bjornstrom.se

Jag hoppade in i den “limousine” som skulle köra mig till hotellet - i själva verket var det en vanlig Mercedes Vito minibuss som iofs var helt ok. Lutade mig tillbaka och tänkte sova dom 45 minuter det tar att åka in till centrala Bangkok.

Händelseförloppet som följer påminner mest om en dålig amerikansk actionfilm. Tänk er en massa däckskrik och bilar som kraschar och flyger åt alla håll. Ungefär som en härlig biljakt i spelet GTA - Grand Theft Auto, fast på riktigt!

Jag hör först ett däckskrik på motorvägen, vänder huvudet tillbaka och ser en pickup komma med låsta hjul, utan kontroll och med bredsidan först. Han smäller stenhårt in i bilen framför så att hans bakhjul lyfter ifrån marken och strax därefter landar på motorhuven på bilen bakom. Någon sekund senare kommer ytterligare två bilar och smäller in i högen. Min taxichaufför inser att detta är fel plats att befinna sig på och gasar på snabbt för att ta sig ur den nybildade högen av skrot mitt på motorvägen.

Det regnar kraftigt och uppenbarligen har bilarna varken ABS eller däck som klarar regn. För 30 sekunder senare är det dags igen, denna gång framför oss. Ett tiotal bilar kedjekrockar och täcker dom två körbanorna till höger om oss! Bilar överallt!

Vi passerar dessa bilar och jag börjar fundera över var min kamera är. Ahh, den ligger i bakluckan - hade ju blivit bra bilder annars. Vi bromsar in ganska kraftigt och kommer fram till ytterligare en hög med bilar, denna gång i samma fil som vi ligger i så taxin måste byta körbana för att kunna ta sig förbi. Det börjar likna en folkracebana på motorvägen!

Fem minuter senare stannar vi helt. Poliser står 20 meter framför oss och har stängt av motorvägen för att ambulanser ska kunna ta sig fram. I körbanan längst till vänster står nu ytterligare tio bilar varav några ligger ovanpå varandra, det verkar som om dessa pickups är alldeles för lätta bak när dom panikbromsar. Ett par snubbar sitter fastklämda och när ambulanserna kommer ska dom börja trixa ut folket ur bilarna.

Jag sitter och tänker för mig själv “fy fan för att köra bil här - utan Hummer skulle jag nog stanna hemma”. Kommer till hotellet och berättar för lite polare vad som har hänt, inser ju att jag likaväl kunde ha varit mitt i smeten om jag haft lite otur.

Morgonen därpå läser jag i tidningen om regnet som ställt till med så mycket olyckor. Fyrahundraåttioåtta olyckor, 488st på en dag! 19 döda och antagligen en himla massa skadade. Helt galet, klart värsta jag varit med om på en motorväg.

Läs artikeln ifrån tidningen the Nation

Tanten som bokade min flygbiljett med Thai rekommenderade “Grand Diamond Hotel” för 400 kronor natten eftersom det fanns “high-speed internet” på rummet. Jag valde att tacka nej för att fixa hotell väl på plats i Bangkok istället. När jag landat kollade jag runt lite och ytterligare en resebyrå tipsade om samma hotell, dock till ett högre pris :)

Det blev Grand Diamond till sist och det är inget jag ångrar. Hotellrummen påminner mer om lägenheter på cirka 50m2 med eget kök. Jag bor på 11:e våningen men har inte speciellt fet utsikt eftersom det är så många skyskrapor i närheten. Hotellet är nog 10-15 år gammalt gissar jag och har allt man behöver inom hotellets väggar inkl massage, bastu, pool och ett par restauranger.

Jag har en 256kbit internetanslutning på rummet, på det lilla ADSL-modemet står det “super highspeed internet” men det håller jag inte med om :) Här finns BBC, CNN, MTV och Discovery Channel så mitt tv-behov är tillfredsställt.

