bjornstrom.se

När jag checkade ut från Aggie Grey’s hotel stod en svensk man 10 meter bort och gjorde samma sak. Vi hälsade på varandra och fick höra att dom var på väg till Savaii - troligen med samma färja. Mycket riktigt stötte vi på Kent även på färjan och fick en chans att prata lite mer.

Kent Olsson berättade att han var invald i riksdagen och besökte Samoa för att diskutera vänstertrafikomläggningen som Sverige genomförde 1967 - tydligen var vi det sista landet på jorden att byta vänster/höger trafik.

Samoa håller nämligen på att byta sida för trafiken just nu från högertrafik (rätt) till vänstertrafik (fel) för att möjliggöra import av billiga begagnade bilar från Australien och Nya Zealand. Nästan alla samoaner har någon släkting där som kan skicka över en gammal bil.  Vi såg en tidningsartikel i Samoa Observer där ALLA tillfrågade räknade med att få en bil skickad av sina släktingar! Idag sker bilimporten från USA vilket är betydligt längre bort så på lång sikt finns det säkert en poäng med vänstertrafik men usch vad struligt och vad jobbigt för alla som äger en bil redan idag…

När vi kom fram till Savaii köpte jag en lokaltidning - och där var ju Kent med igen! Och det var inte sista gången vi skulle stöta på Kent :)

Vi steg upp tidigt och begav oss till rederiet för att köpa biljett till färjan mot Savaii. Det fanns två kassor i lokalen - en för internationella resor och en för inrikesresor. Vid varje kassa satt redan en kund och bokade biljetter så jag satte mig på väntesoffan där det redan satt några personer. När kunden var klar reste sig en kvinna blixtsnabbt från soffan och satte sig vid den lediga kassan. Jag tänkte “nästa gång ska jag vara snabb” och väntade på min tur.

En ny kund kom innanför dörren och utnyttjade den samoanska tvåstolsprincipen - han struntade i vår kösoffa och satte sig på en stol direkt bakom kunden vid kassan och kunde därmed gå förbi hela kön. Jag lade om min strategi och planerade att sätta mig på den andra stolen så fort den blev ledig för att “säkra min plats” som garanterad nummer två i kön. Då kommer ytterligare en kund in och ställer sig bakom den andra stolen. Nu har vi alltså flera separata kösystem gående för att komma fram till kassan och jag glider allt längre bak i kön…

När kunden vid kassan ställer sig upp flyttar kund nummer två från sin stol och kund nummer tre sätter sig på andrastolen. Då ser jag min chans och ställer mig bakom andrastolen. Döm om min förvåning när personalen då bär ut ytterligare en stol och introducerar ett trestolssystem där en kund ställer sig bakom mig. Det tog ungefär 45 minuter att köpa en biljett - det FINNS en poäng med kölappar :) När vi kom ut regnade det för fullt och vi satte fart mot färjan.

När vi kom ner till färjeläget ställde vi oss i kön.

Färjan var rätt gammal och sliten men eftersom resan är så kort var det inte mycket att fundera över.

Väl ombord på färjan satte vi oss på däck och njöt av utsikten i 90 minuter tills vi var framme på Savaii - den stora grannön!

Tisdag eftermiddag i Paradiset. Vi har lyckats varva ner till löjligt långsamt tempo och allt känns toppen. Så varför åka härifrån? Vi har ju inte ens sett grannön Savaii ännu! Och biljetten ÄR ju ombokningsbar. Dessutom är det ju påsk i övermorgon och det mesta är nog stängt på Nya Zealand ändå. Hmm. Äh, vi stannar fem dagar till!

Jag ringde till SAS och ändrade hemresan till söndag och kollade att det fanns platser på morgondagens lunchfärja till Savaii.

Receptionen på Aggie Grey’s blev lite förvånade när vi kom tillbaka från vår bilresa och ville stanna en natt till. Tyvärr var vårt rum upptaget så vi fick flytta in i ett mindre och inte alls lika charmigt rum nära poolen. När vi fått rummet upptäckte vi att det låg ett par “fällor” för kackerlackor på golvet men reflekterade inte så mycket mer över det…

Martin blir räddaren i nöden
När Maria gjorde sig i ordning för kvällen såg jag något som kröp över min ryggsäck och upptäckte att vi hade fått “gäster”. Jag sa inget till Maria och vi gick mot middagen. Efteråt satt vi i cocktailbaren och Maria ringde sin bror via Skype på min dator samtidigt som jag talade med receptionen om våra objudna gäster. Dom var kvicka med att fixa fram ett nytt rum - en likadan bungalow som vi hade tidigare. Jag sa inget om gästerna till Maria utan berättade stolt att jag lyckats “uppgradera” vårt rum utan kostnad!

