bjornstrom.se

Tanten som bokade min flygbiljett med Thai rekommenderade “Grand Diamond Hotel” för 400 kronor natten eftersom det fanns “high-speed internet” på rummet. Jag valde att tacka nej för att fixa hotell väl på plats i Bangkok istället. När jag landat kollade jag runt lite och ytterligare en resebyrå tipsade om samma hotell, dock till ett högre pris :)

Det blev Grand Diamond till sist och det är inget jag ångrar. Hotellrummen påminner mer om lägenheter på cirka 50m2 med eget kök. Jag bor på 11:e våningen men har inte speciellt fet utsikt eftersom det är så många skyskrapor i närheten. Hotellet är nog 10-15 år gammalt gissar jag och har allt man behöver inom hotellets väggar inkl massage, bastu, pool och ett par restauranger.

Jag har en 256kbit internetanslutning på rummet, på det lilla ADSL-modemet står det “super highspeed internet” men det håller jag inte med om :) Här finns BBC, CNN, MTV och Discovery Channel så mitt tv-behov är tillfredsställt.

Bangkok är inte lika fräscht som Singapore eller Golden Triangle området i Kuala Lumpur och det tog mig två dagar att inse att mitt hotell ligger i bästa området av Bangkok - bara 300 meter ifrån Siam Square och World Trade Center. Till skillnad ifrån tidigare nämnda städer är denna stad inte planerad, här står en superfet skyskrapa vägg-i-vägg med plåtskjul och små fabriker. Det finns varustånd längs alla gator i området och man får tränga sig fram på trottoarerna för att komma fram.

Jag borde egentligen bott i en annan del av stan tillsammans med alla backpackers (Khao San Road är känt för låga priser) men jag var här för att jobba med Arvid via internet.

Mitt hotell är 28 våningar högt och det är nog högre än något hotell i Sverige gissar jag (rätt mig om jag har fel). Ändå känns det som ingenting när Baiyoke Sky Hotel är 306 meter högt och dominerar vyn över Bangkok. Det är dubbelt så högt som Kaknästornet i Stockholm och lite högre än Eiffeltornet i Paris.

Som jag skrivit tidigare i min blog är jag ganska höjdrädd men fast angelägen om bota min rädsla snarast precis som jag fixade min flygrädsla. Därför bestämde jag mig för att åka längst upp och ta en öl. För dig som inte är höjdrädd låter detta säkert supernajs, för en spindelrädd är det lika kul som att klappa en hårig fågelspindel. Men vafan, hur illa kan det gå? (famous last words!)

Jag glider in på hotellet och åker upp till lobbyn som ligger på 18:e våningen (!). För 30 kronor får jag en biljett som ger mig en gratis drink däruppe. Hoppar in i hissen och trycker på knapp nummer 83.

Hissen var supermjuk och förutom att det tog nästan 1,5 minut att komma upp och den där skylten som hela tiden visade högre siffror var det inga problem.

Problemet med höjdrädsla att man blir snurrig och balanssinnet rubbas - många säger att man “dras mot kanten” och att golvet gungar även om det naturligtvis inte är så. Så fort som hissdörrarna öppnades och jag insåg att jag var så högt upp kände jag hur det blev lite snurrigt men jag tog några raska steg mot några stolar och satte mig ett tag. Mitt mål var att ta det lite lugnt och bryta ner det långsamt genom att den logiska sidan av mig övervinner mina konstiga höjdrädsletankar. Efter en kvart kändes det betydligt bättre och jag tog en fåtölj vid fönstren (som sträcker sig ner till golvet).

Min värdinna såg att jag inte riktigt uppskattade utsikten så hon satte sig brevid mig och snackade. Då tappade jag koncentrationen på höjden - klockrent! Det var inte så mycket folk i baren denna kväll så antalet värdinnor var ungefär lika många som gästerna. Efter ett par Singha och en timme på 83:an kände jag att jag övervunnit min rädsla och bestämde mig för att återkomma varje kväll i ett par dagar, det borde ju ge permanenta resultat.

Jag blir generad över hur artiga och trevliga värdinnorna är här - när det var dags att gå tillbaka mot hotellet passade jag på att dricksa lite eftersom jag fått så mycket stöd under min utmanande kvart. Tjejerna går ner på knä framför stolen och bugar med händerna ihop pekandes mot hakan precis som när man ber (jag förstår att några av er får konstiga tankar nu - sååå bra service var det inte!).