Bangkok är inte lika fräscht som Singapore eller Golden Triangle området i Kuala Lumpur och det tog mig två dagar att inse att mitt hotell ligger i bästa området av Bangkok - bara 300 meter ifrån Siam Square och World Trade Center. Till skillnad ifrån tidigare nämnda städer är denna stad inte planerad, här står en superfet skyskrapa vägg-i-vägg med plåtskjul och små fabriker. Det finns varustånd längs alla gator i området och man får tränga sig fram på trottoarerna för att komma fram.

Jag borde egentligen bott i en annan del av stan tillsammans med alla backpackers (Khao San Road är känt för låga priser) men jag var här för att jobba med Arvid via internet.

Jag började ganska snabbt utforska dom närmaste kvarteren kring mitt hotell men jag inte var lika snabb att ge mig ut på några längre äventyr som i exempelvis Kuala Lumpur.

I en närliggande galleria hittade jag en stor foodcourt som passade mig utmärkt. Hittade en utmärkt restaurang som serverade indiska specialiteter vilket jag älskar. För 50 bath (8 kronor) fick jag jag en hel lunch inkl en stor Cola och nan-bröd. Problemet var bara att dom inte ville ha mina pengar utan hela tiden sa “paii-kaa” och kollade på mig som om jag vore dum i huvudet.

Jag testade lite olika metoder att ge dom olika typer av sedlar men det var helkört att få betala. Maten var dock inte gratis så jag kände mig ganska korkad. Efter en stund insåg jag att ingen betalade med pengar utan köpte små kort i ett stånd femtio meter bort. Jag gick dit och gav dom lite sedlar och fick ett prepaid card (paii-kaa = pay card) som jag använde för att betala käket.

Jag anser mig själv ganska öppen för nya kök och älskar att äta (och laga) thailändsk, japansk och sydkoreansk mat i Sverige. Här nere har jag fått en riktigt skum bild av det kinesiska köket och har sett saker som inte riktigt lockat mig. Många hotell i Thailand har gott om kinesiska affärsmän så frukostarna har ofta egna bord med kinesisk frukost. Dom har någon slags havregrynsgröt blandad med vatten (ser ut som slem!) och grönsaker som jag inte vågat prova. Har även sett en massa besynnerliga djur som hamnar på matbordet - tyckte synd om alla små sköldpaddor som skulle hamna i soppan på ett ställe. Så länge man tar det lite lugnt och dubbelkollar vad man beställer kommer du nog inte råka ut för obehagliga överraskningar på matbordet :)

Ni vet säkert redan att det mesta är billigt i Thailand och det stämmer verkligen. Jag har låtit bli att käka satay (grillspett) ifrån alla dessa oräknerliga stånd och mopedrestauranger som finns längs trottoarerna mest för att undvika magproblem etc. Även om jag inte pressat priserna maximalt och ofta äter på mer västerländska ställen har jag varit nöjd med prisnivåerna i Bangkok ändå. Några exempel:

Coca Cola 0.5L på 7 eleven: 2kr. Stor Japansk Teppanyaki lunch med sushi som förrätt inkl 1st Asahi öl: 55 kronor (exklusiv restaurang, toppenkäk, utmärkt oxfilé etc). Room service middag på hotellet - Hummersoppa som förrätt, Spaghetti Carbonara till varmrätt samt en Heineken öl: 50kr inkl dricks.

Allt som vänder sig till Thailändarna är ju flera snäpp billigare än det som turisterna normalt köper. Som exempel kostar en 20 minuters båtfärd med “flod taxi” bara strax över en krona och en ärlig tuk tuk förare tar bara några spänn för att köra dig ett par kilometer.

Som turist i Thailand får du stanna maximalt 30 dagar - därefter måste du lämna landet för att få en ny inresestämpel i passet. Min sista dag är den 19:e April och flyget till Australien går inte förrän den 28:e så jag tänkte passa på att åka ner till Bali för att dyka lite.

Indonesiens ambassad i Bangkok ligger 150 meter ifrån mitt hotell, snacka om slump i en 12 miljoners stad som denna. Efter ett besök visade det sig att jag måste betala 250 kronor, bidra med två nytagna passbilder, visa upp flygbiljetter samt vänta tre arbetsdagar. På grund av en helgdag innebär det att jag måste vänta till tisdag - så kul är det inte här i Bangkok men jag får acceptera detta och se till att jobba ihop lite pengar under helgen (finns många arbetsuppgifter jag ligger efter med).

