bjornstrom.se

Dagen börjar med att min nya dyklärare Johnny ringer vid niotiden och berättar att han precis kommit tillbaka till anläggningen och att min första lektion börjar vid 14.00 i poolen. Jag passar på att göra lite sightseeing runt området som är fantastiskt vackert.

Denna del av Phi Phi Don ligger i nordöst och drabbades inte mycket av Tsunamivågorna i julas. Några hundra meter bort längs stranden drog dock en mindre våg igenom som skadade en hel del hus men just Holiday Inn klarade sig tack vare en bergsrygg som ligger bakom hotellet.

Jag träffade Johnny som är engelsman ifrån Southhampton. Han har jobbat här sedan Maj förra året men sedan i julas har det inte varit någon här för dykutbildning så han har varit frivillig-arbetare på Phi Phi vid Tonsai bay. Där har han och hans flickvän (som båda är dykinstruktörer) arbetat med att rensa bort skräp ifrån dom två bukter ifrån havsbottnen. Jag är alltså den första eleven 2005 (bra eller dåligt?) och jag har en egen dyktränare vilket visar sig vara riktigt bra.

Vi ägnar två timmar i poolen där jag får lära mig utrustningen och tar mina första andetag under ytan. Jag får dyka runt i poolen och göra en del säkerhetsövningar som är grundläggande inför morgondagens första havsdyk. Vissa saker är lite obehagliga första gången (som att simma utan mask eller att tömma masken ifrån vatten vilket lätt gör att man får vatten genom näsan ner i halsen) men med lite träning blir det snarare en automatisk reflex.

Dagen avslutas med att jag följer trapporna upp till Sunset Satay Bar där jag läser lite teori samtidigt som jag käkar Satay kycklingspett och en kall Chang.

Idag vaknade jag lite tidigare än vanligt eftersom dykbåten skulle lämna stranden vid 09.30 och man behöver en rejäl frukost innan för att orka en heldag i vattnet. Som vanligt åt jag en rejäl omelett som kocken kokat ihop för mig, snacka om att man börjar bli bortskämd.

I dykshoppen berättar Johnny att ytterligare en hotellgäst kommer följa med oss och att det fördröjer oss en halvtimme vilket gav mig lite extratid att montera ihop utrustningen två gånger som extraträning. Det är inte speciellt svårt och jag kan redan göra det kvickt utan några problem. Vi åkte iväg med vår lilla Longtailboat mot ett par fina vikar här på Phi Phi Don. Perfekt väder med 32 grader i luften, cirka 27 i vattnet och inga vågor överhuvudtaget. Efter 45 minuter var vi framme vid dykplatsen och det var dags för dykpremiär för herr Björnström.

Första intrycket var mer eller mindre kaotiskt. Sikten under vattnet var god men mycket sämre än vid pooldyk, det var ganska strömt så jag var tvungen att hålla i mig rejält i ankarlinan när vi gick ner och jag var ganska koncentrerad på att hålla andningen och utrustningen igång. På den plats vi dök var det cirka 15 meter djupt och jag såg inte botten vilket gjorde att man snabbt tappade all känsla för riktning (även upp/ner - enkelt att kolla vart bubblorna går dock). Vi fortsatte dyka neråt och vid 10 meters djup såg jag botten och fick en lite bättre känsla av position och riktning.

Jag hade ingen känsla för djupet och blev förvånad över att vi plötsligt var nere på 15 meter och en halvtimme senare lika förvånad över att vi var tillbaka på fem meter igen. Enda sättet att avgöra djupet var djupmätaren och knäppandet i öronen vid tryckutjämning och stigning.

Luften räckte cirka 35 minuter för mig (som andats ganska friskt pga hela upplevelsen och strömmarna som gjorde att man fick jobba för att hålla sin position). Vi kom upp till båten och jag snackade med Johnny om olika knep och upplevelser jag haft. En timme senare hade vi förflyttat oss några kilometer och det var dags igen.

Skillnaden mellan första dyket och andra dyket var minst sagt enorm. Nu var jag lugnare, mer uppmärksam på själva dyket och här var det inte lika strömt vilket gjorde att man kunde softa mer och spara luft. Redan efter ett par minuter kände jag att jag hade god kontroll och kunde simma mer självständigt med dykinstruktören tätt bakom mig. Vi var återigen nere på 15 meter som mest och gjorde en del övningar på botten. Lite skön känsla att sitta på sandbotten 12 meter under båten och göra balansövningar (man justerar luftmängden i dykvästen för att man ska få neutral flytkraft).