Jag bestämde mig för att köpa en ny men billigare digitalkamera eftersom jag har så pass lång tid kvar av resan och utan bilder blir det ingen blog. Efter att ha kollat runt på Pantip plaza och kollat svenska priser på Cyberphoto.se hade jag kommit fram till att det skulle bli en ny Canon fast i pocketversion. Hittade en butik som erbjöd mig en Powershot S70 inkl 1GB Kingston Elite Pro Compact Flash för under 3.400kr så det blev affär direkt. Svenska priset är 6.605kr för samma kombination.

Kameran fungerar fint och passar i fickan vilket är en klar fördel jämfört med Pro1 som alltid hängde runt halsen. Den har 7.1 megapixel, 28-105mm objektiv och är ganska snabb. Det är ingen EOS-1Ds men säkert en bra allroundkamera.

Sedan checkade jag in på Baiyoke Sky hotel med mitt superpris (kostar mindre än ett vandrarhem i Stockholm) och fick ett rum på 27:e våningen. Gled ner till poolen för att bättra på solbrännan lite men det var ganska mulet idag tyvärr. I omklädningsrummet hittade jag den minsta bastu jag någonsin har sett - vill man verkligen ge sig i denna maskin? Den är ju mindre än en normal garderob och tydligen ska fyra man få plats där inne!

I poolområdet (som ligger på 20:e våningen) var det inte mycket folk denna dag - jag låg där med två andra par. Båda paren bestod av män i 50 årsåldern som troligen var engelsmän eftersom dom var så bleka och rödbrända. Ena mannen hade sin jämngamla fru som hade 30-40 kilo övervikt gissar jag, en ganska rejäl dam. Den andra hade tydligen hittat sin “fru” här nere i Thailand, hon måste vägt max 45 kilo eftersom hennes lår var som mannens armleder. Man ser liknande par hela tiden tycker jag - väldigt många killar (även runt 25 års åldern) som går runt med snygga thailändska flickvänner även om dom själva inte alltid är i toppform.

Utsikten ifrån 76:e våningen var lika imponerande på morgonen. Frukosten serveras nämligen här uppe så man får välja mellan att vara hungrig eller glida upp på 280 meters höjd. Bra sätt att vänja av höjdrädda kanske?

Dom där små ljusa tornen som står tätt intill varandra på högersidan är Grand Diamond hotel. Det vit/grårandiga huset i vänsterkanten är en jättestor galleria vid World Trade Center Bangkok. Nu ser ni hur centralt hotellen ligger.

Jag testade en spännande hiss som går på utsidan av huset ifrån bottenvåningen upp till 77:e våningen (280 meter). Filmen börjar dock vid 18:e våningen eftersom den går på insidan av huset upp till den höjden. Hissen har glasväggar ner till golvet och kändes som ytterligare en utmaning för mig! (filmen är 19MB och tyvärr filmad på höjden)

Martin åker 77 våningar glashiss

Vårt hotell heter Chang Park Hotel och ligger på sydvästra Ko Chang. Hotellrummen var ganska små men fräscha med aircon och en schysst balkong.
Entrén till hotellet har fem stora vita elefanter - Chang betyder ju elefant på thailändska. Trädgården var täckt av höga palmer och poolområdet låg nära en privat strand.

Jag bestämde mig för att testa en timmes thailändsk oljemassage för 120 kronor som var helt fantastiskt skönt och avslappnande. Tidigare har jag varit lite skeptisk till alla som erbjuder massage men det var väldigt bra och något jag rekommenderar.

Senare på eftermiddagen hyrde vi två mopeder och åkte till ett närliggande vattenfall som dock inte var så imponerande i brist på vatten. Ironiskt nog började det regna i tropiska dimensioner på vägen tillbaka så jag var helt genomdränkt när vi väl kom fram till hotellet.

På vägen tillbaka till Bangkok träffade jag en trevlig australiensisk diamanthandlare som var på väg till en lokal marknad för att handla insmugglade stenar ifrån Cambodja, snacka om att man träffar olika typer av människor på en resa! Han berättade en massa om vad man ska tänka på när det är dags att köpa en fin ring, verkar vara betydligt mer avancerat än jag föreställt mig.

På busstationen i Bangkok stod en massa taxibilar som ville ha 250 baht (40 kronor) för att köra mig till hotellet - jag visste bättre än så och vandrade ut på Sukhumvit Road och fick en taxi med taxameter. Notan slutade på under 80 baht eller 13 spänn. Skönt att känna sig lite mer erfaren i denna kaotiska stad.