Ambassaden accepterar inte bokningar via internet eller e-tickets så jag var tvungen att hitta Singapore Airlines kontor så att dom kunde ställa ut en pappersbiljett vilket kostade 85 kronor extra. Jag sparade dock en hel del genom att gå direkt till flygbolaget istället för att köpa den i en resebyrå upptäckte jag (nästan 500 kronor!).

Flygbranschen är överhuvudtaget en mycket konstig bransch som kräver lite planering och erfarenhet för att få bästa priserna och platserna. Som regel innebär flexibilitet högre kostnader - om biljetten går att boka om eller om man inte köper returresa är biljetten oftast rejält mycket dyrare.

Alla flygbolag använder en eller flera hubbar (knytpunkter) där alla flighter börjar eller slutar. För SAS är det ju Köpenhamn främst, Arlanda i andra hand och Oslo i tredje hand. British Airways har London som hubb och Singapore Airlines har naturligtvis Singapore i centrum.

En detalj jag upptäckt är att biljetter som varken slutar eller börjar i hubben som regel alltid är billigare eftersom den egentligen är avsedd för att konkurrera med någon annan (biljetten stannar oftast i någon annans hub). Som exempel kan det vara billigare att flyga Helsingfors - New York via Arlanda med SAS än att bara flyga mellan Arlanda - New York! Anledningen är att SAS dumpar priserna i Helsingfors för att konkurrera med Finnair som normalt flyger raka vägen.

Samma sak gäller biljetten jag köpte med Singapore Airlines från Bangkok med mellanlandning i Singapore och sedan vidare till Bali. Den är billigare än om jag flygit bara Singapore - Bali som är en vanlig resrutt för affärsmän och välbeställda turister ifrån Singapore. Jag vill ju inte sluta min resa tillbaka i Bangkok så jag valde en 2 dagars “stopover” i Singapore på min returbiljett och struntar helt enkelt att flyga sista rutten.

Om man kollar runt lite kan man hitta en massa smarta biljetter och internet är ett utmärkt sätt att shoppa runt såklart. Jag köper ofta biljetterna direkt ifrån flygbolagen eftersom dom har specialdeals som inte går att få via resebyråerna - betala med ditt kreditkort som blir din “e-ticket” när du reser.

Ett exempel på konstiga biljettpriser: British Airways har en jorden-runt-biljett med upp till 18 stopp kallad OneWorld Explorer. Jag jämförde priserna i Business Class åt en kompis som skulle ut och flyga. Om du köper biljetten i London kostar den 11.000 kronor mer än om du köper exakt samma biljett i Stockholm. Det skulle alltså löna sig för en brittisk resenär att köpa biljetten ifrån en svensk resebyrå, men det går inte!

IATA är organisationen som utfärdar flygbiljetterna och som utfärdar IATA-licens till resebyråer för att dom ska få flygbiljetter. IATA:s regler hindrar en svensk resebyrå att sälja flygbiljetter som börjar i London och tvärtom. För den brittiska resenären finns det dock inget som hindrar honom att flyga till Stockholm på egen hand, köpa jorden-runt-biljetten och sedan använda den för att flyga tillbaka till Heathrow igen och vidare ut i världen!

Reglerna gör det naturligtvis knepigt att upptäcka alla dessa deals som ligger där ute och väntar. Jag sparade 3.500kr på att köpa min Australien-biljett direkt ifrån Singapore Airlines brittiska hemsida istället för att boka den i Sverige. Sedan använde jag Eurobonus poäng för att flyga sträckan Stockholm - London.

Om du inte har Eurobonus rekommenderar jag dig att skaffa kortet idag. Det kostar inget och det går fortare än du tror att samla in poängen även om du flyger sällan.

