bjornstrom.se

Vi bokade vår Safari i sista minuten. Rickshaw Travels arrangerar en fyradagars Safari för två personer med egen Jeep och chaufför, övernattning i “lodges” och flygresa upp till Kilimanjaro.  Jag har aldrig varit förtjust i propellerplan utan föredrar jet om det är möjligt men Precision Air erbjöd bäst avgång och pris. En ATR-42 från Dar es Salaam till Kilimanjaro tar strax över en timme.

Jag frågade flygvärdinnan om det var möjligt att ta lite bilder på cockpit och Kilimanjaro när vi närmade oss landning. Som blond svensk ser man så ofarlig ut att kaptenen gav klartecken. Kaptenen var jättetrevlig och kunde några få ord på svenska (!) efter att ha gjort pilotutbildning i finska Ivalo. Jag såg Kilimanjaro sticka upp genom molnen från cockpit. När det var dags för landning intog jag mitt jumpseat och fick följa hela landningsproceduren från första parkett. Riktigt bra början på vår resa!

LX293 mot Zurich lyfter 21.35 så jag gled in på flygplatsen vid 19.00. Jag brukar köra kavaj när jag flyger men idag var det helt fel kläder - det finns inte någon AC inne på flygplatsen. Det dröjer en kvart innan incheckningen börjar och då glider rapartisten Shaggy in i Business Class kön med hela sitt band! Det dröjer inte tio minuter, inte en halvtimme utan lite mer än en timme innan jag kommer fram till disken och då är jag rejält svettig & sur eftersom det är 31 grader varmt.

Hela processen från att jag gick in på flygplatsen till att jag satte mig i loungen tog 1 timme och 45 minuter i denna hetta - det var ungefär 1,5 timme mer än jag väntat mig. Tanzanite Lounge på DAR var inget vidare - påminde mest om en östtysk bordell från 70-talet. Jag dricker lite juice och äter en Samosa. Trettio minuter senare sitter jag i min flygstol längst fram i planet och tänker “Gud vad skönt - lite middag och sen ska jag sova hela vägen till Zurich”.

Vi mellanlandar i Nairobi, Kenya efter 55 minuters flygning för att fylla på med passagerare i cirka 35 minuter och sen serveras middag. Efter fem minuter på marken börjar det plinga i högtalarsystemet “plong-plong-plong” i tät följd och ett tjutande varningsljud längst fram i planet. Det börjar springa lite flygvärdinnor, tekniker och en pilot fram och tillbaka och jag känner en lätt lukt. Någon säger “det är nog en toalett som är full” och vi tänkte inte mer på det.

“This is your captain speaking. We have smoke in the main cabin and we need everybody to leave the plane”. En minut senare står jag i gången mellan planet och gaten med min kavaj, väska och återigen över 30 grader varmt. Tjoho!

Det tar tio minuter innan vi får komma in i gateområdet där det står 150 passagerare och väntar på att få stiga ombord. En flygplatsanställd säger att man måste testa motorerna på planet och att Swiss-tekniker finns på plats. Det bör ta max femton minuter.

Två timmar senare är jag rejält trött på att stå i denna trånga Gate och vi lyckas övertala personalen att släppa oss fria. Klockan är efter midnatt så det finns inte många öppna affärer. Jag och en amerikanare sätter oss i en liten bar och köper varsin Tusker Beer. Shaggy och hans polare kommer också dit så vi sitter tillsammans och suckar över dålig information och en jobbig flygning. Det tar totalt 3.5 timme att fixa planet och 02:00 lyfter vi från Nairobi. Äntligen middag!

Vi har precis fått in förrätten när vi flyger in i så kraftig turbulens att flygvärdinnorna avbryter serveringen och tvingas spänna fast sig i stolarna. Slutligen får jag min middag vid 03:20 och då är jag jättetrött och grinig. Somnar så fort jag kan - morgondagen kommer bli jobbig för jag gissar att Singapore Airlines inte väntar på mig i Zürich…

Mitt plan mot Manchester (och hela min dagsplanering) hade lyft 07.30 från Zürich. När vi landade jätteförsenade strax efter 10.00 blev jag hänvisad till Swiss transferdesk där en käck liten tant glatt förklarade att jag var ombokad på nästa Swissflight till Manchester. Jag var inte speciellt intresserad av att sätta mig på ett liten pytteplan tvärsöver Europa när det var Singapore Airlines och PPS-poäng jag var ute efter. Swiss kunde inte på något sätt hjälpa mig att komma med nästa SIA-flight eller ändra min resrutt. Jag ringde till Maria och Christian och var allmänt trött på situationen men i slutändan var det bara att acceptera deras råd - gör det bästa av situationen. Mot Manchester!

