten in i bilden. Nere i högra hörnet kan man nämligen stoppa in checkar som sen scannas och pengarna sätts in på kontot! På insättningskvittot får man en förminskad bild av checken man deponerat i maskinen.
När kvällen närmade sig tog vi en lång sightseeingtur med bilen längs Stilla Havskusten och det var bedövande vackert. Så skönt att ha den här typen av väder i Mars månad istället för mörker och slask. Borde inte folk bli lyckligare av att se sånt här?
Det hade ju varit grymt härligt att ha en villa här med denna utsikt varje kväll - eller hur?
Vägen tog oss förbi Golden Gate igen så det blev lite fler bilder i solnedgången från andra sidan bron.
Kent Karlsson från Umeå var en av dom allra första som började på MacSpecialisten - ett företag som jag drev för tio år sedan. Han är sjukt duktig på programmering och jobbar nu på MobiTV här i San Francisco sedan ett par år även om han blev 100% stationerad just i stan sedan Oktober. Vi bestämde träff och det var verkligen jättekul att se att det går så bra för honom i livet - vi hade så trevligt att vi glömde ta bilder under middagen!
På Benihana serverar man Teppanyaki som innebär att kocken tillagar maten vid bordet på ett stort stekbord. Kockarna är riktiga showartister och har helt otroliga sätt att trixa som ofta framkallar spontana applåder. Förutom att maten är fantastiskt god så är det en upplevelse jag kan rekommendera.
Jag åt Benihana Cordon Bleu som bestod av Oxfile och färsk hummer - oj vad gott! Kent sa att min oxfilé nog var bland det bästa kött han någonsin smakat men som ni redan vet: det är svårt att ta bilder på mat.