Denna gång klarade jag mig 47 minuter på samma luftmängd vilket visar att jag varit betydligt mer avslappnad och andats långsammare trots att vi förflyttat oss mer. Jag var jäkligt nöjd när jag kom upp igen eftersom detta dyk visade hur bra det kommer bli när jag är klar med utbildningen.

När vi kom tillbaka avslutade jag bassängövningarna med ett tvåtimmarspass i poolen där jag bland annat fick dyka utan mask, lära mig ta av och på hela utrustningen under vatten, lära mig andas genom en friflödande regulator och ett trettiosekunders balansprov där man ska justera dykvästen så att man svävar utan att nudda botten eller vattenytan. Jag var klar vid 17.30 och då hade jag hållit på i nästan åtta timmar så jag var rejält trött kan jag lova, somnade en timme på sängen när jag kom hem. Men sedan var det dags för pluggande, imorgon väntar två dyk till och sedan teoriprovet imorgon kväll. Sedan är jag faktiskt klar med mitt PADI Open Water certifikat.

Det har gått förvånansvärt fort men det beror mycket på en ypperlig lärare som lägger hela sin tid till mig istället för att dela uppmärksamheten med 2-4 andra elever samtidigt, något jag kan rekommendera för alla som ska ta dykcertifikat. Jag har redan bestämt mig för att utnyttja situationen (bra lärare, ensam elev, bra priser, bra boende, gott om tid) för att vidareutbilda mig inom dykningen med en PADI Advanced Diver utbildning som börjar på onsdag förutsatt att jag fixar teoriprovet.

Dags att plugga nu istället för att blogga!

Det blev bara fyra timmars sömn inatt efter gårdagens jordbävning och tsunamivarning som höll mig uppe till nästan 04.00. Jag fick i mig ett par snabba frukostomeletter och sedan var det dags för mina två avslutande dyk. Vid 10 hade vi lämnat hotellet och gav oss iväg på äventyr.

Dyk 3 och 4 gav mig bara mer självförtroende eftersom jag nu kan balansera neutralt i vattnet, navigera med kompass och göra alla nödövningar som vi gjort i bassängen även till havs. Vid det sista dyket såg vi sjöhästar vilket var lite coolt och vi gick ner till 20 meters djup mest för att testa. Det är fascinerande att man kan lära sig något så pass annorlunda så snabbt, efter det fjärde dyket kände jag mig lugn och säker på att jag skulle klara av en eventuell nödsituation om den skulle uppstå.

Under dagens båtfärd stannade vi även på Tonsai bay här på Phi Phi för att hämta upp Johnnys flickvän men också för att jag skulle få se hur illa det såg ut - det var värre än jag trodde faktiskt (se separat dagboksinlägg).

Vi var tillbaka vid hotellet redan vid 14-tiden så jag gick till min bungalov för att duscha och sova en timme. Sedan väntade en timmes pluggande innan mitt certifieringsprov. Jag träffade Johnny vid 17 och vi gick igenom alla snabbfrågor jag redan svarat på med några fel som vi diskuterade. Därefter gjorde jag mitt examensprov med 3 fel av 50 möjliga, för att klara provet krävdes minst 38 rätt så jag hade god marginal. Nu är jag PADI certified Open Water Diver, känns ju lite coolt!

Ingen mening att softa dock, imorgon börjar min PADI Advanced Diver kurs och det är en hel del att läsa på. Ska gå översiktskurser inom fem specialområden: Boat Diving, Deep diving (upp till 30 meter), Night Diving (blir jäkligt spännande), Underwater Navigation och Underwater Photography. Kommer klara av alla dessa områden inkl sex dyk fram till fredag om allt går som det skall.

Efter att mina certifieringsdyk var klara åkte vi in till Tonsai Bay och kollade in den del av Phi Phi Don som blev värst drabbad under Tsunamin. Där väntade Johnnys flickvän Cecile och jag passade på att gå runt i tio minuter.

En smal landtunga förbinder två delar av ön och här slog vågorna sönder det mesta på några sekunder. Landtungan är bara 1-2 meter över havsnivån och var fullpackad med små barer, restauranger, dykshoppar och småaffärer mellan dom stora hotellanläggningarna. Vågorna slog in från båda hållen, först en mindre våg ifrån Tonsai Bay och strax därefter en mycket högre ifrån andra hållet (cirka 6-7 meter eller “två våningar") vilket totalt förintade allt som inte var byggt i betong. Officiella siffror nämner 500 döda berättade Pang (vår Thailändska DiveMaster) men dom hade skickat 500 till Krabi och 800 till Phuket under dom två första dagarna så den riktiga siffran är nog närmare 2000.

