bjornstrom.se

Det tog inte många minuter att passera den Malaysiska gränsen och vi vandrade över bron mot Sungai Kolok i Thailand. På gränsbron åkte en brandbil och vattnade blommorna, såg lite skumt ut.  Thailändska gränskontrollen tog bara några minuter och jag fick ännu en spännande stämpel i passet.

Det var rejält vamt och vandringen med full packning i några kilometer var ganska utmattande. Jag blev riktigt förvånad över att staden kändes så fattig jämfört med den Malaysiska sidan (som inte var någon rikemansställe, tro mig) och jag var faktiskt glad att jag kunde hålla ihop med Michael i jakten på bussen mot Hat Yai (kvällens mål).

När vi svängde in på en av stadens gator hittade vi ett stort stånd där dom sålde akvariefiskar i små plastpåsar. Dom sprattlade för fullt i sina små påsar och det fanns hundratals fiskar att välja mellan. Undrar om tanken var att man skulle äta dom eller stoppa dom i akvariet dock?

För första gången hjälpte inte Lonely Planet guideboken överhuvudtaget, vi hittade aldrig rätt busshållplats. Väldigt få förstår engelska i Sungai Kolok så det uppstod en del diskussioner men till sist fick vi åka mopedtaxi (med dubbla ryggsäckar!) till en busstation som i princip bara var ett hål i väggen där bussen stannade.

Vi firade att vi hittat rätt med några kalla Chang och lite Pringles, kändes riktigt bra efter att ha byggt upp en del värme under vårt marscherande fram och tillbaka. Bussen till Hat Yai tog 4.5 timme men Michael steg av redan halvägs i Pattania

Hat Yai är Thailands fjärde största stad med cirka 190.000 innevånare. Jag kom fram till busstationen som ligger 3.5 kilometer söder som stadskärnan och hoppade på en Tuk tuk - vilket var första gången för mig. En tuk tuk är en liten Daihatsu-lastbil som har ett par bänkar på flaket och ett litet tak. Man kastar upp sina grejer på flaket och säger vart man ska åka. Det finns inget skydd bakåt så man kan ramla ut på gatan om man inte håller i sig ordentligt.

Jag ville åka direkt utan att vänta på att fler skulle åka med - därmed fick jag betala lyxtaxa och chauffören tog i rejält: åtta kronor skulle resan kosta. Helt ok sa jag och sedan åkte vi i racetempo mot hotellet. Jag var den enda västerlänningen på hela hotellet som verkar domineras av kinesiska affärsmän - det var ett fyrstjärnigt hotell på 26 våningar och ett hotellrum kostade 200kr per natt vilket jag inte klagade över eftersom priset även inkluderade frukost.

Personalen var verkligen trevliga och dom gav mig ett rum på 25:e våningen för att imponera på mig utan att dubbelkolla om jag är höjdrädd. Jag gick inte fram till fönstret första dagen kan jag lova, vyn ifrån hissen var tillräckligt.

Som ni ser glömde jag smörja in mig med solfaktor innan jag åkte ifrån Malaysia och jag åkte med handen utanför dörren i ett par timmar - snacka om raggarbränna!

Jag gick ett varv på stan för att fixa middag, blev lite förvånad över att hitta så många jänkarkedjor samlade på ett ställe - inkl Sizzler som är ett favoritställe.

När jag vaknade bestämde jag mig att för att göra lite höghöjdsträning och efter ett tag släppte faktiskt den värsta höjdkänslan. Jag tror träning är enda sättet att bota höjdrädsla, efter några nätter på 21:a våningen i New York förra sommaren känns ju vanliga svenska höghus inte så farliga längre trots allt.

Jag kollade priserna för att tvätta mina saltstänkta kläder efter båtfärderna till och från Perhentian - 25 spänn för att tvätta alla mina grejer var klart överkomligt och jag slog till. Fyra timmar senare fick jag tillbaka mina skjortor välstrukna, sådan service har man inte hemma direkt.

Hat Yai var ganska trevligt så jag bestämde mig för att stanna en natt till och ägna dagen till stadsvandring. Hittade egentligen inte så mycket spännande förutom en galleria som låg ett par hundra meter ifrån hotellet. Där fanns en bra bokhandel, lite restauranger inkl Sizzler som är en gammal USA-favorit och ett internetcafé.