Det tar ett par dagar att vänja sig vid trafiktempot i Bangkok. Jag läser morgontidningarna The Nation och Bangkok Post varje morgon och blir alltid lika förvånad över hur många som dog dagen innan i trafiken. Songkran-helgen börjar imorgon och myndigheterna hoppas på bättre siffror än förra året. Då dog 361 personer och 20.461 skadade på en helg (!)

Hyrbil
Jag gillar att köra bil och tänkte att en dag i Bangkok-trafiken skulle vara lite hardcore att ha gjort. Klarar man sig här så fixar man det mesta. Jag har kört i New York, Los Angeles och Paris så varför skulle jag inte fixa det här stället?

Ringer till AVIS och frågar om dom har någonting stort som har GPS (vägskyltarna är på Thai, 0% chans att man vet vad dom betyder). Blir lite förvånad när jag får svaret “Please do not rent a car, Bangkok traffic very dangerous. You can die”! Snacka om bra försäljare :D
Om inte ens hyrbilsfirman vill ge mig en bil kanske jag ska låta bli att köra!

Åka båt
Bangkok har ett gäng kanaler som korsar staden och dessutom en stor flod som anses vara det finaste läget i stan. Dom dyraste hotellen Shangri-La, the Oriental, Millenium Hilton och the Peninsula ligger nära varandra precis vid vattenkanten.

Här går det expressbåtar längs ett antal fördefinerade hållplatser som fått nummer för att göra det lätt för turisterna. Jag åkte ifrån 3 till 9 vilket tog 20 minuter och kostade hela 1,30kr. Man blir alltid lika glatt förvånad över prisnivåerna när dom är Thai-anpassade istället för Turist-anpassade. Ett par dagar senare hoppade jag på en annan båt som såg lite annorlunda ut och den hade högtalare som berättade om allt vi passerade på dålig engelska, jag förstod inte många ord. Priset var naturligvis tre gånger så högt men det gick att leva med.

Stadsvandring
Jag gjorde en rejäl stadsvandring runt hela citykärnan vilket tog några timmar och gav mig 12 km i benen. När jag berättade det för andra turister tyckte dom att jag var galen. Även om min promenad var intressant så var det bara vissa områden som var sevärda och långa sträckor gick man längs trafikerade gator som gjorde att man fick ont i halsen av avgaserna. Min vita t-shirt var lite gråaktig när jag kom tillbaka till hotellet av all dieselrök.

Som du kan se på bilden är stan anpassad främst för motortrafik med rejäla genomfartsleder här och där som ibland kan vara 12 filer (6+6 åt vardera hållet) där det inte finns några övergångsställen. Istället finns det gångbroar i olika höjder och formationer.

Mitt tips är nog att vandra runt i dom intressanta områdena men röra sig med andra färdmedel till och från dessa områden.

[B]SkyTrain
Bangkok har ett nätverk av SkyTrains som påminner om MonoRail i Kuala Lumur men dom är inte lika fräscha eller coola. I princip är det pendeltåg som går på vanlig räls en bit upp i luften. Ett heldagskort kostar 15kr och kan vara prisvärt om man ska åka runt lite.

Tyvärr täcks inte hela stan av dessa tåg men en nybyggd tunnelbana ska tydligen göra det lite bättre, har inte hittat någon tunnelbanestation ännu dock :)

SkyTrain går hela vägen ut till flygplatsen och jag skulle rekommendera det före motorvägen som var minst sagt livsfarlig (se artikeln GTA Bangkok).

[B]Taxi och Tuk-Tuk[/B]
En vanlig Toyota Corolla taxibil kallas ofta för limo här i Bangkok. Priserna är låga och jag har inte haft några problem överhuvudtaget. Att åka tvärsöver stan kostar ofta kring 50 baht eller åtta spänn har jag märkt.

Det gör att Tuk-Tuk alternativet inte är lika attraktivt. I Bangkok är en Tuk-Tuk trehjulig och rymmer 3-5 personer beroende på hur mycket man vill utmana fysikens lagar. Du sitter utomhus bland alla avgaser och föraren visar sällan någon uppskattning för livet. Jag har läst om folk som sätter sig i en Tuk-Tuk och sedan blir körda till småhandlare som mer eller mindre hotar dom att köpa prylar. Inget för mig.