Flygvärdinnorna på vår lilla 72 stolars AVRO blev lite förvånade över att jag skulle åka tillbaka med samma plan till Zürich men efter att ha förklarat min situation och nattens äventyr var dom jättegulliga mot mig och jag fick absolut bästa service. Faktum är att jag sov nästan hela vägen till Manchester.

På MAN väntade en man på mig för att ge VIP-transfer genom flygplatsen på kortast möjliga tid eftersom boarding på planet började 5 minuter efter att vi landat. Det tog inte många minuter innan jag gled upp vid gaten igen och blev framvinkad av personalen som ropade i en liten radio “yes, he’s here now”. Jag var ensam om att flyga i Business Class så planet hade bara en rad framför skynket, dom andra måste undrat vad jag var för snubbe när flygvärdinnorna ropade “hej igen - du sitter på rad 1 som vanligt” :)

Lunchen var utmärkt och jag hade i princip en egen flygvärdinna som jag hängde med. Två timmar senare landar vi i Zürich igen och självklart är vi försenade! Jag går till transfer desk igen och dom känner igen mig. När tanten inser att jag missat min andra flight för dagen blev det lite pinsamt henne. Jag blir hänvisad till Swiss loungen i 1.5 timme i väntan på nästa plan. Lyckas hitta världens längsta Loungebar iallafall :)

Jag var ganska mätt på andra resan mot Storbritannien och dagens tredje flight. Flygvärdinnorna bjöd på god Champagne och Lindt choklad som jag inte kunde säga nej till. Naturligtvis är även detta plan försenat och jag landar på London City 45 minuter efter schemat. Jag och Linus drack ett par öl och jag fick se hans nya lägenhet i London City som var riktigt trevlig med utsikt över “the Gurkhin” i Finansdistriktet.

Morgonen därpå var det dags för AVRO för fjärde gången på kort tid - denna gång med SAS till Arlanda. Deras plan och service är inte i nivå med Swiss men jag fick en ganska schysst lunch - otroligt bra för att vara SAS i dessa tider av “vatten kostar 5kr”.

När jag landade på Arlanda var mitt Afrikaäventyr över och även min CRWSTAR3 som jag använt sedan 19:e December. Jag hoppas att ni som följt mina två bloggar tycker innehållet varit hyggligt intressant och att jag inte babblat för mycket om flygplatskoder och biljett-typer. Tipsa gärna andra om mina reseberättelser - jag tycker det är kul att få frågor och kommentarer här.

Det känns inte helt kul att vara tillbaka kan jag lova. I fortsättningen hänvisar jag er till min Dagbok där ni kan följa vad som är aktuellt just nu. Köpet av min CRWSTAR biljett var nog det bästa köp jag någonsin gjort - vilken investering i själ, sinne och allmänbildning!
Martin har komma-hem-ångest

Min kompis Joakim är helikopterpilot i marinen numera baserad på helikopterflottiljen i Linköping - Malmslätt (flyttat sedan Berga örlogsbas lades ner). Han är instruktör för nya piloter och idag tränar dom nedsättning av kommandotrupp med deras Vertolhelikoptrar. Du känner säkert igen utseendet från otaliga filmer - “bananhelikopter” säger många men det riktiga namnet är HKP4 eller Boeing Vertol 107. Amerikanska marinkåren flyger samma helikoptrar under namnet CH-46 Sea Knight. Idag har jag turen att få följa med på ett träningspass!

Dagen börjar med en briefing där vi går igenom vädret och uppdraget som skall utföras. Idag är vi totalt fyra personer i helikoptern: två piloter och en färdmekaniker som bland annat ansvarar för nedsättning av trupp förutom den dagliga genomgången av helikoptern. “Det känns bra att mekanikern tvingas flyga med” sa Joakim och menade att då uppstår aldrig något slarv. Helikoptern är rejält stor och det finns plats för femton soldater i full stridsmundering. Jag väljer en sittplats intill ett globfönster som ger mig god utsikt. Mitt headset har en mikrofon så jag kan kommunicera med besättningen om jag har frågor. Efter en snabb säkerhetsgenomgång vet jag var alla nödutgångar finns och vi är redo för takeoff.

