bjornstrom.se

Efter att ha blivit besviken på Lufthansa och Frankfurts flygplats är det dags för den riktiga showen - mina förväntningar på Singapore Airlines SQ25 var så uppskruvade att jag var rädd för att bli besviken här också. Jag fick verkligen “kriga” för att få plats 17A vilket är andra våningen på denna Boeing 747 vid nödutgång - en flygstol som jag fått tips om att försöka boka eftersom den är “bäst på planet” enligt grabbarna som flyger mycket.

När det var dags för boarding fanns det dubbla gångar till planet - en för Business/First och en separat för ekonomiklass. Väl ombord tog jag trappan upp till övervåningen som kändes väldigt mysig och liten - som en privatjet ungefär. Endast 18 platser finns här uppe och alla är rejäla SpaceBed säten som går att fälla till sängar. Jag satte mig i stolen brevid Björn - en svensk som flyttat till Singapore för att jobba inom rederibranschen. Han var PPS vilket är snäppet över guldnivå och van att flyga så här fräscht - vi drack champagne och hade det trevligt.

Från våra platser var det nästan tre meter till nästa rad - det kändes som om man kunde ha parkerat en Toyota Yaris mellan raderna. Singapore Airlines har världens bästa AVOD (Audio / Video on Demand) system med 500 olika valmöjligheter. Bland annat 60 långfilmer och 120 tv-kanaler med möjlighet att starta, stoppa och pausa vilket är jättesmidigt när man ska på herrarnas eller när det är dags för mat.

På tal om mat - vår femrättersmeny var välsmakande och nu i efterhand inser jag att man inte behöver följa grannens råd om både champagne, drinkar, vin till maten, portvin till osten och därefter whiskey. Kul för stunden men det kändes i huvudet när jag landat!

Flighten var “bara” 12 timmar så jag hann bara se en film: Wedding crashers (skrattade oavbrutet) och hann surfa en timme också. Planet var utrustat med Boeing Connexion - trådlöst internet på planet med god hastighet. Snacka om att folk blev förvånade när jag gick online på MSN, ICQ och iChat sisådär 11.000 meter ovanför Irak. Björn lånade min Powerbook och kollade sin mail också.

Det tog mig en stund innan jag förstod hur stolen fungerade - det fanns alldeles för många knappar att trycka på. Björn visade mig en stor lysande knapp som underlättande övergången från stol till säng och fem minuter senare låg jag under täcket och sov.

Trots höga förväntningar lyckades SIA imponera stort på mig - tiden “flyger iväg” och man var lätt besviken när det var dags för landning. Jag har flygit Business med SAS tidigare och det är en rejäl klasskillnad - betänk då att SIA har en nivå ytterligare: First!

Innan jag lämnade Sverige hade jag och Carina krigat med Singapore Airlines för att jag skulle få plats 17A på sträckan Frankfurt - Singapore som jag läst var “bäst på planet”. Carina satte texten “Must, must seat 17A” på min PNR eller bokningstext och jag fick ju min drömplats till slut. Jag hade inte tänkt på att texten skulle finnas med på samtliga följande flighter!

När jag checkade in i sista sekunden och sprang mot gaten i Bangkok hann ett par uppmärksamma Singapore Girls inse att jag fått “fel säte” och när jag skulle gå ombord fick jag ett nytt boardingkort med platsen 17A! Jag blev väldigt förvånad och det var först senare jag förstod hur det gått till. Vilken service!

Singapore Airlines flyger Boeing 777 även på korta sträckor vilket jag fullkomligen älskar. Det är ju stor skillnad att flyga stora plan med bättre benutrymme och lite “luftigare” kabin. Tänk om flygbolagen i USA och Europa kunde flyga lite rejäla kärror (Airbus 330 eller Boeing 777) även på kortdistans så man fick sträcka på benen!

På bilden ser ni Singapore Airlines Ultimo stolar som används på regionala flighter inom Sydostasien - alla dagens flighter använde likadana plan. Stolarna går inte att fälla till sängar som en SpaceBed men är väldigt sköna och går att luta rejält. Benutrymmet är 60” vilket motsvarar två rader i ekonomiklass. Trots att detta var en tvåtimmars flight fick vi en trerätters lunch med fördrink.

Handkontrollen till KrisWorld systemet är av äldre modell (nåja, fem år iallafall) med möjlighet att spela Nintendo etc.