Namnet Robert Louis Stevenson kanske låter bekant? Hans böcker “Skattkammarön” och “Dr Jekyll & Mr Hyde” räknas som litterära klassiker idag. Robert föddes 1850 i Skottland men slutade sina dagar på Samoa där han dog 1894 i hjärnblödning - bara 44 år gammal. Anledningen till att han flyttade till Samoa 1889 var att han led av tuberkulos och tänkte att söderhavsklimatet skulle lindra symptomen.

Att flyga till Söderhavet år 2008 är rätt exotiskt. Att flytta hit 1889 var nog rätt många snäpp värre! Kolla på familjefotot taget vid hans hem i bergen utanför Apia.

Familjehuset är idag ett museum och har varit så i cirka 15 år. När Stevenson dog såldes huset och det har använts som regeringsbyggnad av både Tyska konsuln under kolonialtiden runt sekelskiftet 1900 och senare av Samoas regeringschef.

Förutom frun tog Stevenson med sig sin mamma som naturligtvis fick finaste rummet i huset (se bilden ovan).

Vi hittade några svenska exemplar av hans böcker i hyllorna!

När man närmar sig Bahá’í House of Worship känns det som taget från TV-serien Lost. Det ser ut som om rymdmänniskor landat mitt i djungeln utanför Apia. Templet är samlingsplats för troende inom Bahá’í religionen - som du antagligen aldrig har hört talas om trots cirka 6 miljoner anhängare världen över.

Grundprincipen för Bahá’í verkar vara att alla människor, alla gudar och alla religioner egentligen är jämlika och förenade. Citat från Wikipedia:

“...the oneness of the entire human race, the pivotal principle and fundamental doctrine of the Faith; the basic unity of all religions; the condemnation of all forms of prejudice, whether religious, racial, class or national; the harmony which must exist between religion and science; the equality of men and women, the two wings on which the bird of humankind is able to soar; the introduction of compulsory education; the adoption of a universal auxiliary language; the abolition of the extremes of wealth and poverty; the institution of a world tribunal for the adjudication of disputes between nations; the exaltation of work, performed in the spirit of service, to the rank of worship; the glorification of justice as the ruling principle in human society, and of religion as a bulwark for the protection of all peoples and nations; and the establishment of a permanent and universal peace as the supreme goal of all mankind...”

Vi gick in i templet och jag testade positionen bakom mikrofonen.

Alla tempel inom denna religion har nio ingångar där varje ingång representerar världens stora religioner som alla är välkomna hit. Jag tyckte arkitekturen var ytterst fotovänlig!

Lokaltrafiken på Samoa består av ett antal löst definerade busslinjer som går runt ön. Varje morgon står massor med folk längs vägarna för att ta sig till jobbet eller skolorna. Vi fick veta att det inte riktigt existerar någon tidtabell och att man inte ska förvänta sig någon buss strax efter lunch eftersom chaufförerna har en förmåga att sova lite efter maten :)

Det verkar som om chaufförerna äger bussarna privat eftersom dom är rätt härligt pyntade med texter och diverse påhängda detaljer. Några sköna exempel:

Skolbussen har texten “Legalise it” (Marijuana) och skylten “Loose kids” på huven!

Vem vill inte åka med “Bon Jovi Express” till jobbet? Texten “Blaze of Glory” kompletteras av en handmålad bild av Jon Bon Jovi på bussens baksida!

Toyotabussen “City Boy” med skylten “Prince” och eldflames på huven glider förbi - utrustad med stänkskydd som det står Volvo på!

Det känns skönt att se texten “I’ll be back” på bussarna när det inte finns tidtabeller!

Här hittar vi många budskap: “Hot Lix” - “Sorry Brother” och kaxiga texten “You wish” och han har ju rätt - det hade varit ett rätt skönt liv att glida runt i en lokalbuss med Bon Jovi på max volym :)

Klockan ringde tidigt och vi hade avslutat frukosten strax efter nio - vår plan var att åka till grannön Savaii på dagsutflykt. Färjorna går varje timme mellan öarna så vi tänkte i princip åka till färjeläget och hoppa på nästa färja. Så enkelt var det självklart inte! Färjorna är i princip alltid fullbokade för biltrafik och vi var tvungna att boka biljetter i förväg - och imorgon ska vi ju åka vidare mot Nya Zealand på kvällen så vi vågar inte lita på färjetrafiken, vi vill ju inte missa flighten.