Jag checkade återigen in på Baiyoke Sky Hotel, denna gång på 70:e våningen! Otroligt nog kände jag mig inte höjdrädd när jag kollade ut ur fönstret i mitt rum, undrar om jag kommer känna mig lika säker på andra höga byggnader? Kan det vara så att jag lärt mig att just DETTA hus är väldigt stabilt?

Det blev en trevlig japansk middag på en restaurang vid World Trade Center - till priser man bara kan drömma om i Sverige. Jag avslutade kvällen med att gå igenom min packning, slängde en massa strunt jag samlat på mig och gjorde klart för avresa mot flygplatsen. 11.05 imorgon bitti avgår planet mot Bali med mellanlandning i Singapore.

Min plan att bo billigt på Crown Plaza hotel i Coogee där Linmarie jobbar - tjejen jag träffade på Phi Phi Island - misslyckades trots en viss planering. Vi hoppade på en buss in till centrala Sydney och var ganska trötta när vi checkade in på Holiday Inn Darling Harbour. Det blev inte så billigt som jag hoppats på och hela incheckningen var lite strulig trots att jag har Priority Club kort som skall innebära att man i princip bara hämtar nyckeln och går mot rummet.

Imorse loggade jag in på PriorityClub.com och upptäckte att detta hotell är 350kr billigare om jag bokat rummet via hemsidan istället för att göra en “walk-in”! En halvtimme senare upptäcker vi att vi inte är välkomna vid frukostbuffén eftersom vårt rum inte inkluderar frukost, vi har inte ens blivit tillfrågade om vi var intresserade av frukost när vi checkade in!

Irriterad talade jag med personalen på hotellet som förklarade hur man ska göra för bästa service och bästa priserna, så här fungerar det: Dom flesta hotell som tillhör någon av dom stora kedjorna ägs av lokala franchisetagare. Detta hotell ägs av ett Australiskt företag. Priority Club är ett fristående företag som fungerar ungefär som en liten resebyrå. När jag gör en “walk-in” har inte hotellet tillgång till mina medlemsuppgifter och kan inte avgöra vilket pris jag ska betala för rummet, dom har inte heller någon anledning att pruta eftersom jag faktiskt redan står vid disken redo att betala. “Walk-in” är något som alla hotell älskar - trötta hotellgäster som vill ha ett rum utan att pruta!

Efter att lärt mig läxan loggade jag återigen in på PriorityClub.com och sökte på hotell i Sydney. Ett annat Holiday Inn som ligger 2 kilometer bort erbjöd ett liknande rum inkl frukostbuffé för $92 lägre pris. Efter att ha bokat rummet fick jag omedelbart en bekräfelse via epost. En timme senare gick vi in genom dörrarna på hotellet och en stor plasmaskärm till vänster om disken visade “Today we welcome...Martin Björnström” bland ett antal andra namn. Jag visade mitt kort och fick en nyckel - incheckningen tog under trettio sekunder. Som medlem fick vi också morgontidningen levererad till rummet och gratis frukost på rummet men det ville vi inte ha. Med andra ord: billigare, smidigare och bättre genom att skaffa ett kort som är gratis.

Kolla i överkanten på skrivbordet, där hittar du en Ethernetkabel med några megabit bandbredd. Även om det inte låter jättefascinerande är det jäkligt smidigt att ha internet på rummet eftersom jag kan ringa billigt via Skype, uppdatera bloggen och hålla kontakten med folk.

Idag är första gången jag och Maria firar julafton utan våra respektive familjer. Vi passade på att fira med stil på fina Shangri-La hotel Kuala Lumpur.

Hotellet ligger alldeles intill Petronas Twin Towers inom Golden Triangle området centralt i stan. Vi hade ett rum med utsikt över tornen till och med.

Vi såg ingen snö men julpynt fanns det lite här och där!

Frukostbuffé ingick i priset inklusive denna chokladfontän! Maria kom med tårar i ögonen och bad mig följa med för att titta på något fantastiskt och jag blev minst sagt förvånad! Mashmallows, frukt och kakor kunde man doppa i en ständig chokladflod. Otroligt!

Vi tog en taxi från hotellet till flygplatsen och hoppade på en billig Air Asia flight till Phuket i Thailand. Flyget tog bara två timmar och när vi landade mötte vi en trevlig man på flygplatsen som fixade hotell åt oss till rimlig peng.