Efter min ombokning tidigare idag ska jag flyga Bangkok - Singapore - Jakarta - Singapore i sträck med endast 40 minuter mellan flighterna. Jag åt lunch på första flighten men sen var jag proppmätt och lutade mig tillbaka med en tidning. Vilket sätt att spendera en dag!

När jag landade i Singapore fick jag halvspringa för att hinna med planet till Jakarta - flighten hade redan status “Final Call”. Bagaget hann med utan problem - dom är effektiva på Changi Airport. 

Vi lyfte från Singapore med destination Jakarta ombord en Boeing 777 med Ultimo stolar. Jag satt på plats 17A som vanligt och tvingades tacka nej till lunchen men tackade ja till lite champagne.

Flygresan till Jakarta tog bara 1.5 timme och väl framme gick jag av planet och vandrade mot transitdisken. Eftersom Indonesien kräver visum för Svenskar (vilket jag inte hade) kunde jag inte gå genom passkontrollen.

En mycket förbryllad Indonesier fixade ett nytt boardingkort för resan tillbaka till Singapore (han sa faktiskt: om du nu skulle till Singapore - kunde du inte stannat där för 1.5 timme sedan?) och följde mig till loungen. Han sa hejdå och skakade på huvudet.
Jag åt lite het Chili i loungen och läste Jakarta Post i en halvtimme innan det var dags att flyga tillbaka igen.

Flygvärdinnorna på planet såg väldigt förvånade ut när jag satte mig i 17A igen - det var nämligen samma besättning tilbaka till Singapore. Jag skojade och sa att jag flygit hit bara för att smaka på den goda Chilin. Dom skrattade med mig men skakade samtidigt på huvudet - vad är det här för snubbe egentligen?

På vägen tillbaka till Singapore blev det full trerätters middag! Det var ett tufft uppdrag men jag lyckades faktiskt avsluta mitt tredje varma mål för dagen.

Milage run innebär alltså att man flyger en sträcka endast med målet att generera poäng på sitt bonuskort. I mitt fall fick jag 2100 poäng för min returresa till Jakarta förutom ett par varma måltider, champagne och en kul upplevelse. Kostnaden var ju minimal eftersom jag kunde klämma in flighten inom gränserna för min CRWSTAR1 biljett.

Milage runs är vanligast i slutet av en intjäningsperiod för exempelvis Eurobonus. För att behålla Guldstatus på ett flygbolag krävs det ett visst antal miles per år och det kan “löna” sig att ta en onödig flight bara för att fylla på med poäng så att man inte blir av med sin status.

I mitt fall kan man klassa dagens flygningar även som PPS runs. PPS står för Priority Passenger Service och finns endast hos Singapore Airlines. Som PPS får man julklappar, födelsedagspresenter och får checka in i First Class oavsett vilken klass man flyger med. Det “enda” som krävs är att man samlar 25 sektorer i Business eller First med dom under ett år. Jag räknade ut att mina flygningar kommer generera 18 sektorer och min extraflygning till Jakarta gav 2 till. Så nära PPS att man får försöka klämma in lite fler flighter senare i år!

Uppdatering: Den 31:a Mars försökte jag flyga in dom sista PPS sektorerna med Singapore Airlines mellan Zürich - Manchester tur/retur - läs mer här

Singapore Airlines erbjuder världens två längsta non-stop flighter från Singapore till New York respektive Los Angeles. Jag har anmält mig som frivillig för flight SQ20 till L.A. - en flight på 16 timmar och 20 minuter. För detta krävs en Airbus 340-500 utrustad med endast 181 stolar (normalt närmare 350) varav 64 stolar i Business Class.

Loungen på Changi (flygplasten i Singapore) var riktigt trevlig med massor av alternativ att äta och dricka - sköna fåtöljer och lite lugn & ro. Lite Häagen-Dazs glass och Satay var precis vad jag behövde. Väl ombord satte jag mig i min SpaceBed med fönsterplats. Jag köpte två tidningar och en bok på Changi för säkerhets skull - denna flight har nämligen inte internetaccess och 16 timmar är rätt mycket trots allt :)

Jag hade jättetrevligt sällskap och massor av filmer att titta på. Innan flighten hade jag använt “Book the cook” - möjligheten att beställa den mat jag vill ha på planet i förväg från Singapore Airlines. Ska man till USA är det stek som gäller - blev en 8oz steak med mashed potatoes: medium/well såklart!