Började läsa John Grishams “The King of Torts” som är ruskigt bra, fastnade självklart så att jag var uppe halva natten med boken. Läsvärd!

Jag satte mig och kollade mailen och läget på sajterna jag driver. Många sura - förbannade är nog rätt ord - kommentarer kring ett driftstopp som drabbat en av våra servrar i helgen. Den driver ett antal gratisforum så den har inte samma höga prioritet som 99mac och Mac.se. Vi utnyttjar som exempel inte vårt jouravtal för att starta om servern manuellt under helger, det kostar ungefär 3.000 kronor och ett gratisforum motiverar inte kostnaden.

Vi har en ny server på gång - en Apple Xserve G5 till bra pris förutsatt att jag får som jag vill. Tyvärr kan jag inte tvinga fram ett snabbt beslut ifrån “big boss” på svenska Apple som ska ge oss en bra deal.

Att driva forum kräver skinn på näsan och en förmåga att skilja mellan tokstollar som pratar strunt och personer som verkligen har vettiga saker att säga. Lyssnar man på alla tröttnar man väldigt snabbt - forumen har över 25.000 medlemmar nu och det är oundvikligen så att någon promille inte vet vad som snackar om eller bara vill provocera.

Jag kollade upp olika sätt att lämna Hat Yai och bestämde mig till sist för att åka till Phuket - en bussresa på sju timmar. Efter en hel del strulande pga en resesäljare som inte förstod ett ord engelska lyckades jag köpa en biljett med VIP-buss för 60 kronor. VIP-bussar har endast 24 säten jämfört med normala 48 platser vilket säger en del om utrymmena ombord.

Åkte Tuk tuk till busstationen där chefen för resebyrån körde mig personligen, mitt biljettköp hade tydligen strulat till det rejält för dom och det blev lite bråttom för att hinna med bussen (jag köpte biljetten dagen innan men något hade blivit fel).

Bussen var rätt najs med endast tre säten i bredd och möjlighet att fälla sätena precis som i Business Class när man flyger. Tyvärr var inte sätena av samma kvalitet så man blev trött “där bak” redan efter ett par timmar - dom var nog för mjuka gissar jag. VIP-bussarna bjuder på en gratis smörgås och dryck i resans början och efter fem timmar fick vi äta en enkel middag på en busstation. Mycket för pengarna!

Klockan 22 gled vi in i Phuket och jag gick ett par hundra meter till Pearl Hotel som jag hittat i Lonely Planet. Träffade en norsk snubbe i hissen som jobbade för ID-kommisionen. Det visade sig att övervåningen på detta hotell var samlingsplats för norska och danska ID-teamen som identifierar lik efter tsunami-katastrofen. Det gav en del halvroliga tankar kring hur smart det var att åka ner hit bara tre månader efter katastrofen.

Jag upptäckte att jag kommit till ett turistställe när jag checkade ur hotellet och skulle ta en taxi till stranden. Dom ville ha 400 bhat (50 kronor) för att köra 13 kilometer, dvs nästan lika mycket som sju timmar VIP-buss kostade ifrån Hat Yai. Tackade nej med ett leende och gick till lokalbussen som kostade 4 kronor och tog 15 minuter!

På bussen träffade jag det här coola Kanadensiska paret ifrån Windsor, Ontario. Dom hade backpackat ifrån Peking längst hela kinesiska kusten till Vietnam, genom Laos till Thailand. Hade många sköna historier att berätta, bland annat hade han druckit geting-sprit, en slags hembränt där nedersta 1/3 av flaskan var full av döda bin. Deras gift gav en jäkla kick sa han, en slurk så lyfte man ifrån stolen!

Kom ner till Kata Beach som är en av många stränder på ön Phuket. Den ligger söder om Pattang som är störst och otrevligast. Bussen släppte av mig brevid Kata Beach Resort som även rekommenderades i Lonely Planet. Gick in och dom gav mig 50% rabatt (utan att jag frågade!) vilket troligen beror på tsunamitrenden här nere.

Hotellen har bara 55% beläggning just nu mitt i högsäsong så dom prutar väl ikapp. Jag betalar 550 kronor per natt för ett fetinghotell som verkligen är i toppklass. Fick ett rum på fjärde våningen som är någon slags executiverum, jag trivs jättebra! Här vill man gärna bo högt, dom som bodde på nedersta våningen fick det lite jobbigt när vågorna kom.

