bjornstrom.se

Arvid dök upp vid 07.30 och vi ställde oss vid incheckningskön på Arlanda en timme senare. Jag var lite pirrig i magen inför flygningen som jag alltid har varit under dom senaste 3-4 åren. Allt gick bra och vi lyckades ta oss igenom säkerhetskontrollen utan problem med 2 bärbara datorer, en digitalkamera och en DV-kamera.

När det var dags att gå ombord på planet säger mannen vid gaten: “Gratulerar herr Björnström, ni sitter i Business Class idag”. Stort leende. Gunilla Johansson på SAS i Östersund lyckades betala tillbaka våra 17.000 kronor och hade trollat fram lite trevligare säten åt oss. Stor succé!

Några minuter senare sitter vi på plats 5A och 5B i det nya Airbus 330 planet. Innan takeoff får vi ett glas champagne och Mats börjar leka med alla knappar som finns på sätet och en liten fjärrkontroll monterad på sidan av sätet. Efter en kvick takeoff serveras vi mer champagne och små räksnittar som var jäkligt trevliga. Nu testar vi fälla sätena som gör att man ligger nästan raklång - en helt ny flygkänsla för mig.

Vi får lax till förrätt och Oxfilé till varmrätt. Jag väljer ett trevligt rödvin ifrån vinlistan och passande avec. Personalen är hur trevliga som helst - vi har fyra personer tillgängliga på ca 40 platser (min uppskattning) så det är rejäl uppassning. När vi klarat av efterrätten bestämmer jag mig för att sova och får en kudde och täcke - lutar tillbaka stolen till sovposition och somnar på någon minut. Vaknar av ganska kraftig turbulens när vi glid in över Newfoundland men det känns knappt när man ligger ner. Perfekt!

Sen blir det varma handdukar för att fräscha till sig före lunchen som består av Rostbiff och potatissallad samt en kall dansk öl. Sedan landar vi. Jäklar vad kort flygresan blev när allt kändes tipp-topp, jag ville knappt stiga av planet!

Landning på Newark - Manhattan skymtar i bakgrunden

SAS har sänkt servicenivån i Ekonomiklass en hel del under det senaste året - nu är det lite billigare biljetter men Snowflake/Ryanair nivå på servicen. Till och med ett glas vatten kostar pengar - därför laddade jag med en kall öl och en rejäl macka innan flighten till chockerande höga priser. Helt i onödan visade det sig.

10.50 klev jag ombord och blev uppgraderad till Business Class eftersom planet var fullt och jag har haft Eurobonus sedan 1995 (har bara det blå kortet, flyger för lite). Träffade trevliga Magnus som även han blivit uppgraderad till sätet brevid mig. Vi delade en Gin & Tonic och senare grillad kyckling med gott rödvin under dom två timmarna till London. Det visade sig att han också är på väg till Singapore, han flyger samma flygbolag och samma flight fast fyra dagar tidigare. Vi bestämde att vi skulle ses i Singapore kommande helg och köra en liten middag - kul att känna NÅGON där nere!

Väl i England tog jag flygbussen till Linus i Reading och vi körde en helkväll på stan med middag och lite väl många drinkar vilket kändes morgonen därpå…

SQ319 blev både bättre och sämre än väntat. Ingen internetanslutning på planet kan jag leva med även om Singaporeair.com hade antytt att det fanns på denna flight, det visade sig gälla SQ320 och 321 ifrån London (samma sträcka, annan tid).

Planet var en Boeing 747-400 Jumbojet som hade blivit lite gammal, uppskattar att planet var ifrån 1993-1996 (ovanligt gammalt för SA som har en snittålder på 5 år på sina plan). Min stol hade en halvtrasig bricka och ryggstödets fjäder fungerade inte så man fick resa stolen med handkraft. Tyvärr har SA vanliga 32” säten även på långflygningar som denna (12.5 timme) när fler och fler börjat köra med 34” säten med mer benutrymme. En snubbe på 190cm som jag uppskattar sånt.

Till det positiva är den personliga och utmärkta servicen ombord. Jättesnygga flygvärdinnor hälsade mig välkommen och verkade mena det för ovanlighetens skull. Vi fick varsitt “amenity kit” och varma handdukar innan start. Servicen var utmärkt med hyperaktiva drinkbrickor under hela flighten.

Helt ok mat med glass till efterrätt, har jag nog aldrig ätit på ett plan tidigare tror jag. Dom serverade även min favoritwhiskey Jim Beam Black vilket måste vara ganska ovanligt.

Det inbyggda IFE (inflight entertainment system) kallas för Wiseman 3000 och var säkert supernajs när det lanserades i mitten på 90-talet. Idag kändes det lite långsamt ibland och grafiken skulle gå att styra upp - funktionaliteten går inte att klaga på iallafall. Varje stol har en egen skärm och en liten handkontroll där man kan välja mellan 60 långfilmer (med möjlighet att pausa och spola filmen), 65 olika Nintendospel och oändligt med andra filmer, musik osv. Totalt ca 500 valmöjligheter vilket är mycket mer än man hinner med.