Min första reaktion är att färden är betydligt lugnare än jag föreställt mig. Vi glider fram över landskapet på några hundra meters höjd och tack vare mitt headset är det inte ens högljutt. Vi har 17 minuter på oss att flyga längs den förutbestämda rutten till vårt mål - en container på ett fält mitt ute i skogen. Där ska vi simulera nedsättning av sex jägarsoldater.

När vi har en minut kvar till målet öppnar färdmekanikern sidodörren för att spana mot platsen där vi ska hovra. “Kontakt” ropar han med 20 sekunder kvar till målet. Genom att ge order om “fem meter fram, två meter vänster” står vi snart rakt ovanför målet och han kastar ut linan. Därefter lämnar soldaterna helikoptern en-efter-en i ett simulerat stridstempo. Det tar ungefär en minut innan vi återigen sätter fart bort från fältet och första övningen är klar. Denna övning gör vi totalt åtta gånger på ett par timmar och jag får en god insyn i hur allt fungerar. Under sista timmen sitter jag i cockpit och får lära mig hur det mesta fungerar.

När vi landat på basen igen är det dags för åtta vaktsoldater att få sin muckarresa. “Ni har väl spypåsarna med er?” frågar Joakim och nu förstår jag att lite tuffare flygning väntar. Dessa unga värnpliktiga har aldrig tidigare flygit helikopter och nu ska dom få se vad man kan göra med en Vertol. Både sidodörren och akterrampen är öppen och det fläktar rejält när vi drar iväg. Snart dyker vi över sjön Roxen och flyger på 15 meters höjd i över 200 km/h vilket ger en rejäl fartkänsla! Därefter drar han hårt i spakarna och vi stiger kraftigt - hade man haft en lös kameraväska skulle den trillat ut genom akterrampen. Vi får testa “gungan” där helikopter stiger kraftigt med nosen uppåt och stannar i luften innan den vrider sig runt sin egen axel och vänder nedåt igen - snacka om berg-och-dal-bana!

Till sist testar vi en 360 graders sväng med 60-70 graders lutning som ger oss mellan 2.5 - 3G och jag kan inte ens lyfta kameran för att ta en bild (den är tung redan vid 1G). Jag tittar bakåt och ser hur dom värnpliktiga håller i sig med vita knogar. Tio minuter senare står vi på marken och får se en Jas 39 Gripen lyfta. Riktigt lyckad dag och en upplevelse jag aldrig glömmer!

Det är lätt att tro att Lufthansa är officiellt flygbolag för fotbolls-VM 2006 i Tyskland. Många flygplan har fått nosen målade som fotbollar och allt från maten som serveras till enorma mängder promotionmaterial går i fotbollstema. Men tittar du noga ser du att Lufthansa bara sponsrar tyska landslaget - det är Emirates från Dubai som är huvudsponsor. Och araberna är inte så jätteglada över att dom flesta helt missat detta faktum.

Vår Airbus 320 erbjöd inte mycket benutrymme men mittensätet är blockerat för att ge lite mer svängrum för armarna. Måltiden var trevlig och fotbollarna i vit choklad var lite roliga!

Vid incheckningen berättade personalen att planet minsann var helt fullt idag. Normalt sett är alltid Business Class och First Class fullbokade men idag var även ekonomiklassen utsålt till sista sätet. Carina på SAS hade lyckats knipa plats 82K vilket är den mest optimala platsen på detta flygplan - nödutgång på övervåningen med fönsterplats. Fyra meter benutrymme räcker ganska långt - jag hade kunnat ta med mig en Toyota Yaris på planet :)

Övervåningen har 18 platser på denna Jumbo och alla säten går att konvertera till sängar när det är dags att sova. Flighten är “bara” 10 timmar och 50 minuter och inleds med en sexrätters (!) Japansk middag som var helt annorlunda från något jag tidigare ätit på ett plan. Rökt Ål i teriyakisås var bara en rätt på menyn (klicka för hela listan) som avslutades med en jättegod chokladmousse.