Hotellet ligger precis vid stranden och har ett stort poolområde samt fyra restauranger. Frukosten var klockren - en stor fräsch buffé där kockarna gjorde omelett vid bordet. Galet bra egentligen med tanke på att jag är på backpackerresa men vafan, så dyrt är det ju inte ändå med svenska mått.

En sak som är väldigt onödig dock är att jag åker själv och betalar för dubbelrum. Alla nätter hittills förutom dormroom-natten i Singapore hade jag kunnat haft med mig en person till utan att det kostat ett öre extra. Jag har gjort mitt bästa för att bjuda ner folk men alla har haft olika anledningar till att inte haka på.

Träffade ett trevligt engelskt gäng som jag tog lite drinkar med vid vattnet, dom har även bar vid poolen så att man kan simma fram och beställa drinkar.

Jag gav mig ut på en långpromenad ifrån Kata Beach där mitt hotell ligger - jag började vandra norrut längs strandvägen norrut mot Karon Beach. Efter en halvtimme hade jag gått några kilometer och mest sett en massa kostymaffärer, restauranger och andra småaffärer. Inte mycket att hänga i granen. I slutet på huvudgatan vid Karon Beach hittade jag ett litet stånd som sålde kylda drycker, jag valde en Chang (Chang betyder Elefant och bryggeriet är till hälften ägt av Carlsberg, i princip talar vi om Carlsberg Elefantöl - 6.5%).

Där träffade jag Alexander från Stavanger, Norge. Vi satt och snackade medan hans flickvän shoppade. Dom var riktigt trevliga och berättade att deras restaurang tillhör dom bästa i Stavanger, deras åttarättersmeny verkar riktigt spännande.

Fick även veta att dom faktiskt varit på denna strand den 26:e December när Tsunamivågen slog in över stranden. 10 minuter innan vågen kom försvann allt vatten och dom flesta gick utåt för att kolla på alla fiskar och dom båtar som plöstligt låg på sandbotten.Alexander hamnade uppe i en palm och klarade sig bra, hans flickvän drogs ut av vågorna och för en stund var han övertygad om att han aldrig skulle se henne igen. Någon timme senare träffades dom igen - hon hade lyckats ta sig iland efter att ha hittat något att hålla sig flytande med längre ut. När vågen slog in över Karon Beach var den väldigt hög men inte så kraftig pga en sandbank som ligger en bit ut som slog sönder vågen innan den nådde land. Trots det dog ett tiotal människor här.

Dom kom tillbaka för att bearbeta en del av känslorna som oundvikligen finns kvar efter något så chockerande.

Vi bestämde oss för att gå på en lokal svensk restaurang. Jag hade nämligen ställt lite frågor om boendekostnader och möjligheterna till bredband (typiskt mig, eller hur?) i området och Elne Andersson var rätt person att tala med. Efter en kort promenad hamnade vi på Elne:s restaurang och fick en riktigt trevlig kväll. Elnes restaurang blev lätt vattenskadad och hans bil fastnade i vattenmassorna när första vågen dragit förbi. Han har varit med i en intervju med Aftonbladet som jag faktiskt kommer ihåg att jag läst.

Elne har även varit i Kao Lak som ligger cirka 3 timmar norr om Phuket. Där är det tydligen totaltförstört på en sån nivå att han inte tror att någon kommer återuppbygga badorten igen. “Vem vill sova en natt i Kao Lak nu?” är nog helt sant. I lokalpressen fanns en artikel nyligen om två svenskar som åkt dit på semester nyligen, dom var ENSAMMA turister. Däremot är det fullt ös på Thailands östkust.

Alexander berättade att japaner och amerikaner har hittat nya sprickor utanför Indonesiens kust vilket kommer leda till en ny jordbävning inom ett år, kanske på samma lika kraftig som den tidigare. Känns bra att man sover på fjärde våningen iallafall.