SpaceBed på Airbus 345 har en 10.4” bildskärm och ett utökat KrisWorld sortiment med extra många tv-serier och filmer så jag brände några timmar på nolltid. Till sist var det dags för några timmars sömn - 4 timmar var ganska optimalt sa flygvärdinnorna men det blev 8.5 timme vilket jag skulle få lida för senare.

När jag vaknade såg vi redan kusten norr om Los Angeles och jag blev uppriktigt förvånad över hur snabbt det hade gått - jag hade inte ens hunnit kolla in baren längst bak i planet! Vi hade över 200km/h medvind vilket gav en markhastighet långt över 1000km/h och flygtiden blev bara 14 timmar 40 minuter. Samma flight i United ekonomiklass hade nog varit en riktig mardrömsresa…

Vi landade 16.00 i Los Angeles och jag var på mitt hotell en halvtimme senare efter att ha lämnat fingeravtryck i passkontrollen. Tanken var att hålla mig uppe till 22.30 och sedan sova en vanlig nattsömn för att undvika jetlag. Jag sov inom 45 från att jag kommit till hotellet...vaknade vid 22 och var jättepigg. Blev middag på TacoBell i närheten och sedan uppe hela natten. Perfekt inför morgondagen!

Morgonflight med America West som just blivit uppköpta av US Airways och därmed är en del av Star Alliance. Schyssta små flygplan men flygvärdinnorna var ett skämt.

När alla tagit sina platser med få undantag reste sig ett par i ekonomiklass och krävde att få sitta i Business class eftersom det fanns ett par lediga platser och dom hade minsann betalt för “first class”. En stund senare blev dom flyttade framåt och deras platser intill nödutgångarna blev tomma vilket inte är tillåtet så flygvärdinnan flyttar dit två personer.

Därefter är det dags för säkerhetsgenomgång där alla som sitter intill nödutgångarna måste säga “yes” för att bekräfta att man uppfattat instruktionerna för nödutrymning av planet. Då visar det sig att sex av totalt nio personer är japaner och förstår inte ett ord engelska. Flygvärdinnan kräver då att dom ska flytta bakåt och lyckas få fram sex nya personer intill nödutgångarna - minst sagt kaotiskt i det relativt lilla planet.

Då kommer två affärsmän in i planet och vill ha sina säten som precis blivit upptagna av paret med “First class” biljetter. Dom tvingas tillbaka till ekonomi och kräver då sina platser intill nödutgångarna vilket startar en ny kedjeeffekt av personer som får byta säten. Folk skrattade högt åt kaoset som uppstod och planet lyfte tio minuter försenat. Galet! Go America West!

Las Vegas ligger bara 45 minuter från Los Angeles med flyg. När jag landat och hämtat bagaget började jakten efter en taxi. Sökandet försvårades av att det fanns en enorm kö av människor tvärsöver hela flygplatsen - efter tio minuter insåg jag att detta är taxikön! En timme tog det att köa genom flygplatsen och ut på trottoaren och då såg jag detta (bilden nedan): en kö som ringlade sig i fem led mot taxibilarna - flera hundra meter! Totalt tog det 2.5 timme att få en taxi - välkommen till Vegas! Tips: Ska du till Las Vegas under CES eller andra tidpunkter med mycket besökare - se till att ha pickup bokad…

På Hilton Las Vegas väntade Tommy som jag känner från Flyertalk forumet. Hans fru jobbade på mässområdet och fixade både entrebiljett som utställare (!) och Keynote-biljett till Larry Page från Google. Vi hittade ovanstående iPod-automat med komplett utbud av iPod & PSP samt tillbehör - bara att stoppa i kreditkortet och shoppa!

Las Vegas är som ingen annan stad på jorden. Var annars hittar du Triumfbågen, Eiffeltornet, Egyptiska pyramider, Empire State building och Venedigs kanaler inom några hundra meter från varandra? Bilden ovan är tagen inuti hotellet “The Venetian” - är det inte galet?

Söndag morgon och klockan är 04:00 - det är dags att stiga upp för morgonflyget mot San Francisco. Eftersom staden är full av IT-folk är alla plan fullbokade mot Silicon Valley och enda platsen jag hittade var med Uniteds dotterbolag TED som endast flyger i ekonomiklass.