Med mat i magen var det dags att somna in så jag tog fram mitt täcke och kudde. Åtta timmar senare vaknar jag och missade nästan frukosten. Slog på lite ryggmassage innan landning så man kände sig fräsch. ANA påminner mycket om tyska Lufthansa - det är precision i alla delar men inte överdådig lyx som på Singapore Airlines. Jag steg av planet väldigt nöjd och resan gick fruktansvärt kvickt - precis vad man kan begära i Business Class. Nu är jag i Japan!

Vad har nu Björnström hittat på? Det är inte så illa som det låter faktiskt. Jag hittade en tysk hemsida där man kan lägga in sina flighter för att få fram spännande statistik. Som ni vet gillar jag både siffror och flygande så det gick inte att låta bli. Jag matade in mina långdistansflighter (ca 130st) och fick fram följande fina bild!

Förutom kartan (som även går att beställa hem i storformat för inramning) får man veta viktiga detaljer som vilka flygplatser man besökt, flygbolag, flygplanstyper och antal timmar spenderade på 10.000 meter.

Jag fick veta att mina 25 dagar i luften motsvarar strax över 45.000 mil eller 1.2 resor till månen. Efter SAS har jag flygit mest med Singapore Airlines, United och British Airways. Ni förstår konceptet - allt finns samlat.

Flygstatistik: Martin alla långflyg

Ovanstående bild i stort format

Jag har flygit United i Business tidigare (United Premium Service inrikes mellan LAX-JFK i julas på Boeing 757) och var inte imponerad efter att ha blivit bortskämd med Singapore Airlines. Idag ska jag flyga en internationell sträcka med deras Boeing 777. Redan när jag kom till gaten såg jag att planet var gammalt och inte följer deras nya färgschema.

Vid gaten finns två gångar till planet - en för First/Business och en separat för Ekonomi. När jag kommer till planet står ingen och möter mig så jag går till min plats som är längst fram i Business kabinen och lägger upp väskan. Får övertala en flygvärdinna att ta min kavaj och sätter mig. Efter en liten stund kommer en annan flygvärdinna fram och undrar vem jag är och vill se mitt Boarding pass. Förklarar att hennes kollega redan hängt bort min kavaj och hon nöjer sig med det. Inget direkt välkomnande eller något bubblande att dricka.

Stolarna är sköna och går att luta rejält för att få sovställning. Tyvärr är dom inte elektriska utan pneumatiska vilket tog en liten stund att förstå. Stolarna är utrustade med dom minsta skärmar jag sett (se nedan). Jag satt i främre Business kabinen med endast två rader - längre bak finns cirka 10 rader till. Trots det kändes inte omgivningen speciellt exklusiv och vi hade skrikande barn i raden bakom.

Enda höjdpunkten på denna resa var maten som faktiskt var riktigt hygglig. Inte lika exklusiv känsla som på Singapore och Swiss men rejäla portioner och oftast en stek som huvudrätt. Avslutade med chokladtårta. United erbjuder även “channel 9” i hörlurarna där man kan följa trafikledning & piloter i deras radiotrafik - kul för en flygsnubbe som jag.

När vi landat får jag tillbaka min kavaj och mitt boarding pass. Tydligen har flygvärdinnorna sökt igenom min kavaj utan att fråga mig om det var ok - kändes ju lite oförskämt. Med stressade amerikanska flygvärdinnor kanske man inte ska bli förvånad.

Det vore ok att flyga United om biljetterna kostade betydligt mindre än deras Asiatiska konkurrenter men så är det ju inte - speciellt inte på en RTW biljett. Ska göra mitt bästa för att undvika UA i fortsättningen.

Flygningen tog 3.5 timme och i Taipei fick jag gå igenom denna FLIR (infraröd) kamera som avslöjer eventuell feber och SARS risk. Olof väntade på mig i terminalen och vi satte oss i en bil på väg mot hotellet.

Missnöjd med United flighten några dagar tidigare gick jag förväntansfull mot Singapore Airlines Boeing 777 som skall ta mig till Singapore strax under 4 timmar bort. Vid dörren står tre Singapore Girls och hälsar mig varmt välkommen - dom kallar mig mr Bjornstrom och inte “du i 8A”.  Kavajen hänger i garderoben och jag har ett glas Piper Heidseck i handen på nolltid. Senior Supervisorn kommer fram och hälsar mig välkommen till denna flight och går snabbt igenom vad som väntar, visar kvällens meny och ber mig återkomma om jag har några som helst önskemål.