Mitt hotell är 28 våningar högt och det är nog högre än något hotell i Sverige gissar jag (rätt mig om jag har fel). Ändå känns det som ingenting när Baiyoke Sky Hotel är 306 meter högt och dominerar vyn över Bangkok. Det är dubbelt så högt som Kaknästornet i Stockholm och lite högre än Eiffeltornet i Paris.

Som jag skrivit tidigare i min blog är jag ganska höjdrädd men fast angelägen om bota min rädsla snarast precis som jag fixade min flygrädsla. Därför bestämde jag mig för att åka längst upp och ta en öl. För dig som inte är höjdrädd låter detta säkert supernajs, för en spindelrädd är det lika kul som att klappa en hårig fågelspindel. Men vafan, hur illa kan det gå? (famous last words!)

Jag glider in på hotellet och åker upp till lobbyn som ligger på 18:e våningen (!). För 30 kronor får jag en biljett som ger mig en gratis drink däruppe. Hoppar in i hissen och trycker på knapp nummer 83.

Hissen var supermjuk och förutom att det tog nästan 1,5 minut att komma upp och den där skylten som hela tiden visade högre siffror var det inga problem.

Problemet med höjdrädsla att man blir snurrig och balanssinnet rubbas - många säger att man “dras mot kanten” och att golvet gungar även om det naturligtvis inte är så. Så fort som hissdörrarna öppnades och jag insåg att jag var så högt upp kände jag hur det blev lite snurrigt men jag tog några raska steg mot några stolar och satte mig ett tag. Mitt mål var att ta det lite lugnt och bryta ner det långsamt genom att den logiska sidan av mig övervinner mina konstiga höjdrädsletankar. Efter en kvart kändes det betydligt bättre och jag tog en fåtölj vid fönstren (som sträcker sig ner till golvet).

Min värdinna såg att jag inte riktigt uppskattade utsikten så hon satte sig brevid mig och snackade. Då tappade jag koncentrationen på höjden - klockrent! Det var inte så mycket folk i baren denna kväll så antalet värdinnor var ungefär lika många som gästerna. Efter ett par Singha och en timme på 83:an kände jag att jag övervunnit min rädsla och bestämde mig för att återkomma varje kväll i ett par dagar, det borde ju ge permanenta resultat.

Jag blir generad över hur artiga och trevliga värdinnorna är här - när det var dags att gå tillbaka mot hotellet passade jag på att dricksa lite eftersom jag fått så mycket stöd under min utmanande kvart. Tjejerna går ner på knä framför stolen och bugar med händerna ihop pekandes mot hakan precis som när man ber (jag förstår att några av er får konstiga tankar nu - sååå bra service var det inte!).

Jag har avsiktligt väntat med att skriva om mina intryck av Bangkok. Sällan är en stad så överväldigande som denna på många sätt. Tempot i trafiken, lukterna, trängseln, elefanter på trottoaren, människor som saknar vitala kroppsdelar ligger och ber om pengar, storögda småbarn sitter med små koppar och ber om pengar till vatten och mat, skyskrapor blandat med plåtskjul. Det måste upplevas för att man ska förstå tror jag.

Några vänner sa “Bangkok älskar man eller hatar” och det kanske är så för dom flesta. Jag älskar inte den här stan men den är rätt cool när man vant sig vid alla intryck. Det är inte ofta man ser ultralyx vägg-i-vägg med så fattiga områden, billigt och dyrt vägg-i-vägg. Trots allt detta känner man sig säker när man går på stan, jag gick igenom en massa konstiga områden under min stadsvandring och blev alltid väl bemött och var inte orolig för att bli av med kamera eller klocka.

Prostitution, piratkopierade kläder, musik, filmer, porr och dessutom knark är totalförbjudet i Thailand och fortkörning kan ge rejäla böter. Ändå är det några saker som verkligen formar intrycket av detta land vilket är lite ironiskt. På Soi Cowboy kan man få ungefär det man vill, gatan är döpt efter alla amerikanska soldater som tillbringade sin R&R här under Vietnamkriget. Överhuvudtaget verkar dom flesta hotell avsedda för kinesiska affärsmän erbjuda fullservice.