Planet skall lyfta 06.40 och det känns som att jag är ute i god tid med tanke på att det fortfarande är mitt i natten när jag kommer till flygplatsen. Något förvånad inser jag att det är en enorm kö till United disken som sträcker sig över 100 meter räknat från zick-zack-kön framme vid incheckningsdisken. Jag frågar en man hur länge han har stått i kö och han svarar “mer än en halvtimme” och han hade nog minst 2/3 kvar för att lämna väskorna. CES...fel tillfälle att åka till Las Vegas tänker jag för mig själv återigen.

Av en slump frågar jag “rätt” person som tipsar mig om att United faktiskt har ytterligare en incheckning ute på trottoaren utanför dörrarna - mot en kostnad av några dollar. I praktiken innebar det 10 dollar till rätt person och väskorna var både incheckade och jag fick en plats i “Economy Plus” på planet på under 60 sekunder. Marknadsekonomi i praktiken :)

TSA står för Transport Security Administration och hanterar säkerheten av incheckat bagage och säkerhetskontrollerna på flygplatserna. Det är verkligen helt galet hur noga dom kollar alla passagerare nu på ett sätt som bara känns fånigt. Jag uppskattar att allt bagage har gått igenom kontroll och att folk inte bär pistoler på planet. Men när man får visa passet 5 gånger på en minut trots att man bara rört sig 25 meter mellan personer som hela tiden följer en med ögonen blir det absurt - det är mer frågan om att skrämma upp folk. Jag fick ta av mig skorna och datorn fick gå i en separat kontroll.

TED var trevligt att flyga - nya fräscha Airbusplan och inget att anmärka på i övrigt. På SFO lyckades jag för första gången gå vilse på väg till bagagebandet! Det har aldrig hänt mig tidigare och jag blev väldigt förvånad. Det tog mig fem minuter och en stund vid informationsdisken för att hitta rätt - otroligt nog kommer bagaget inte till en central plats utan delas upp efter flygbolag. Ingenstans framgår detta av skyltar och just Uniteds bagage levererades till en annan terminal! Suck.

Vid 09.00 kliver jag in på hotellet och sover några extra timmar. Det är söndag och 36 timmar till MacWorld Expo!

Flighten mellan Singapore och Los Angeles gav mig den värsta Jetlag jag någonsin varit med om. Idag har det gått tio dagar sedan jag landade i USA och jag har fortfarande inte riktigt justerat mig till 100%.

Problemen började redan på flighten där jag borde sovit några få timmar men sov i över åtta timmar. Jag lyckades inte heller hålla mig vaken på hotellet vilket var väldigt orutinerat.

Så här i efterhand har jag räknat ut att jag började justera dygnet åt ett håll men efter två dagar ändrade jag mig och började justera åt andra hållet. Dom första dagarna kändes det som om man var halvfull på dagarna så jag kunde inte njuta av CES, Las Vegas och MacWorld expo till fullo.

Nästa gång är det disciplin som gäller!

Jag lämnade Santa Barbara vid 07.00 i god tid inför min 11.30 flight. Med lite tur skulle jag vara på LAX redan vid 9-tiden. Allt gick perfekt fram till Ventura där en lastbil vält över vägen. Först förstod jag inte omfattningen men när trafikreportern på radion bad folk att “åk hem igen - ni kommer inte kunna köra till Los Angeles idag” och “vi räknar med cirka 7 timmar för att röja bort lastbilen innan motorvägen öppnar igen” kändes allt jobbigt.

Efter en smått historisk körning lyckades jag ta mig runt Ventura på småvägar och hinna till flygplatsen 36 minuter innan avgång. Hade jag kommit några minuter senare hade det varit försent. Pust! Jag beställde en öl i United Red Carpet Club loungen och fick betala 5 dollar - sånt är inte gratis i amerikanska lounger!

United PS står för Premium Service och flyger endast mellan JFK och San Francisco alternativt Los Angeles med Boeing 757. Planen har tre klasser: Premium Economy, Business Class och First Class.

Så här ser stolarna ut i Business Class. Något ålderstigna men förvånansvärt sköna och med möjlighet att verkligen luta sig tillbaka. Ingen IFE (InFlight Entertainment) monterad i stolarna men man kunde få låna bärbara DVD-spelare vilket kändes lite budget i sammanhanget.