Shangri-La Kuala Lumpur hemsida

Det var runt 30 grader varmt när vi landade och procedurerna för att få ett inresevisum á 50 dollar tog nästan en timme. Anders mötte oss på flygplatsen och det kändes lite surrealistiskt att faktiskt vara i Afrika för första gången. Mörka gator mötte oss längs rutten mot hotellet men efter en halvtimme satt vi i baren och fick lära oss vad begreppet “Kili-time” innebär. Kilimanjaro beer är riktigt bra.

Filmregissören Kjell Sundvall hade lagt beslag på våra sängar hemma hos Anders så vi fick bo på hotell under två nätter. Jag utnyttjade mina poäng (vi har diskuterat poäng-trix i all oändlighet så jag tar inte upp det igen) för två gratisnätter på Holiday Inn.

Jag blev både glad och förvånad över att hotellchefen lämnat ett handskrivet brev på vårt rum där han hälsade oss välkomna - “allt är möjligt” var hans motto. Tänk vad ett litet Platinumkort kan göra susen! :)

Jag lyckades kvalificera mig för diplomatrabatt på hotellet vilket ändå inte var superbilligt men Anders hade varmt rekommenderat hotell SeaCliff där han bodde med familjen när dom först landat i Tanzania. Min ensamma helg förvandlades till en avslappnad lyxhelg där jag varvade tid vid poolen med att sitta och bygga denna blog du just nu besöker. Trådlöst internet på rummet, platt LCD-TV med BBC och CNN, underbar utsikt över havet från poolområdet och Champagne (!) vid frukostbuffén. Galet!

SeaCliff är ett helt område i västerländsk stil och på helgkvällarna är det packat med ungdomar precis som i en amerikansk mall. Deras feta Lexus och Mercedes SUV:ar står parkerade utanför och ställen som Sydafrikanska Coral Ridge Spur är fullpackade. Jag bestämmer mig för att glida in och se vad dom erbjuder.

Jag testar deras “Hot Stone” meny som visar sig vara riktigt ovanlig. Man får in en träbricka med en glödhet stenplatta där man tillagar sitt kött själv. Jag fick in en jätte-oxfilé med bakad potatis och två goda såser och började steka köttet. Tyvärr var jag lite långsam och stenen kallnade efter en stund - då fick jag en ny bricka och ny potatis. Det var ett kul koncept som säkert tilltalar många. Personligen insåg jag att det finns en anledning till att man betalar en kock att tillaga maten - det blir bäst så :)

Jag landade fräsch och utvilad runt tretiden på söndagseftermiddagen. Olof landade vid 21-tiden igår kväll så mitt första uppdrag var att tag mig till Crowne Plaza Metropolitan i Ikebukuro. Flygplatsen var ovanligt fräsch och det berodde på att denna terminal hade premiär för två dagar sedan (!). Jag var lite orolig att min japanska inte skulle räcka till men det var inga problem - några söta tjejer sålde en flygbussbiljett (Airport Limousine) för 3000 Yen direkt till mitt hotell. 15 Yen är 1 spänn grovt räknat så 200kr kostade resan som tog 80 minuter. Jag sov faktiskt större delen av vägen.

Jag har en gammal hederlig SonyEricsson K750 mobiltelefon och den fungerade inte alls i Japan - här används inte så gammal teknik. Endast 3G! På hotellet fanns ingen Olof så jag sparkade igång en Powerbook och fick några polare hemma att skicka SMS till Olof som kom till rummet 30 minuter senare. Vi drog ner till Shinjuku (världens största tågstation) och gick runt i lite butiker. Förvånansvärt vettiga priser på tunnelbana, mat och elektronik - jag trodde allt skulle vara jättedyrt. Billigare än Sverige känns det som men å andra sidan är det ju bara första kvällen.

Folk talar engelska även om det är mer eller mindre begränsat. Tunnelbanan har skyltar på engelska. Vi hade faktiskt inga större problem att åka runt på stan även om mycket är så väldigt annorlunda mot omvärlden. Men man vänjer sig snabbt med alla dessa nya grejer.

Vi fick ett par drinkbiljetter vid incheckningen som utnyttjades på hotellets toppvåning i baren. Utsikten från 25:e våningen var bra men vi bodde ju på 22:a våningen så det var inte jättestor skillnad. Jag somnade gott och kände inte av någon Jetlag överhuvudtaget. Skönt!