Idag återstår i stort sett ingenting på själva landtungan och upprensningen pågår fortfarande med bulldozers, lastbilar och en stor pråm där allt skräp hamnar. Det var väldigt mycket glas i sanden så man fick gå försiktigt.

Just nu pågår en stor tvist om rättigheterna till ön. Fem familjer äger marken som värderas väldigt högt och Thailändska myndigheter vill återta ön i nationell ägo. Pga tvisten är det inte mycket räddningspengar som hamnar här utan allt sker långsamt, långsamt. Ett hundratal frivilliga har arbetat med att rensa upp stränderna, havsbottnen och enklare hantverksarbeten. Det finns en liten ironi i det hela dock - när arbetet är klart och turisterna återvänder kommer priserna bli så höga att dom som jobbat här frivilligt knappast kommer ha råd att stanna.

Längst strandkanten finns nu en provisorisk vall av sand som ska hindra mindre vågor ifrån att skölja över ön igen i händelse av något oväntat. Det var tydligen väldigt upphetsad stämning här igår när tsunamilarmet gick men idag var allt lugnt och fint som vanligt.

Första dagen av min PADI Advanced Diver utbildning började med en omelett precis som vanligt. Idag var vi fler än vanligt så vi hade en betydligt större speedboat med plats för 15 personer när vi lämnade stranden. Därför gick det också mycket snabbare till dykplatsen och det fanns mer utrymme för att sätta på sig utrustningen.

Efter den grundläggande Open Water certifieringen är nästa steg att utföra fem äventyrsdyk med olika inriktningar, när alla fem är avklarade är man Advanced Diver. Äventyrsdyken utgör även det första dyket på dom olika specialiseringar som finns på utbildningskartan. Om man exempelvis gillar “Deep diving” där man lär sig gå ner till 30 meter mot normala maxgränsen 18 meter kan senare gå specialiseringskursen med samma namn som är 2-3 dagar.

Varje certifiering och specialisering ger ett liten plastkort med din bild på som du kan visa upp vid framtida utbildningar och dyk. Det kan bli en hel del kort om man väljer många specialiseringar!

Dagens första dyk var “Deep diving” där vi gick ner till 28 meter, det motsvarar ett tiovåningshus ungefär men det tyckte jag inte märktes. Sikten var cirka 15 meter så när man var halvvägs ner hade man bara vatten åt alla håll och det är lätt att man tappar orienteringen (man får kolla vilket håll bubblorna går).

Vi satte oss på botten och gjorde lite övningar för att testa vår logik på detta djup, man kan nämligen bli “berusad” av djupet med en mängd intressanta sidoeffekter som aggressivt beteende, klumpighet, långsamma rörelser och reaktionsförmågor etc. Jag märkte faktiskt inte någon skillnad men min 62 åriga dykarkompis hade lite problem vilket var väldigt intressant.

På 28 meters djup gör man av med fyra gånger så mycket luft som vid ytan så dyket blev inte speciellt långvarigt, cirka 20 minuter på botten och sedan uppstigning.

Andra dyket var “Drift diving” där vi följde undervattensströmmarna och mest gled fram över botten utan att använda fenorna så mycket. En ganska skön metod för att förflytta sig långt utan mycket ansträngning. Det kräver dock att båten på ytan är beredd på att hämta dig en bra bit bort ifrån den plats du gick ner, strömmarna kan föra dig flera hundra meter bort och det är inte så lätt eller kul att simma tillbaka.

Båda dagens dyk var intressanta och jag kommer nog välja dessa två specialiseringar till min kommande Master-utbildning.

Jag träffade en trevlig australiensiska vid poolen och jag käkade middag med henne och hennes mamma senare (trist att äta själv). Linmarie jobbar som assisterande hotellchef på ett Holiday Inn hotell nära Bondi Beach i Sydney och erbjöd att fixa en schysst deal när jag tittar förbi om en månad ungefär.

Man träffar verkligen mycket folk på en sådan här resa ifrån jordens alla hörn, träffar jag bara någon ifrån Sydamerika har jag täckt alla kontinenter :)

Om ni sett filmen “the Beach” med Leonardo di Caprio känner ni till den vackra stranden vid Maya bay, Phi Phi Leh. Vi ägnade hela dagen där åt mina resterande certifieringsdyk - undervattensfotografering, undervattensnavigation och ett nattdyk.

Phi Phi Leh är obebodd och ett populärt utflyktsmål för dykbåtar och turister i speedboats som gärna ankrar vid “the Beach” i några timmar. Vi mötte ett tiotal dykare under mina dyk vilket var något nytt för mig - man får se upp så man inte krockar.