Jag blev lite småstressad och såg en hel långfilm och spolade igenom en annan, ville ju försöka sova så mycket som möjligt. Lånade en stol vid en nödutgång vilket gav mig fem meter benutrymme - somnade på nolltid och sov sju timmar. Trots 12.5 flygning kände jag mig utvilad och fräsch, hade inte ens hunnit bli uttråkad. Måste väl vara ett bra betyg? Ska bli intressant att åka vidare till Australien med lite nyare flygplan.

Om ni tycker jag kör mycket branschuttryck beror det på att jag fastnat för ett par nya internetforum som handlar om flygning, kan vara värda att kolla in:

http://www.airliners.net
http://www.airlinequality.com

Bangkoks flygplats inte är speciellt rolig även om jag inte hade några direkta problem med incheckning eller att få tillbaka mina momspengar. Turister får tillbaka 7% av priset på dyrare produkter köpta i Thailand när man passerar tullen på flygplatsen. Allt som behövs är ett VAT-refund kvitto ifrån din butik (ta med pass!) så får du tillbaka momsen kontant på flygplatsen.

Mycket folk, mycket affärer men inte bra priser är en bra sammanfattning av taxfree-shoppingen här. Bra priser jämfört med Sverige utan tvekan men inte jämfört med vad du hittar inne i Bangkok. Bara för att det är taxfree (priser utan 7% moms) betyder det ju inte att priserna automatiskt är låga, något som många missar.

Framförallt vill jag varna för att växla pengar här, åtminstonde om det gäller Malaysiska Ringgit och Indonesiska Rupiah. Växelkurserna var bortom oförskämda - minst 30% sämre än den officella kursen! Jag sparade många sköna kronor på att växla på Changi istället.

Jag hittade den här sköna skylten med 21 tips på hur du lever ett bra liv. Några punkter var väl rätt bra?

Singapore Airlines flyger Boeing 777:or på dom flesta sträckorna förutom Singapore - London verkar det som. Jag åkte 777-300 till Singapore och sedan 777-200 till/från Bali.

Ombord väntar som vanligt bra service och ett enormt utbud av filmer. Jag kollar mest på kanal 61 (tv-serier: komedi) och 62 (tv-serier: action). Här ser ni vad som erbjuds på en av dom 500 kanaler som är tillgängliga: Friends, Joey, Frasier, Will & Grace, Two & a half men, Everybody loves Raymond, The king of Queens osv. På 62:an var det mycket CSI som jag tycker är bra.

Singapore Airlines har sin hub hemma i Singapore på Changi Airport som är en av dom absolut bästa flygplatser jag besökt. Under min resa passerar jag här inte mindre än fyra gånger - idag ägnade jag tre timmar här på väg till Bali.

Flygplatser brukar inte vara speciellt roliga platser eftersom sköna sittplatser, lugn & ro och bra priser är svårt att hitta. Ostmacka och en öl för 125kr på Arlanda har vi väl alla testat?

Changi har heltäckande mattor på hela flygplatsen, någon sa att det var unikt men jag undrar om jag inte sett det i USA tidigare? Idag var flygplatsen väldigt lugn så jag gled runt och kollade restauranger och taxfree-priser. För dig som ska köpa ett par flaskor whiskey eller absolut är detta rätt ställe - 1L Absolut kostar ca 85 kronor och min flaska Jim Beam Black 1L kostade 120kr. Priset i Sverige är väl fyra gånger så högt?

Köp inte en märkesklocka här - även om priserna är lägre än i Sverige rekommenderar jag ett besök in till Orchard Road istället. Du sparar tusenlappar på att hitta rätt butik och genom att pruta. Som exempel: Breitling Emergency Mission (den med nödsändaren) kostar S$5800 här - 24.650 kronor. I Sverige får du punga ut 45.200kr för samma klocka - prisskillnaden motsvarar en flygbiljett hit i Business Class gissar jag :)

Free Internet ser man lite här och där - ett dussintal datorer står tillgängliga för gratissurfning på flera olika områden spridda över flygplatsen. Wifi finns överallt såvitt jag kunde se och dessutom hittade jag ett rum kallat Connect med små skrivbord där man kan ansluta sin bärbara dator oavsett vilken strömsladd man har. Jag fick någon megabit via ethernetkabeln.

Det finns också gott om utrymmen för att softa framför stora TV-skärmar med en kall öl i handen. Perfekt när man är trött efter en långflygning.