Menyn har fem rätter på denna regionalflight och stolarna är deras Ultimo seats som används på kortare flighter. Efter Satay spett och Lax till förrätt väntar Tournedous till varmrätt. Därefter ostar och efterrätt. Té och praliner avslutar. Allt detta med en vacker solnedgång utanför mitt fönster i en tyst, lugn kabin.

Det tog någon timme att avsluta middagen. Jag kollade på “the Office” under tiden och sen började ögonlocken bli tunga. Somnade rätt nöjd med livet.

Visst det kan bli bättre än så här. Men inte så jättemycket bättre.
LynxJet har bättre servicenivå trots allt :)

SAS har slutat flyga sträckan SIN-BKK och använder sig av Swiss Airbus 340 som flyger samma sträcka. Jag fick tillgång till SATS loungen på Changi men inte dom imponerande SilverKris Loungerna eftersom jag inte flög Singapore Airlines. Blev lite Sushi och mineralvatten för att få en bra start på resan.

Swiss ekonomiklass var inte superkul med fullpackat plan och det var trångt för benen. Började se en film som dock var 15 minuter för lång för tvåtimmarsflygningen till Bangkok så jag hann aldrig se slutet. I Bangkok gick jag till SAS loungen och knaprade knäckebröd och drack Pripps Blå mest för att det kändes så exotiskt. Kul att läsa Dagens Nyheter och Teknikens värld också. Strax efter midnatt var det dags för boarding.

Detta plan har SAS nya Business Class med nästan-en-säng stolar som jag gärna hade testat. Tyvärr var det totalt fullsatt och varken kavaj, slips, EBG eller poäng hjälpte mig. Hamnade i Economy Extra som är skall vara “halvvägs till skynket” men kändes verkligen inte exklusivt när jag hamnade i mittsätet inkilad brevid två rejäla svenskar. Maten serverades i sin trista plåtlåda med brickan inlindad i plast. Ingen smaksensation men lite bukfyllnad så man kunde somna. För mig som inte betalat extra för Economy Extra uppskattades möjligheten att luta stolen lite mer än vanligt och några centimeter extra benutrymme - skulle jag ha betalat fullt flexpris för denna stol hade jag blivit besviken. Planet hade Boeing Connexion med trådlös internetaccess så jag hann skriva några rader och imponera på polare 10.000 meter ovanför Bengaliska viken.

Trist nog är servicenivån på SAS skrämmande låg - åtminstonde när man tillbringar några timmar i Business Class på asiatiska bolag som Singapore Airlines. Gamla trötta flygvärdinnor som inte verkar trivas med sitt jobb. Jag blev kallad “Du - där i mitten” när det var dags att välja dryck till maten istället för det mer civiliserade “Sir, What would you like to drink?”. Trots EBG var det ingen som kallade mig Mr Bjornstrom på planet. Tvärtom - man kände sig snarast ovälkommen. “Jobbigt med så mycket folk” var det undermedvetna budskapet som besättningens ansikten utstrålade.

Efter att mina grannar somnade ville jag ha lite mer att dricka. Plingade på serviceknappen men ingen kommer. Väntar 2 minuter - 3 minuter - 5 minuter! En flygvärdinna passerar men går rakt förbi trots att lampan lyser. Plingar igen. En flygvärdinna går förbi och säger “Jaha, där lyser en lampa. Vad vill du då?”.

Beställer en whiskey för att ge lite bättre nattsömn. Den irriterade flygvärdinnan återkommer med ett helt dricksglas med Whiskey - långt mer än man kan förvänta sig. Hon tänker säkert att jag ska vara jättenöjd med att ha fått så mycket “gratissprit” men det är alldeles för mycket mig. Eftersom jag inte kan förvänta mig att dom hämtar glaset om jag plingar tvingas jag balansera det halvfulla glaset i tidningsfickan framför mig när det är dags att sova.

Hade jag åkt en LCC eller på charter kan jag leva med att folk behandlar mig som tågvärdarna på SJ. Det är något fel när man undviker SAS trots att man är Guldmedlem i deras bonusprogram och verkligen vill att det ska gå bra för vår eget flygbolag.

På sträckan CPH-SIN blir det garanterat SQ - Singapore Airlines - nästa gång. Min vän som jobbar på SAS blev inte ens förvånad över min historia. Galet.