Jag fick en hel del tips (2.500kr i månaden för 65m2 lägenhet med bredband nära stranden) och lite visitkort av Elne plus att vi åt en rejäl middag såklart. Det blev grillad färsk hummer för mig och ett antal Chang plus en Cuba Libre för att avsluta kvällen - notan slutade på ca 170 kr vilket inte är superbilligt här nere men med svenska mått ska man inte klaga.

Jag lovade Alexander att åka över en helg till Stavanger i Maj-Juni för “den bästa middagen du någonsin ätit” vilket lät lockande, vem vill följa med?

Kolla in deras fina hemsida:
http://www.cartellet.no/

Jag hyrde en liten moped för trettio kronor och passade på att kolla upp alla stränderna på Phuket. Detta var första gången jag körde på “fel sida” av vägen (Thailand kör på vänster sida) vilket var intressant men inte så svårt som jag trodde.

Pattani är den största och populäraste stranden här på Phuket (som är en stor ö) men den var inget för mig. Alldeles för mycket turism och inte så charmigt - en hel del möjligheter att få sängsällskap också för den delen. Karon beach är bättre men Kata Beach där jag bor visade sig vara absolut bäst. Det tråkiga (eller trevliga för den som gillar det) är att det dyker upp alltfler svenska ställen här nere och det är mer vanligt än ovanligt att folk använder svenska hälsningar när man kliver in på krogen.

Jag bestämde mig för att resa vidare mot Phi Phi island som ligger cirka 3 mil österut i bukten mellan Phuket och Krabi / Ko Lanta. Tog några sista bilder ifrån hotellet som var fräscht och som måste vara populärt för barnfamiljer.

Före frukostbuffén talade jag med hotellets egen bokning som fixade en taxi till färjeläget i Phuket Town vid 11.30. Helt odramatiskt tog jag mig till färjan och betalade 120 kronor för en tur & returbiljett. Havet var lugnt och båten var stor även om den var ganska risig.

Jag träffade ett svenskt par ifrån Strömstad som brukar åka ner till Phuket varje år och gav mig lite tips på bra ställen och restauranger. Han hade träffat en V75-miljonär i Phuket som flyttat ner till Thailand och numera var heltidsalkoholist i solen. Pengarna var troligen slut nästa år trots att han vann hela 22 miljoner (!) vilket visar att pengar inte innebär lycka.

Efter 90 minuter kom vi fram till Phi Phi Islands och många var tysta när vi gled in i hamnen. Som ni säkert minns dog det väldigt många här när flodvågorna slog in ifrån två håll och svepte över öns mittendel. Phi Phi är delad i två delar med en smal landtunga vars högsta punkt är några meter ovanför havet. Idag är det dessutom exakt tre månader sedan katastrofen.

På ön pågår en hel del arbete och vi såg ett par caterpillars som jobbade på stranden och man hörde byggnadsarbetare jobba runt om på ön. I lokaltidningen läste jag att ett hundratals SHIT:are jobbar här (SHIT = Suspected Hippie In Transit) för att hjälpa lokalbefolkningen att så snabbt som möjligt återuppbygga hotell, restauranger och affärer.

Redan innan jag stigit av båten kom en snubbe ifrån Holiday Inn och visade mig den longtailboat vi skulle åka med till vårt hotell som ligger på andra sidan ön (och som inte påverkats av tsunamin). Jag kan inte säga att en longtail skapar mycket förtroende men dom ska tydligen vara väldigt sjödugliga. Ett öronbedåvande dån ifrån motorn gjorde det omöjligt att prata med det amerikanska par som åkte med i båten - resan tog 40 minuter och jag är jäkligt glad att det var vindstilla för annars hade det nog blivit lite jobbigt.

För ett par månader sedan åkte jag till London för att hälsa på en polare som flyttat dit permanent ifrån Sverige. Jag bodde tre nätter på hotell och råkade kryssa i en ruta vid internetbokningen så jag blev medlem i Holiday Inn Priority Club. Det kostade ingenting men ger bonuspoäng på boende osv och ett fint litet kort att stoppa i plånboken.

Genom deras mailutskick fick jag veta att Holiday Inn Resort Phi Phi Island hade 65% rabatt på boende och gratis longboat-transfer om man bokade via hemsidan. Normalt sett kostar en natt cirka 1200kr för en bungalow men jag betalade strax över 400 kronor per natt.

