Visumet klart - Songkran är här - Hejdå digitalkamera
Tuesday, 12 April, 2005
Jag drog till ambassaden efter lunch och hämtade mitt visum - nu är jag välkommen till Indonesien nästa vecka. Därefter gjorde jag en liten tur med SkyTrain? och Expressbåt för att komma till Chinatown. Här kan du hitta alla former av skräpartiklar du kan tänka dig - hittade även mobiltelefoner och digitalkameror som måste varit stulna. Alla dessa prylar såldes utan laddare, utan manualer och var begagnade. En kamera hade bilder på västerländska par kvar på minneskortet!
Chinatown var inget för mig men jag kan tänka mig att många andra älskar det. Du hittar inte schyssta grejer men allt är billigt redan innan du börjat pruta och du hittar alla former av piratkopierade produkter här.
Jag gick vidare norrut förbi palatset mot Koh Sahn road som är det populäraste området för backpackers. Priserna är lägre och eftersom andelen västerlänningar är så hög bildar det en liten stad-i-staden där det är lätt att träffa folk. På vägen in i området upptäckte jag att dom smygstartat med Songkran - den Thailändska nyåret och start för en ofantlig vattenfestival. Jag fick en liten silverfärgad kopp och fick kasta vatten på två thailändare för att “komma in i leken”. Dom hade enorma vattenkanoner i händerna så jag kände ett klart underläge redan ifrån start.
I den lilla foldern förklarar man traditionerna för turister så att dom inte ska bli sura för att folk sprutar vatten på dom. Intressant! Dumt nog köpte jag inte plastpåsar av gatuförsäljarna, jag hade inte en aning om att det skulle bli så blött längre fram.
I varje kvarter står små pooler av färskvatten där man kan fylla på sina hinkar eller vattenkanoner.
Ju längre in i kvartern jag kom desto vildare blev det, jag var redan ganska blöt eftersom alla kids sprutade vatten på mig men det var ganska skönt i hettan (37 grader idag). Jag försökte hålla ryggsäcken i vänster hand en bit bort ifrån kroppen eftersom den innehåller mitt pass, kameran och min Lonely Planet Thailand.
Efter att ha gått 500 meter genom detta vattenkaos kom jag till ett område vid vattnet där jag lyssnade på liveband och torkade mig själv i solen. Tog en bild på den enorma bron som gör att man kan korsa floden in till Thonburi på andra sidan. Jag hade ingen aning om att detta skulle bli min allra sist bild med min Canon Pro1 kamera!
Fem minuter senare fortsätter jag mot Koh Sahn road och vattenkriget eskalerar kraftigt när jag kommer runt ett hörn. Här åker det pickupbilar med 10-20 barn på flaket och sprutar på folk, stora tankbilar med slang glidar fram och dränker ner förbipasserande. Jag funderar på att vända eller byta rutt när en tant ska skoja med mig och kommer springades med en hink full av vatten.
Jag håller ut ryggsäcken ifrån kroppen och markerar att hon ska låta den vara ifred - istället dränker hon in mig och fyller ryggsäcken med vatten! Jag inser inte direkt att även ryggsäcken är nerdränkt utan fortsätter glatt vidare. 300 meter senare upptäcker jag att det rinner ifrån ryggsäcken och längst ner flyter min digitalkamera. Borde man nitat tanten? Ja, kanske men jag är för snäll för att slå gamla damer.
Efter detta satte jag fart tillbaka mot hotellet och var inte på lika gulligt humör. Bästa vägen var att gå mitt i gatan mellan filerna för att undvika allt kaos och vattensprutande som pågick längs trottoarkanterna. Det är lite hardcore i Bangkok kan jag lova :)
Alla återupplivningsförsök av kameran misslyckades, när detta skrivs har det gått 48 timmar och kameran är fortfarande död. Köpte den i New York precis innan resan för strax över 5.000 kronor och inga garantier täcker en vattenfylld kamera. Surt som fan.
Nu till en äcklig historia - läs inte vidare om du blir lätt äcklad!
- Jag träffade ett gäng engelsmän intill mitt hotell och vi diskuterade min döda kamera. Det visade sig att en av deras polare hade råkat ut för samma sak men han hade fått sin bärbara dator förstörd. Dom hade inte varit lika snälla som jag. Samma kväll hade dom festat och druckit en massa öl. Istället för att gå på toaletten fyllde dom sina handburna vattenkanoner med urin. En timme senare gick dom ut på stan och deltog i Songkran som alla andra men med ett glatt leende på läpparna! Sjuk historia va!