Jag blev väldigt förvånad över stolskontrollerna som var pneumatiska (luftstyrda) istället för elektriska. För att luta stolen trycker jag in knappen och pressar ryggstödet bakåt med ryggen. För att resa det upp måste jag själv rycka det med händerna. Knapparna låser bara inställningen - jag måste alltså själv justera stolen med muskelkraft. Ovanlig lösning.

Kir Royale består av Crême de Cassis och Champagne - ett roligt alternativ på menyn tyckte jag. Maten var ganska bra men typiskt amerikansk - jag fick en grillad kalkonsmörgås till lunch.

Detta är United ensamma om och jag älskar det! Channel nine gör att du hör radiotrafiken runt planet. Jäkligt tufft att höra “United six - cleared for takeoff from runway 18”. Är man flygnörd…

Som sammanfattning erbjuder United PS en enklare Business Class service som inte alls är i nivå med dom asiatiska bolagen. Du blir mätt och du får luta dig tillbaka i mjuka skinnfåtöljer på amerikanskt vis.

Läs mer på United PS hemsidan

Jag landade i New York och bytte terminal från United till den internationella terminalen. Det var riktigt kallt och jag hade ingen vinterjacka. Singapore Airlines använder sig av Swiss loungen på JFK och jag kom lite försent för att få någon varm mat. Det var väldigt få i loungen eftersom det sista Swiss planet redan lämnat flygplatsen. Hade jag haft ett PPS-kort eller flygit First Class hade jag fått testa Virgin Atlantic loungen som är ökänd för att vara riktigt trevlig.

Kvällens flygning är bara sju timmar på en Boeing 747-400. Jag lyckades boka rad 17 vilket är övervåning med nödutgång men ändrade mig i sista sekund till rad 18 för att slippa sitta brevid någon. Kvällens flygning är ganska tom och det är skönt att ha det lite luftigt runt sig. Detta är ju exakt samma plan som jag flög till Singapore för några veckor sedan!

Stolarna i Raffles Class är standard SpaceBed som går att fälla till sängar. Min söta flygvärdinna frågade om hon fick kalla mig “Mr Martin” för att slippa mitt krångliga efternamn, och det gick fint i utbyte mot ett glas champagne.

Övervåningen på Boeing 747 känns riktigt mysig med fyra stolar i bredd och totalt 22 stolar fördelade på 6,5 rader. Det är tyst och man känns ganska frånkopplad själva flighten här uppe. Min absoluta favoritplats i luften! Dörrarna du ser i änden på korridoren går till planets cockpit.

Menyn är minst sagt omfattande - här ser ni tolv sorters té och tre olika typer av kaffebönor som används i den kaffedryck du vill ha!

Vi serverades fem rätter bestående av Caesar sallad till förrätt, Stir fried Chicken med chili och grönsaker till varmrätt. Därefter ostar följt av Häagen Dasz glass och till sist lite praliner till kaffet.

Någonstans mitt i flygningen upplevde jag riktig lycka. Livet kändes oförskämt bra och flighten var riktigt klockren. Satt i tjugo minuter och bara sög i mig känslan. Kanske får jag aldrig mer testa Singapore Airlines övervåning igen så det var läge att göra det bästa av situationen. Om flighten ändå varit fem timmar längre… När vi landade i Frankfurt låg snön på marken och det kändes uppriktigt trist att behöva kliva av planet - jag antar att det innebär högsta betyg!

Idag är det alltså fem veckor sedan jag lämnade Göteborg på väg mot Singapore.

Sista flighten blev Frankfurt - Köpenhamn med SAS Airbus 321. Business Class innebär bara att mittensätet är ledigt och att man blir serverad mat.

Vi fick en pastasallad och lite att dricka. Saltförpackningen tycker jag är finurlig och kändes “Skandinaviskt fräsch” om ni förstår vad jag menar med det. Jag landade på Kastrup och satte mig på tåget mot Malmö.

Lite coolt att ha flygit ett varv runt jorden även om det inte var så häpnadsväckande som jag förväntade mig som barn. Jag önskar att det funnits mer tid att utforska världen men kunderna väntar och framförallt Maria väntar sig besök på födelsedagen i övermorgon.

Nästa långresa går till Afrika: Martin åker till Tanzania