Maria längtade efter lite mer strandliv så vi bestämde oss för att ta kustvägen ner mot Lalomanu, cirka 8 mils bilkörning. Efter en timmes bilkörning hade vi kommit ungefär en tredjedel av vägen och började tröttna. Ska det verkligen ta över fem timmar tur och retur? Slutade med att vi vände och åkte tillbaka igen - ganska misslyckad dag! Vi tankade vår Toyota Rav4 och upptäckte att bensinen “bara” kostade 6:80kr litern! Är inte det ganska konstigt med tanke på att Samoa har rätt långa transportvägar till närmaste oljekälla?

Maria lade sig vid poolen och jag satte mig i cocktailbaren på Aggie Grey’s och bloggade vidare - vi upptäckte att det fanns trådlöst nät här! Du som läser detta undrar säkert varför jag ofta “ligger efter” med bloggandet - tillgången på användbart internet i kombination med att det faktiskt tar rätt lång tid att välja ut och redigera bilderna samt skriva texter även om dom är rätt korta. Hursomhelst hade jag det jättebra i baren - söta Samoanska kvinnor serverade espresso och fruktjuicer när jag satt och knapprade iväg på min MacBook Pro.

Kvällen slutade riktigt bra. Vi bestämde oss för att slå på stort och äta på Bistro Tatau som är Apias finaste restaurang. Maten var toppen - den Australiska kocken hade satt ihop en bra och omväxlande meny. Det blev en liten kulturkrock när Samoaner ska erbjuda västerländsk service - det blev lite stelt vilket var synd när det naturliga bemötandet här på Samoa är så trevligt. Priserna var inte farliga - runt 130kr för varmrätterna.

Hotellet anordnade grillkväll och uppslutningen var stor. Vi testade hejvilt från en stor buffé och jag fick en ny favorit: Samoa Fruit Chutney - perfekt till kött!

Ett samoanskt band spelade skönt i bakgrunden - vi har verkligen lärt oss uppskatta söderhavsmusiken.

Kan det bli bättre? Jättegod mat, perfekt varm kväll, tända ljus, gott rödvin och en underbart vacker flickvän. Jag har det bra!

Igår kväll satt jag och bloggade i cocktailbaren på Aggie Grey’s - jag upptäckte att dom hade trådlöst nät! En av dom samoanska kvinnorna som jobbade i baren var väldigt intresserad av vad jag skrev vilket förvånade mig eftersom jag bloggar på svenska. Döm om min förvåning när hon börjar tala svenska med mig! Hon hade haft en svensk pojkvän och hade bott i Alingsås i tre år! Hursomhelst tipsade hon mig om Virgin Cove Resort som tydligen drivs av en svensk!

Vi hade lite svårt att hitta fram till Virgin Cove - vägen är minst sagt dålig och vi undrade om vi kört fel men till sist var skylten där. Tio minuter senare hade vi träffas Mats Löfkvist som hälsade oss på skånska! Han träffade en Samoanska för tretton år sedan under en backpackingresa och fastnade. Idag driver han anläggningen tillsammans med familjen. Läs gärna historien om Virgin Cove som startades av svensken Thomas Pettersson!

Mats var med i Sydsvenskan under rubriken ”han fann sitt nya liv på Samoa” tre dagar tidigare - men det upptäckte vi först senare. Annars hade vi gratulerat dig på 50-årsdagen Mats!

Huvudbyggnaden med restaurang och en liten bar.

Exempel på en Fale. Det fanns även större Bungalows på pålar längre bort längs stranden.

Stranden var riktigt fin med vit sand och turkost vatten!

Hela området kryllade av små krabbor! Vi måste ha sett minst hundra stycken längs promenaden genom området. Dessutom fanns det en hel del Geckoödlor - bor man här bor man ett med naturen!

Om du är sugen på att bo i en Fale på Samoa tycker jag du ska testa Virgin Cove Resort!

Vi hämtade vår Toyota Rav 4 hyrbil på Budget och började utforska ön. Första stoppet blev Coconut Beach Club på sydkusten.

Vi blev positivt förvånade över anläggningen. Dessa två over-the-water fales såg riktigt fina ut - perfekt för bröllopsresan!

En lång och tom sandstrand för badsugna gäster.

För familjer fanns en “Royal Beach Villa” med möjlighet att hyra några mindre villor intill om man har jättestor familj eller reser i stort sällskap. Såg sjukt lyxigt ut!

Vi tog en lyxlunch och svalkade oss med ett par Vailima. Jag åt friterad fisk med brödfrukt (överst) som såg precis ut som Pommes Frites. Maria åt fylld hummer och tog en paraplydrink i en kokosnöt!