Jag växlade in alla mina Baht och Ringgit mot Indonesiska Rupiah. Tjejen överraskade mig genom att säga “Mr Martin, you are now a millionare”. Kolla in bunten med 50.000-sedlar jag fick! Kan tillägga att en krona motsvarar 1.200 rupiah.

Jag har varit i USA tretton gånger men aldrig tidigare i Australien så kvällens flygning ska bli spännande. Jag åkte ut tidigt till Changi och utnyttjade gratis internetanslutning (se tidigare bloginlägg) och käkade middag.

När jag checkade in testade jag en “fuling” som fungerade. Planet lyfte 23.40 och flighten varar i strax över sju timmar. Jag hade redan checkat in via Singapore Airlines hemsida och hade valt en rad där jag hade tre egna stolar. När jag lämnade bagaget visade det sig att någon annan satt sig brevid mig. Jag frågade killen vid incheckningen om det fanns en ledig rad med fönsterplats flyttade han mig några rader bakåt så att jag hade tre stolar i bredd. Därefter bad jag honom att blocka dom andra stolarna eftersom jag hade två polare som skulle checka in senare och ville sitta brevid mig - vilket inte var något problem.

Några timmar senare satte jag mig i min stol och mycket riktigt hade jag fått tre stolar i bredd vilket jag var ensam om i ekonomiklass. Efter middag somnade jag liggande över alla tre stolar. Tyvärr är inte 140cm tillräckligt för en snubbe på 190cm så jag sov ganska dåligt - en fyrsätesrad är bättre men det finns inte på Boeing 777, bara på 747 (jumbo).

Det bästa med mitt besök i Australien var naturligtvis att få spendera två veckor med Maria. Inga koalabjörnar eller pingviner slår det! Hon kommer plugga på andra sidan jorden fram till jul och sedan åka ut på backpacking i Asien under några månader. Det känns såklart tungt att åka härifrån utan att veta när vi ses igen men samtidigt är man ju glad att man har någon som man tycker om så mycket.

Australien uppfyllde inte mina förväntningar men det kan bero på att jag besökte kontinenten på vintern - jag gillar värme och låga priser. Jag är glad över att ha upplevt ett par veckor här men jag är inte alls säker på att jag skulle åka tillbaka om jag inte haft Maria här nu. Flera personer har sagt att östkusten är riktigt najs - särskilt Fraser Island. Samtidigt känns det som att både bad och dykning är ett par snäpp fetare i Indonesien - och till 1/3 av priset. Det finns så många sköna ställen att åka till att nästa besök kommer dröja om inte längtan efter Maria blir för stor :)

Många brukar säga att USA är så extremt tuffa i tull och passkontrollerna. Australien är ett snäpp värre. Först och främst krävs visum för att komma hit, svenskar behöver inte visum för att komma in i USA. För det andra gör dom en extra röntgenkontroll av allt bagage efter att man har gått igenom tullkontrollen på väg in i Australien på jakt efter mat och annat som kan skada den ekologiska balansen. För det tredje måste man fylla i ett formulär när man ska lämna Australien också! Som medborgare måste man tala om vart man ska och hur länge - jag behövde bara tala om att jag lämnar landet, var jag varit och vart jag ska. Hursomhelst några snäpp värre än något jag sett tidigare.

Jag planerade denna flygning lite dåligt och hoppade på planet klockan 10.00 vilket innebär 7,5 timmars dagflygning utan sömn. Jag lyckades somna ändå till sist och det blev inte så farligt. Singapore Airlines och Boeing 777 börjar kännas som standard nu - inget speciellt liksom. Det straffade sig på Heathrow när jag skulle flyga SAS och Boeing 737. Usch vad hemskt dåligt det var i jämförelse.

Jag fick min plats vid vingen som vanligt - lyckades ändå se Ayers Rock mitt i vildmarken. Nu slipper jag köra bil i 500 mil för att se en stor sten iallafall :)

Väckarklockan ringde strax efter 06 på morgonen och en halvtimme senare satt jag i en taxi på väg mot Changi igen. Det regnade och var väldigt fuktigt i luften - mina glasögon immade igen när jag kom ut ur hotellet.

Jag hade lyckats göra en snygg internet-checkin och hade tre lediga säten i bredd även på denna flight. Vi flög Boeing 747 jumbo till Heathrow och flighten var relativt händelselös. Jag käkade lunch 11.600 meter ovanför Afghanistan och jag tänkte på hur det måste vara där nere samtidigt som drack ett glas vin till kycklingen.

Väl framme på Heathrow kändes det inte lika kul. Det är ganska kaotiskt och personalen på TGI Friday’s var inte direkt asien-trevliga. Jag reflekterade över skillnaden mellan dessa två skyltar. Den övre bilden är tagen på Heathrow, den nedre på Melbournes flygplats i Australien. Ser du skillnaden?