Nu när man håller på med dykning börjar det kännas angeläget att börja träna upp min egen “internal buoyancy device” som påverkar flytkraften i vattnet. Har börjat köra tre set med 20 situps på morgonen men det är en bit kvar till ett sexpack :)

Nattdyket var utan tvekan det coolaste dyket jag gjort. Tänk dig att du sitter i en lång gungande eka mitt i mörkret och enda ljuset kommer ifrån ett par ficklampor. Du ska sätta på dig viktbälte, mask, snorkel och fenor - sedan hoppa i vattnet. Där ska du hitta och glida in i dykvästen som du knäpper på dig. Dubbelkollar luften en sista gång innan det är dags att gå ner under ytan.

Så fort jag kom under ytan och började dyka var det ännu mer att tänka på än vanligt. Jag blev desorienterad direkt eftersom sikten var cirka 5 meter och man får ett extremt tunnelseende tack vare ficklampans riktade ljus. Där inte ficklampan lyser kan det vara ungefär vad som helst så man sveper fram och tillbaka hela tiden. Min dykkompis Peter dök för fort och landade på botten 18 meter ner eftersom han var så koncentrerad på att följa dyklinan, hantera ficklampan, tryckutjämna, inte krocka med oss andra (man ser inte dykarna, bara ficklampans ljus) och hantera luften i västen.

Efter någon minut svepte vi fram över bottnen och jag återfick känslan av kontroll återigen även om sikten gav mig många överraskningar under dyket som varade i 41 minuter. Plötsligt dyker det upp grejer man inte förväntat sig och skuggor kan skapa en massa effekter. Vi dök ju inte i öppet hav utan längs en lång klippvägg så det fanns en hel del att krocka med om man inte svepte fram långsamt.

Vi såg en enorm eremitkräfta som kutade fram längst revet och ett antal ovanliga fiskar som mest tittar fram på natten. Under en övning stannade vi upp och satte oss på bottnen där vi stängde av ficklamporna. Mycket konstig känsla att sitta på havsbottnen 18 meter under ytan mitt i natten! När man flaxar med armarna finns det plankton som lyser upp så att det bildas små stjärneffekter i vattnet - väldigt coolt. Vi satt där och flaxade i någon minut och bildade en slags stjärnhimmel av luminerande plankton.

Bilden nedan är tagen på väg tillbaka mot hotellet igen, Peter till vänster och Johnny till höger. Nu är jag klar “PADI Advanced Diver” också!

Jag hittade en dykfirma som erbjöd dagstripper med två dyk och lunch vilket lät alldeles utmärkt. 08.30 hämtade dom upp mig på hotellet och någon timme senare satt jag i en ganska långsam träbåt på väg ut mot dagens första dyk.

Dagen innan hade dom ställt in båtfärden eftersom vädret varit för dåligt med regn och relativt höga vågor. Idag var det lite bättre även om det gungade ganska friskt. Jag har inte upplevt sjösjuka men en av min tyska dykkollegor mådde inte bra - han satt vid relingen och försöka hålla sig i form.

Även om dagens två dyk inte såg ut att vara något speciellt var det ändå intressanta erfarenheter för mig. Fram till idag hade jag ju bara dykt med samma instruktör på Phi Phi och använt samma utrustning. Idag fick jag en annorlunda utrustning och testade min dykdator för första gången. Att dyka ifrån öppet hav med 1.5 meters vågor var också något nytt för mig. Dykdatorn gav mig cirka 20 bar mindre luft än vanligt, den verkar ha en säkerhetsmarginal i mätningen av lufttrycket som gjorde att jag fick slut på luft betydligt tidigare än jag var van vid.

Sikten var bara 10 meter på första dyket och 2 meter (!) på andra dyket och vi såg inget jätteintressant. Ko Chang verkar inte vara så jättenajs för dykning vilket jag även fått bekräftat ifrån andra som dykt här. Vår divemaster missade min markering för 100 bar (påstod han) vilket skapade lite strul när jag nådde 50 bar eftersom vi då var nästan en kilometer ifrån båten som hade ankrat och inte ville hämta oss. Det slutade med att jag fick simma 750 meter vid ytan med rätt stora vågor vilket var ganska jobbigt - benen var rätt slut när jag kom upp i båten.

Som dykupplevelse var inte själva dykplatserna speciellt roliga men för mig var det ändå intressanta upplevelser och erfarenheter. Jag loggade dyk 12 och 13 i min loggbok.

Dykfirman Manta Dive på Gili Trawangan hade den finaste hemsidan och smart marknadsföring på Peramabåten - “Vi bjuder på en öl om du tittar in hos oss”. Dom var trevliga så jag bestämde mig för att spendera mina fyra dykdagar hos Manta Dive.