Jag tillbringade flera dagar åt att jobba med 99mac och dom andra sajterna som alltid kräver en massa underhåll. Mycket tyder på att Apple ska lansera det nya operativsystemet Mac OS X 10.4 Tiger inom kort och vi vill vara förberedda. Jag skrev lite nyhetsartiklar, fixade en massa småproblem som uppstått, gick igenom annonssystemet så att våra banners är aktuella och avslutade helgen med ett mailutskick till alla 13.000 medlemmar. Vi uppgraderade också mac.se så att folk fick hela 2GB lagring för epost och 250MB utrymme för hemsidor och filer.

Även om 99mac är väldigt stort nu med över 100.000 besökare per månad krävs det ändå en hel del underhåll och närvaro för att inte tempot ska gå ner. Jag hade tur med timingen eftersom Apple mycket riktigt lanserade Tiger och vi fick en flygande start på veckan.

Intressant nog är det inte speciellt stor skillnad att jobba härifrån jämfört med om jag satt i Stockholm. Så länge det finns Ethernet finns det hopp om livet!

Jag drog till ambassaden efter lunch och hämtade mitt visum - nu är jag välkommen till Indonesien nästa vecka. Därefter gjorde jag en liten tur med SkyTrain? och Expressbåt för att komma till Chinatown. Här kan du hitta alla former av skräpartiklar du kan tänka dig - hittade även mobiltelefoner och digitalkameror som måste varit stulna. Alla dessa prylar såldes utan laddare, utan manualer och var begagnade. En kamera hade bilder på västerländska par kvar på minneskortet!

Chinatown var inget för mig men jag kan tänka mig att många andra älskar det. Du hittar inte schyssta grejer men allt är billigt redan innan du börjat pruta och du hittar alla former av piratkopierade produkter här.

Jag gick vidare norrut förbi palatset mot Koh Sahn road som är det populäraste området för backpackers. Priserna är lägre och eftersom andelen västerlänningar är så hög bildar det en liten stad-i-staden där det är lätt att träffa folk. På vägen in i området upptäckte jag att dom smygstartat med Songkran - den Thailändska nyåret och start för en ofantlig vattenfestival. Jag fick en liten silverfärgad kopp och fick kasta vatten på två thailändare för att “komma in i leken”. Dom hade enorma vattenkanoner i händerna så jag kände ett klart underläge redan ifrån start.

I den lilla foldern förklarar man traditionerna för turister så att dom inte ska bli sura för att folk sprutar vatten på dom. Intressant! Dumt nog köpte jag inte plastpåsar av gatuförsäljarna, jag hade inte en aning om att det skulle bli så blött längre fram.

I varje kvarter står små pooler av färskvatten där man kan fylla på sina hinkar eller vattenkanoner.

Ju längre in i kvartern jag kom desto vildare blev det, jag var redan ganska blöt eftersom alla kids sprutade vatten på mig men det var ganska skönt i hettan (37 grader idag). Jag försökte hålla ryggsäcken i vänster hand en bit bort ifrån kroppen eftersom den innehåller mitt pass, kameran och min Lonely Planet Thailand.

Efter att ha gått 500 meter genom detta vattenkaos kom jag till ett område vid vattnet där jag lyssnade på liveband och torkade mig själv i solen. Tog en bild på den enorma bron som gör att man kan korsa floden in till Thonburi på andra sidan. Jag hade ingen aning om att detta skulle bli min allra sist bild med min Canon Pro1 kamera!

Fem minuter senare fortsätter jag mot Koh Sahn road och vattenkriget eskalerar kraftigt när jag kommer runt ett hörn. Här åker det pickupbilar med 10-20 barn på flaket och sprutar på folk, stora tankbilar med slang glidar fram och dränker ner förbipasserande. Jag funderar på att vända eller byta rutt när en tant ska skoja med mig och kommer springades med en hink full av vatten.