Den pir som SAS använder är under ombyggnad och var rejält stökig. Personalen vid gaten var inte speciellt roliga och den Boeing 737:a kändes pytteliten i jämförelse med dom 747:or och 777:or jag åkte med i Asien. Planet var fullpackat och jag satt inklämd mellan dom trånga stolsraderna.

Jag flög ekonomiklass vilket numera innebär att du inte är värt ett ruttet lingon. Efter att vi flygit mer än halva sträckan kom en flygvärdinna fram och frågade om vi ville köpa ett glas vatten eller något annat. Även om femtio spänn för en macka inte är jättedyrt kändes det bara så sjukt risigt mot Singapore Airlines. Man har blivit bortskämd!

22.30 landade jag på Arlanda och blev rejält förvånad när Arvid kört ända ut hit bara för att hämta mig - kändes väldigt schysst för en trött snubbe som mig. Det var sju grader utomhus och fortfarande ljust - två saker som förvånade mig (i Melbourne gick solen ner 17.30). Jag började tänka på städtanten från mitt hotell på Bali som sagt “mister Martin - this is too cold, you will get sick!” när jag sänkt AC:n till 24 grader. Det var 35 utomhus :)

Morgonen började med att jag hämtade min kollega Olof Hennig som ska dela första veckan av min resa i Taiwan. Vi lämnade min Golf på AVIS och hoppade på tåget till Kastrup som bara tog 20 minuter. Ett par timmar senare satt vi på en gammal MD-80 på väg mot Heathrow. Jag önskar att SAS ekonomi var lite bättre så att dom hade råd att köpa Airbus 330 eller Boeing 777:or på denna rutt som ofta har fulla plan.

På Heathrow checkade vi in vårt bagage hos Cathay Pacific och tog en matbit på en Irländsk pub i avgångshallen. Jag hade höga förväntningar på Cathay som utsetts till “Airline of the year 2005” och är en av fyra flygbolag med fem stjärnor (Malaysia Airlines är nybliven 5:a, tidigare fanns det bara tre).

Vi flög en Boeing 747-400 till Hong Kong som är hemmabas (hub) för Cathay. Planet var fem år gammalt och lite slitet, min bricka satt löst som exempel. Inredningen i planet går i samma fula gröna färg som deras logotyp vilket gjorde att planet genast såg ytterligare tio år äldre. Flygvärdinnorna var trevliga men jag kan lova att det inte var några “Singapore Girls” som serverade oss. Flighten blev kortare än väntat tack vare medvind och jag lyckades sova hela sju timmar av elva så det kändes inte farligt. Missade till och med frukosten - jag vaknade när vi skulle landa.

På Hong Kongs flygplats bytte vi till en Airbus 330-300 till Taipei och 1.5 timme senare landade vi på Taiwanesisk mark. Flygplatsen kändes riktigt gammal, minst 30 år sedan den renoverades/byggdes. På väg mot passkontrollen gick vi genom denna infraröda kamera som dubbelkollade vår kroppstemperatur!

Den som har mer än 38 graders feber är inte direkt välkommen till Taiwan, här är rädslan för SARS fortfarande något att räkna med. Vi klarade oss dock utan problem - bilden blev suddig pga min odugliga kamera. Egentligen är den ganska ok men jag blir så irriterad över att den behöver blixt för inomhusbruk.

Olof poserar vid välkomstskylten - detta var hans absolut längsta flight och allt hade gått fint. Skönt med fötterna på jorden återigen, nu ska vi bara hitta till hotellet!

Jag var på Landvetter i god tid och fick en timme i SAS loungen. Tog ett par smörgåsar, apelsinjuice och en Latte till frukost samtidigt som jag svepte igenom ett par morgontidningar. 07.15 klev jag på Lufthansa flighten till Frankfurt - en Airbus 320 med endast 12 säten i J. Vi fick en lätt frukost som inte var något speciellt - det enda som skvallrar om att man åker dyr biljett är att man har skinnsäten och pyttelite mer plats för benen.

Väl framme i Frankfurt kollade jag lite snabbt på taxfree-affärerna innan jag gick mot Lufthansa Business Class loung som var en riktig besvikelse. Påminde mest om ett rökigt Autobahnfik - grått och slitet var det första intrycket. Det fanns en del arbetsplatser, möjlighet att duscha och en del tv-apparater men inte gratis internet. Begränsat med mat och fika - det enda roliga var ett par ölpumpar med god tysk öl. I efterhand har jag förstått att den “fina” loungen heter Lufthansa Senator Lounge och kräver Guldkort - exempelvis Eurobonus Guld.

Jag frågade om detta verkligen var det bästa som fanns att tillgå och fick svaret: Japp, trist för dig. Att flyga Business Class inom Europa handlar inte om lyx eller upplevelse - bara om att få en flexibel flygbiljett där du kan ändra dig i sista sekund. Klar besvikelse för en som trodde att det var bättre än så här!