Anthony som äger dykfirman kunde erbjuda i princip allt jag ville testa inklusive ett dyk med DPV [I]Diver Propulsion Vehicle[/I] - en elektrisk undervattensscooter. När man läser teorin för PADI Open Water får man lära sig att rökning och alkohol inte är något att kombinera med dykning. I Sydostasien tar dom inte rekommendationerna alltför allvarligt kan jag lova - ser ni Carlsbergskylten intill deras skylt!

Chris som jobbar på Manta Dive äger den bästa puben på ön - en Irländsk pub kallad Tir Na Nog som även har 10 bungalows för 110kr natten inkl aircon. Jag slog till direkt och tjugo minuter senare hade jag checkat in.

Gili Trawangan överraskade mig med att erbjuda utmärkt Sushi på restaurangen Ryushin. Åt goda Californa rolls med flygfiskrom, smakade som vanlig löjrom men coolt att ha testat.

Första dagen dök jag med två herrar i 60-årsåldern från Holland och en Indonesisk Divemaster. Herrarna hade över 300 dyk vardera och var utbildade divemasters, en av dom hade en jäkligt trevlig undervattenskamera som jag pillade lite på.

En fördel med att dyka här jämfört med Thailand är dom korta avstånden till dykplatsen - sällan mer än tio minuter från stranden tills det är dags att hoppa i vattnet. Därför åker man tillbaka till dykfirman mellan dyken istället för att käka lunch på båten som jag är van vid.

Sikten i vattnet var minst 30 meter vilket kändes fantastiskt härligt, bästa jag någonsin upplevt hittills i min korta dykkarriär. 30 grader i vattnet som vanligt och mycket att kolla på där nere.

Morgondyket är vid 09.00 och eftermiddagsdyket vid 14.00. Det gjorde att jag fick några timmar för lunch, ett strandbesök och ett par timmar i hängmattan på Manta Dive.

Fem svenska 21-åriga tjejer ifrån Härnösand följde med på eftermiddagsdyket och vi käkade middag ihop senare på kvällen. Dom är nere i 1,5 månad på Bali men passade på att titta över till Gili för att göra några dyk - tre av dom var Advanced Diver precis som jag och dom två andra tog sina Open Water här.

I teoriboken för Advanced Diver jämför dom undervattenscootrar med “a F18 jet on a bombing run” så jag hade höga förväntningar när det blev dags att testa. En DPV drivs av ett stort batteri och är egentligen bara en stor propeller med två handtag. Två gasreglage ger full fart eller supercharger vilket ger 30% extra fart.

Jag hoppade i med min kanadensiska Divemaster och dök ner till 20 meter innan vi startade våra DPVs. Man måste vara lite försiktig eftersom dom kan dyka eller stiga flera meter på nolltid - risken för squeeze i öronen är ganska överhängande och det kan vara knepigt att tryckutjämna när man har båda händerna på handtagen.

Full gas - och det händer typ ingenting! Visst den rör på sig och man få hålla i sig men vi snackar nog om två knop ungefär. Jag kan simma om en DPV med mina fenor. Vi glider runt lite och jag går ner på 50 cm höjd ovanför botten för att få lite mer fartkänsla. Efter en kvart är man ganska trött på det eftersom det går för långsamt. Jag skulle nog vilja ha minst fyra-fem gånger så mycket krut i min DPV för att det ska bli skoj.

Undervattensakrobatik är däremot något som en DPV verkligen kan erbjuda. Rulla ihop dig till en boll, sätt DPV:n i famnen och rikta den något uppåt. Sätt full fart och du gör en loop på fem sekunder - jag loopade nog 25 gånger vilket var jäkligt coolt. Ganska snart gör man alltmer avancerade rollar, loopar och piruetter. Efter ett dyk med DPV bestämde jag mig för att inte göra ett andra specialiseringsdyk, ska försöka hitta några fetare DPV:s för det.

Kvällen avslutades med spritfest på Tir Na Nog eftersom tre av tjejerna skulle lämna ön nästa dag - dom hade hittat kärleken på Bali och längtade tillbaka. Dykinstruktören Mike var inte helt ovan att hantera varken sprit eller småtjejer och drog igång rejält. Jag höll igen ganska ordentligt eftersom jag hade bokat specialiseringskurs för NItrox klockan 08.15 på morgonen därpå. Blev lite förvånad att även Joe (pekar på bilden) skulle göra samma kurs - han kom inte hem förrän halv fem på morgonen. Perfekt dive buddy, eller hur!