Jag håller ut ryggsäcken ifrån kroppen och markerar att hon ska låta den vara ifred - istället dränker hon in mig och fyller ryggsäcken med vatten! Jag inser inte direkt att även ryggsäcken är nerdränkt utan fortsätter glatt vidare. 300 meter senare upptäcker jag att det rinner ifrån ryggsäcken och längst ner flyter min digitalkamera. Borde man nitat tanten? Ja, kanske men jag är för snäll för att slå gamla damer.

Efter detta satte jag fart tillbaka mot hotellet och var inte på lika gulligt humör. Bästa vägen var att gå mitt i gatan mellan filerna för att undvika allt kaos och vattensprutande som pågick längs trottoarkanterna. Det är lite hardcore i Bangkok kan jag lova :)

Alla återupplivningsförsök av kameran misslyckades, när detta skrivs har det gått 48 timmar och kameran är fortfarande död. Köpte den i New York precis innan resan för strax över 5.000 kronor och inga garantier täcker en vattenfylld kamera. Surt som fan.

Nu till en äcklig historia - läs inte vidare om du blir lätt äcklad!

- Jag träffade ett gäng engelsmän intill mitt hotell och vi diskuterade min döda kamera. Det visade sig att en av deras polare hade råkat ut för samma sak men han hade fått sin bärbara dator förstörd. Dom hade inte varit lika snälla som jag. Samma kväll hade dom festat och druckit en massa öl. Istället för att gå på toaletten fyllde dom sina handburna vattenkanoner med urin. En timme senare gick dom ut på stan och deltog i Songkran som alla andra men med ett glatt leende på läpparna! Sjuk historia va!

På mitt hotell finns en liten sightseeing-disk där man kan boka alla typer av biljetter. Dom har frågat mig en massa gången men jag har inte trott på att dom verkligen har schyssta priser. Som exempel kollade jag priser för att flyga till Bali innan jag gick direkt till Singapore Airlines.

Idag frågade jag iallafall om dom kunde fixa boende och resa till Ko Chang som kommer bli mitt sista resmål i Thailand innan jag flyger till Bali på tisdag. Thailändaren som kallas för Jimmy (undrar om han egentligen heter det) bad mig följa med på en liten bilfärd till deras huvudkontor där jag skulle få träffa hans chef. Jimmy kör en Volvo 960 vilket förvånade mig och han var väldigt stolt över sin bil. När vi kom fram upptäckte jag att dom hade fem stycken på parkeringen - Volvo är säkra bilar och det behövs i Bangkok…

Jimmys chef visade sig vara en riktigt skön lirare som kunde fixa det mesta. Han hade gått i samma klass som Thailands premiärminister under universitetsåren och kunde därmed trolla fram en massa deals som få andra. Som exempel betalar man inte moms på bokningar som görs via hans resebyrå (!) eftersom han har något specialavtal med TAT - Thailändska turistmyndigheten.

Detta låter ju som skitsnack men hans deals var faktiskt förvånansvärt bra och resebyrån var imponerande stor med 22 st säljare som jag kunde se. Det slutade med att jag fick 30% rabatt (och ingen moms) på mina kommande nätter i Bangkok jämfört med dom priser jag själv fått när jag dealat i receptionen på Baiyoke Sky Hotel. Därmed sparar jag en rejäl slant mot Grand Diamond trots att jag byter upp mig till ett mycket fetare hotell.

Jimmys chef berättade också om veckorna efter Tsunamin då dom stängt resebyrån och alla anställda hade jobbat med att ta emot resenärer på flygplatsen som flugit upp ifrån Phuket. Under 10 dagar hade dom 30 man placerade på flygplatserna i Bangkok och Phuket för att hjälpa folk och spenderade 3 miljoner kronor på att leverera kläder, mat och drycker till turister som drabbats.

Songkran har pajat min resplan eftersom det är jättesvårt att hitta lediga hotell utanför Bangkok. Många passar på att stänga sina affärer under nyåret och åker hem eller åker på semester. Därför fick jag flytta fram resan till Ko Chang med två dagar. Blev mycket mer Bangkok än planerat!