När vår longboat stannat i det grunda vattnet vadade jag iland och personalen insisterade på att bära min ryggsäck fast jag förklarade att jag var backpacker. Hotellchefen kom ut i vattnet och mötte mig och följde mig inåt land och vi fick en pratstund. Han berättade att många antar att även Holiday Inn blivit sönderslaget i tsunamin medan dom i själva verket var i princip oberörda eftersom dom ligger på andra sidan ön i en skyddad vik. Just nu var det “mer folk än vanligt” på grund av påskfirande turister vilket i praktiken innebar 45% beläggning på hotellet.

När vi kommit upp mot hotellet fick jag ett fotbad för att få bort sanden inkl torkning, kändes mycket konstigt. Sedan väntade kalla handdukar för att få bort saltvattnet och kyla ner kroppen lite efter ett par timmar i solen. I entrén (som saknade väggar, det är nog varmt här hela året gissar jag) fick vi en frozen Daiquiri och en skön stol att softa i.

En välkomstperson presenterade anläggningen för mig och förklarade att inga pengar behövs här utan allting skrivs upp och sätts på notan. Smidigt och smart av hotellet eftersom man tappar koll på utgifterna. Han guidade mig genom poolområdet och följde med mig till min bungalow.

Varje bungalow rymmer tre personer men det finns större familjeversioner också. Jäkligt najs inredning med allt man kan behöva utom TV (man har kommit hit för att slappna av och umgås). Färska blommor låg på sängen, bordet, toaletten, i duschen (!) och på nattduksborden. En välfylld bar, en bricka med färsk frukt och utmärkt room service var ju najs oxå.

Jag duschade och gick sedan till dykanläggningen och bokade upp mig för en PADI Open Water dykkurs som börjar imorgon bitti. Fick en instruktionsbok (på svenska!) och DVD som jag ska kolla på ikväll.

Mellan 17.00 och 19.00 öppnar en Sataybar på en bergskulle fem minuter bort. Jag vandrade upp och njöt av blandade grillspett med jordnötssås och chilisås i solnedgången. Sedan blev det Thailändsk middag som var schysst och dyk-pluggande hela kvällen. Servicen är utmärkt eftersom det finns fler anställda en turister på anläggningen, jag hade en egen servitris vid middagen till och med.

Trots att det här är overkill i lyx på högsta nivå kostar det inte speciellt mycket. Jag skulle tro att totalpriset per dag inkl alla måltider ligger på cirka 600 kronor vilket är jämförelsevis konkurrenskraftigt med dom allra enklaste lågprishotellen i Stockholm - och då får du äta middag på Statoil :)

Dagen börjar med att min nya dyklärare Johnny ringer vid niotiden och berättar att han precis kommit tillbaka till anläggningen och att min första lektion börjar vid 14.00 i poolen. Jag passar på att göra lite sightseeing runt området som är fantastiskt vackert.

Denna del av Phi Phi Don ligger i nordöst och drabbades inte mycket av Tsunamivågorna i julas. Några hundra meter bort längs stranden drog dock en mindre våg igenom som skadade en hel del hus men just Holiday Inn klarade sig tack vare en bergsrygg som ligger bakom hotellet.

Jag träffade Johnny som är engelsman ifrån Southhampton. Han har jobbat här sedan Maj förra året men sedan i julas har det inte varit någon här för dykutbildning så han har varit frivillig-arbetare på Phi Phi vid Tonsai bay. Där har han och hans flickvän (som båda är dykinstruktörer) arbetat med att rensa bort skräp ifrån dom två bukter ifrån havsbottnen. Jag är alltså den första eleven 2005 (bra eller dåligt?) och jag har en egen dyktränare vilket visar sig vara riktigt bra.

Vi ägnar två timmar i poolen där jag får lära mig utrustningen och tar mina första andetag under ytan. Jag får dyka runt i poolen och göra en del säkerhetsövningar som är grundläggande inför morgondagens första havsdyk. Vissa saker är lite obehagliga första gången (som att simma utan mask eller att tömma masken ifrån vatten vilket lätt gör att man får vatten genom näsan ner i halsen) men med lite träning blir det snarare en automatisk reflex.

Dagen avslutas med att jag följer trapporna upp till Sunset Satay Bar där jag läser lite teori samtidigt som jag käkar Satay kycklingspett och en kall Chang.